Kärlek på Internet

2008 August 20
by mackan

The real Mymlan startade. Opassande Emma hängde på. Och till slut fattade jag.

Det handlar alltså om att sprida kärlek på Internet. I form av något kärleksfullt musikminne, verkar det som. Love it!

För mig är musiken jätteviktig. Alltså sådär pinsamt viktig. Sådär så att jag och min fru blivit osams om huruvida Depeche Mode verkligen är riktig musik (det är de!) eller huruvida en 90-minuterskasett med enbart gitarrsolon faktiskt är en bra födelsedagspresent (det är den! – Tack Johanna, på den tiden det begav sig).

Min bror och jag har spelat i dussintalet bandkonstellationer genom åren. Ingen av dem slog – vare sig punkgruppen “Vem är vem i Eslövs parkförvaltning”, arga rapgruppen “Moving Target” eller crazybandet “Combat Wombat” (som faktiskt hade inte-helt-okände Max Martin på gura på första demon).

Men musik är viktigt. Därför blir en sådan här uppgift så svår. Det finns nästan inget viktigt beslut, ingen viktig stund, inget viktigt över huvud taget, som inte haft ett soundtrack i mitt liv. For crying out loud – jag skrev ut playlisten till bakgrundsmusiken till skrivandet i den senaste boken.

Äsch – det får bli denna…

Det här är den första låt jag lärde mig spela på gitarr (och som fortfarande får mig att älska G-dur, där man kan köra både solo- och ackordstämman själv). Naturligtvis var det en tjej inblandad. Exakt vem lämnar jag utanför, faktiskt, trots att det är sisådär femton år sedan (varav 11 som lyckligt gift).

Men självklart var det en tjej. Inte min första kärlek, men tillräckligt stort för att det skulle vara viktigt att lära sig spela gitarr. Och tillräckligt nytt och fumligt för att jag inte riktigt skulle kunna föreställa mig vad det skulle kunna leda till. Vilket det naturligtvis inte ledde till. Vi var båda därtill alltför unga, oerfarna och nyktra.

Samma tillfälle som jag skulle spela låten för henne konstaterade hon att det inte skulle funka för oss. Kvar satt jag med en elgura och den här låten. Aldrig spelad för den jag var kär i. (Och faktiskt aldrig spelad på det sättet någonsin sedan.)

Älskar vi någonsin så sårbart igen?

Den här utmaningen skickar jag vidare till Omar (och hoppas få se något med Kelly Clarkson, tihi), Jesper, Stewe, Z och CT.

16 Responses leave one →
  1. 2008 August 20

    Depeche är musik. Soft Cell däremot är det inte. London Symphony Orchestra ville en gång spela en av deras låtar, men det gick inte…

  2. 2008 August 20

    *gåshud*

  3. 2008 August 20

    *visslar* Jag vet vem som kommer att kommentera trummisen först…

    Erik Eh… Soft Cell – jag minns bara deras cover på “Tainted Love”.

    Emma 70-talsrockballader har den effekten. Man ryser. Hälften av gångerna av välbehag. :)

  4. 2008 August 20

    Tack för utmaningen, Mackan. jag filar på detta ikväll efter jobbet :)

    Älskar vi någonsin så sårbart igen?

    De flesta gör nog inte det. Det är både bra och dåligt:

    Bra för att vi har lärt oss att ingen människa är Gud (vilket var tveksamt om vi fattade alla de åren vi trånade efter en och samma person: “Med den personen löser sig alla mina livsproblem….”)

    Bra för att vi tar ansvar, när vi tidigare kanske mest ville tråna efter den oåtkomlige.

    Bra för att vi kanske förstår att det egentligen var Gud vi längtade efter hela tiden

    Dåligt för att vi med åren klätt på oss en hel del sköldar för att kunna bli mindre sårbara

    Dåligt för att dessa sköldar fått oss att uttala oss taktiskt, och inte bara barnets och djurets självklara “Älska mig!”

    Dåligt OM vi av denna erfarenhet dragit slutsatsen att man inte ska vara romantisk.

  5. 2008 August 20

    Ojojoj, vad fint skrivet. Och tack för utmaningen.

    Och OJ vad jag hatade den här låten efter allt övande – inte minst tillsammans med MIN bandkompis – Chrille M, när du skulle lära dig den!

