Filipinska kamparter – en introduktion
2008 May 29
Har börjat träna Filipinska kamparter.
“Är du typ Karate kid nu, eller?”, “Är det som typ brottning?”, “Är det typ Kill Bill?” Okunskapen är stor när det gäller de Filipinska kamparterna. Så här kommer en väldigt snabb introduktion om vad det hela handlar om:
Det verkar vettigt att i kampsport hålla på med pinnar! Vilket övertag man måste ha mot alla pyamasbrottningshjon!
I övrigt tycker jag att silat och vad det heter mer låter som typ pakistansk mat än något farligt. Sedan ser man på den här bilden och utan att riktigt veta vad det är för kroppsdel (arm eller ben?) kommer man tämligen snabbt fram till att “det där kommer jag nog inte att börja med”. You’re not the posterboy for phillipin martial arts…
Underarm. Höger. (Bilden alltså tagen i spegeln). I upptill på bild ser man handryggen. Bilden beskuren nertill strax ovanför (…nedanför…) armbågen.
Allt det här är självklart när man tittar på placeringen av blåmärkena. Escrimakäppar blockas (när man måste blocka dem) högre upp på armen än slag (kuntao och silat) eller knivar (silat).
Ser väldigt våldsamt ut. Är du säker på att det är hälsosamt?
Förresten – är “silat” både slag och kniv??
Johanna G – till att börja med – det ser värre ut än vad det är. Faktiskt. Idag har dessutom blåmärkena så gott som försvunnit. Men visst känns det när vi sparras.
“Silat” är kortformen av “Pentjak Silat” (första ordet stavas väldigt olika beroende på vem som skriver det, så därför använder “alla” kortformen “Silat”). Det är en fightingstil som är mestadels “stående” (alltså inte brottning, främst, men där fasthållningar och “bryt” förekommer.) och i vilken kniv förekommer.
Detta sista låter otäckt, inser jag, men kniven är främst ett pedagogiskt verktyg. Samma form som handen har med en kniv i näven används sedan empty handed också. Alla blockeringar som lärs ut lärs ut för att fungera mot bladvapen och man lär ut avväpningar.
De knivar som (i nybörjarfall) används vid övningar är vadderade träknivar. Tänk “smörkniv med pålimmat liggunderlag”. De känns ändå. Speciellt när ens sparringpartner är 25 kilo tyngre och har tränat (kinesisk) Kung Fu i 17 år.
(Kuntao är för övrigt lättast beskriven som “Filipinsk kung fu”).
Och slutligen – för alla som är oroliga – nej, jag är inte överdrivet våldsam
Och jag är egentligen inte inbegripen i något som är överdrivet våldsamt heller, i min klubb. Men jag är utan konkurrens minst erfaren och sämst tekniskt. Det innebär att jag får lite stryk under sparringen.
Klubben är en del av Frälsningsarmén i Limhamns verksamhet och vi började med barnträning för ett drygt halvår sedan och vuxenträning för typ 7 veckor sedan.