- Nej, det missade jag helt. Du skrev väl det innan jag började läsa din blogg.

“Det där med att öppet kristna tenderar att bli bedömda på ett annat sätt än människor som inte är öppna med sin tro är intressant.”

- På sätt och vis håller jag med, men samtidigt tycker jag det också är rätt logiskt. För det är skillnad, som jag ser det, att skriva om något som man uppfattar helt och hållet som sagor (dvs ateistens hållning till allt vad Gud, andar och demoner osv heter). Det är en helt annan sak att skriva om något som man uppfattar som verkligt/möjligt, men ont.

Om jag hårddrar det hela (menar inte att anklaga dig, försöker bara förklara varför jag gör skillnad på folk och folk): Ateistens uppfattning skulle jag tolka som “vet inte bättre”, medan den kristne författaren “leker med elden”, trots att jag anser att det egentligen är lika allvarligt i båda fallen.

Det – och att din tidigare bok var en om någon slags populärteologi – tror jag spelar rätt mycket in i hur man tolkar den här boken.

Din första novell i boken – “Ditt hjärta, mitt hjärta” har också rätt tydliga om inte budskap så i alla fall referenser till just kyrkan och som en plats där det är ljust, trots mörkret, och att man kan få ta emot t.ex. nattvard.

Jag kan förstå att folk då ifrågasätter BÅDE t.ex. svartkonst, homosexualitet men skulle heller inte förvånas över om folk upprördes av bloddrickande tonåringar eller sex (utanför äktenskapet), t.ex.

Johanna Till att börja med – tack att du tog dig tid att både läsa och kommentera boken.

Nej, den är inte jätteskrämmande. Berättelserna är skämmande i den mån man ser monstret i sig själv, tror jag. Men monstren i berättelserna är rätt… mänskliga, skulle jag nog säga.

I “En smak av storstad” ville jag experimentera med just det perspektivet. Vad har monstret för motiv för sitt agerande? Kan det vara så att det inte är genuint ont, utan har helt andra skäl?

Joachim har rätt i att jag skrev “The clock strikes hen” som en (lätt elak) drift med hela “Andarnas hus”-TV-genren.

Samtidigt visar den här diskussionen på något väldigt kul – hur ska man genrebestämma böcker? Bevisligen är den sista berättelsen “skräck” för dig, men “komedi” för Joachim. Jag kan ha haft en ursprunglig tanke när jag skrev berättelserna, men det innebär inte att jag har facit för hur man “ska” känna när man läser dem. Jag tycker att de olika läsningarna i stället är berikande.

Jag tror att det är Stephen King som sagt “Horror is not a genre, it’s a feeling”. Och det är precis så det är – boken är en “skräckbok” för att den står på skräckhyllan i bokhandeln. Den innehåller också klassiska teman från “skräcklitteraturen”. Spöken, monster, vampyrer och sådant. Men den är inte speciellt skrämmande, tror jag. Och jag ville att den skulle marknadsföras som just en “skräckbok för den som inte gillar skräck”.

Slutligen detta med svartkonster – det är fejk. Alltihop. Jag kan inget om magi på det här sättet. Det är alltså inte “researchat” eller så, utan helt en produkt av min egen fantasi.

Namnet “Widdershins” (namnet på butiken där Gråtjörgen träffar en riktig häxa) har en riktig betydelse. Och möjligen kan någon som sysslar med magi eller känner till det läsa just det stycket som ett internskämt. Speciellt mot bakgrund av vad som senare händer med saltcirkeln. Men det är så långt som “det riktiga” sträcker sig i den berättelsen. Alla magiska beskrivningar är hittepå, från början till slut.

Järgen själv är dessutom väldigt tveksam till svartkonsten. Det som får honom att gå över till den mörka sidan är hans osäkerhet på sin egen förmåga.

Det om det. Du måste inte tycka likadant som någon annan och du tycker minst lika bra som jag Det var jättekul att läsa hur du läste boken. Det ÄR otroligt intressant att se hur olika folk uppfattar saker. Och att det är okej att vi tycker olika.

(Oh – och jag vet inte om du läste hur “Ditt hjärta, mitt hjärta” kom till, här på bloggen, men jag drömde hela den berättelsen. Eller – jag drömde att jag såg den på film. I filmen satt pappan och dottern ihop med en slang från ryggarna. Men jag ville inte skriva det jättedetaljerat, för att slippa en massa text om hur kläder och sådant funkar…)

Monica – Well, jag vill inte bara skrämmas Jag hoppas att alla novellerna ska ge någon slags känsla, men det är inte alltid bara skräck.

Det där med att öppet kristna tenderar att bli bedömda på ett annat sätt än människor som inte är öppna med sin tro är intressant.

Själv ser jag för övrigt fram emot din roman. Jag är ingen jättefan av kriminalromaner, men jag gillar ditt sätt att skriva

Mackan, apropå förväntningar när folk vet att författaren är kristen…
Jag undrar hur recensenterna ska låta när de recenserar MIN bok? Hmm…
Om det blir nån…

Tja, för det första så ser jag det som en ganska stor skillnad på det JK Rowling (jag läser gärna Harry Potter för den delen) skriver/beskriver och hur du beskrev det – t.ex. hennes berättelse känns så mycker mer fiktiv än vad jag upplever din som – men visst jag förstår din kritik.

Och nej, jag tycker inte alls man behöver låta sin egen tro “skvalpa över” i allt man skriver eller gör. Det tenderar oftast att bli ganska krystat och tillrättalagt. Men det hindrade inte mig från att reagera på valet du gjorde. Fast å andra sidan så var det ju just det som gjorde den novellen läskig (det blev kanske inte så tydligt i recensionen, men “Hualigen” syftar till att novellen är läskig, det inte någon åsikt om att du använder fiktiv svartkonst, så det är ett menat som något positivt i samanhanget. Kanske bäst jag förtydligar det…).

Å andra sidan så reagerade jag inte ens på att huvudpersonen i “En smak av storstad” var homosexuell. Lustigt hur olika man läser en berättelse.