    Jag undrar lite hur jag skall skriva. Det är onekligen en utmaning…

  6. 2008 August 20

    Z Du har rätt i att det är på både gott och ont. Det finns antagligen något i det där med att mogna och växa upp som är både ock. Och likadant är det naturligtvis med kärleken.

    Ska bli kul att se vad du skriver. Jag gissar (kanske felaktigt) att det blir något blues-aktigt…

    Kotten Hehehe…. Jo, precis så var det naturligtvis.

    Du kanske kan skriva något kul om… eh… någon annan bandmedlem? Eller något? Jag bara brainstormar här… ;)

  7. 2008 August 20

    Härligt med lite Clapton. Verkligen uppiggande bidrag i kärleksutmaningen.

  8. 2008 August 21

    got the t-shirt

  9. 2008 August 21

    Hej och tack för utmaningen. Jag gillade verkligen ditt eget bidrag.
    Nu är min version färdig.

    mvh s.

  10. 2008 August 21

    Pierre Eriksson – visst var det dags med lite riktig musik? ;)

    Välkommen hit, för övrigt!

    Z kul att läsa. Och bra musik. Men i blues-harmisarna är det väl Em, inte E, som du menar? Väl?

    Stewe Läste och njöt. Kul! Tack för att även du antog utmaningen.

    Nätet är ett trevligare ställe med sådana som ni :)

  11. 2008 August 22

    NU hajar jag det där med trummisen! Karln spelar ju “open handed” – alltså “vänsterhänt” men på ett högerställt set. Hihatslag med vänster hand och virvel med höger. Jag tyckte det såg jättemysko ut utan att haja varför, i flera dagar, tills jag själv spelade lufttrummor här hemma och kollade på videon!

    Fast trummisen i Emmas (var det väl) bidrag (Nazareth) var ju inte så illa heller – med genomskinliga vinyltrummor! Chips, vad coolt!

    Och just vad det gäller stories om basister, om Joan Jett eller möjligen extreme känns de – i det här läget – så uttjatade att jag helt enkelt lät bli att falla för den gamla.

    Och för nytillkomna tittare – 18 & life av Skid Row, Vad som helst med och av Joan Jett (Men “I love rock ‘ Roll” eller “do you wanna touch” är favvisar) Och Extreme-låten “more than words” var (ocg är kanske fortfarande – hjag har inte testat på ett tag) det enda jag kan spela på gitarr, och jag lärde mig det i gymnasiet – av nyss nämnda Krille – för att (försås) impa på tjejer. Det funkade ungefär lika bra som att sprinkla anthraxsporer på jordnötterna på festen – alla var så trötta på alla band-wannabes från musikgymnasiet som tjatade ihjäl det där hångel-temat…

    Typ så.

  12. 2008 August 22

    Jesper Jamen, for crying out loud… Vem är det som spelar trummor? Vänsterhänt trummis? Som hade en egen liten karriär i ett obskyrt band…?

  13. 2008 August 22

    Chips! Jag missade det helt! (Och var tvungen att kolla igenom det här en gång till – och jag som HATAR den här låten numer – efter att ha hört den på en nylonsträngad segovia ungefär 13 miljarder gånger under våren 1993…) Jag kände inte igen honom med hår! Och utan hans yamaha-trummor!

    Phil Collins!

    Coolt.

  14. 2008 August 22

    Jesper (Off topic: Jag hade förvisso en nylonsträngad Segovia när det begav sig, men just den här måste du hört på Cort:en, för jag tror inte att jag hade fingerkraft att benda så långt ner på halsen på ack-guran på den tiden. Det var säkert lika irriterande ändå)

    Visst är det kul :) Phil i egen hög person.

    Och Omie my homie lade inte ens upp en låt av Kelly Clarkson. Jag är nästan besviken.

  15. 2015 June 2

    Ehm. Även om det var kul att hitta tillbaka till det här gamla inlägget (minns inte ifall jag någonsin löste uppgiften) så har du problem med spam igen i bloggkommentarerna. Kanske dags för en städning igen?

    Fred.

Trackbacks & Pingbacks

  1. studentköket | Comeback till gamla smöriga skolminnen

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS