Vad jag menade var att bra skräck ska vara svårsmält och lämna en lite lätt tagen.
Som din novell Iskallt uppvaknande.

hmm, tänkte aldrig på käket det när det gällde amerikanska gudar, däremot i stjärnstoft som emellanåt flödar av smördränkta scones och andra smaskigheter.

Du har förresten e-post, så svara mig din lymmel!
Mvh S.

Eller… Det var jag ju inte tidigare heller, men jag och Rosi är inte ensamma, heller!

Måste testa Chesterton med pizza. Det låter onekligen som en hit, faktiskt. Det närmsta jag kommit är att läsa Billy Grahams memoarer till popcorn.

Stewe – annars är ju Hannibal Lecter en gourmand av rang… Även om han också är kannibal, iofs.

Läste på din blogg att du också gillade Gaimans American gods och jag har för mig att det finns ganska många scener där mat spelar en roll där. Nästan alla samtal mellan Wednesday och Shadow utspelar sig på vägkrogar, Shadow äter varje dag han bor i den lilla byn någon slags pirog av smördeg, det gör han också när hans fru kommer tillbaka och de möts på kyrkogården… Nästan varje nyckescen i den boken finns det mat på bordet. Vi vet exakt vilken mat på bordet för det mesta, till och med. Bara en betraktelse…

CT: Ja, vem hinner läsa alla tidningsdelar? Jag brukar börja med kultursidorna och insändre/debatt så att jag vet att jag hinner med dem. Men sedan är det sällan det blir jättemycket mer.

Serierna, naturligtvis.

Och jag håller med – mycket andlig litteratur smakar kaffe. Med undantag, för mig, av Hauerwas som smakar… vatten. Jag fastade när jag läste honom första gången.

Det är för övrigt intressant att ingen av oss menar att Bibeln smakar kex och vin.

Inser för övrigt att “Ur mörkret” antagligen kvalar in på din “mindre from”-lista… Vad har du för smakförnimmelser/upplevelser av den? *Nyfiken i en strut*

Hinner alltför sällan läsa något kul numera – annat än digitalt.

Men jag försöker klämma in lite from frukostläsning – och lite mindre from före-midnatt-läsning ibland.

Andlig litteratur smakar därför kaffe…

Just nu har jag lokaltidningen på prov ett par månader – försöker ta itu med den till frukost – vilket innebär ett snabbt växande mestadels oläst tidningsberg – frånsett halvlästa A-delar – ibland hinner jag till kulturdelen också innan frukosterandet är slut och arbetet tar vid… Ofta hinner jag bara till insändarna på sidan två i A-delen. Har aldrig hunnit längre än till mitten av B-delen – och det går till D eller E, kanske mer. Hur hinner folk läsa tidningen?

Bränd mat är jag ju annars expert på, särskilt till lunch, men ofta till kvällsmat – och det beror just på alltför intressant simultan digital läsning!