Var bok har sin mat?
Läser en artikel om kopplingen mellan mat och film (och vilken mat som passar bäst till vilken film). Och som vanligt väcks associationerna.
För här hemma hade vi länge en guilty pleasure – att läsa böcker vid matbordet. Jag vet att det är väldigt, väldigt fel. Att man ska vara närvarande, samtala (något som vi alltid gjort i mitt föräldrahem, där ätande och matlagning är en ritual), lösa små problem och planera inför framtiden. Men både min fru och jag älskar att läsa. Och ofta läste vi vid matbordet. Innan vi fick barn, då.
Det stora nöjet var att gå på stan en lördag, gå in i någon av favoritbokhandlarna och shoppa loss kanske tvåhundra spänn var på böcker – jag valde alltid pocketböcker om det inte just hade kommit en ny Harry Potter – och sedan gå hem och läsa. Först i varsin favoritfotölj, eller möjligen i mitt fall i favvohörnet av soffan. Och sedan påbörjades matlagningen.
Dukning, gärna med finporslin och vinglas. Och böckerna.
Jag tror att vi båda var lyckliga. Det var frid och glädje och fullständigt fantastiskt. Jag älskar fortfarande att jag är gift med en boknördette (tack Jesper för femininformen) som förstår att inte bara uppskatta utan njutningslystet kasta sig över nya läsupplevelser.
Jag inser att vi är galna. Onormala. Avvikande och skämmiga.
Men det innebär att jag vet hur Dan Browns Änglar och demoner smakar. Lasagne. Lovecrafts Mountains of madness smakar ugnsbakad lax som värmts upp i microvågsugn. Nästan alla av Jan Guillous böcker där Carl Hamilton figurerar har inmundigats med pasta och sås.
Och jag associerar vidare. Och tänker på vilken roll maten spelar i olika böcker.
I Harry Potter-böckerna har maten så framträdande roll att jag misstänker att även Rowling läser vid matbordet. Antingen det eller så har hon någon form av ätstörning. Det senare vore väldigt, väldigt tragiskt men det gläder mig att läsa att inga av hennes figurer har det i alla fall. Det slevas in bacon och ägg och paj till frukost, det är både för- varm- och efterrätter till middagarna och de umgås ofta på krogen när de är i Hogsmeade. Bra! Trevligt!
Tidigare nämnde Hamilton är vinnörd och gillar vilt. Och kaviar. Men maten känns mer som dekoration och kuliss till själva vinnörderiet där. Även Arn, som i mycket verkar vara Hamiltons förfader i rakt nedstigande led gillar vin, snarare än öl eller mjöd, även om han också dricker vatten. I just Arn-böckerna används ofta maten som en markör av status och ibland också som en markör av renlevnad/skörlevnad. Kolla själv, exempelvis, vad Moder Rikissa sätter i sig för godsaker, medan de fromma munkarna och nunnorna mest äter gröt.
Dan Brown lyckas i sina böcker att berätta en historia som utspelar sig under tjugofyra timmar. Det är action, det är stora känslor, det händer mycket. Hjälten eller hjältinnan känner sig ofta lite sliten och smutsig. Men aldrig hungrig. Och där faller hela realismen för mig 
Lita inte på DaVinci-koden, vänner.
John Grishams advokat som har tabasco på sin majsgröt, till frukost, känns mycket mer äkta där.
Så – vänner, hur ser ert förhållande till mat och läsning ut? Finns det favoritmat till olika sorters läsning? Hur smakar i så fall skräcklitteratur? Eller deckare? Har du någonsin blivit inspirerad av en bok att testa något nytt i köket? Och är vi ensamma om att läsa vid matbordet, fast man inte får?
EDIT: Och några författare har bloggat om öl och böcker, läser jag på Weird tales.
Bra skräcklitteratur smakar bränt, överkryddat och lämnar en illamående och föräten.
Som en riktigt sjaskig kebab från skummisen på hörnan.
Kul grej. Jag tänkte lite till (allt enligt ditt citat: “ätande och matlagning är en ritual)” och vände på frågeställningen här
Bibeln med en kopp kaffe.
Chesterton med en pizza är en oväntad men lyckad kombination (som pepparkaka och ädelost).
En hotellfrukost sitter fint med en essä eller kåserisamling.
Tolkien kräver nästan vår världs motsvarighet till lembas – ostbågar.
CT från A Catholic Renewal har tydligen svårt att lägga in kommentarer här. Nedanstående är därför inskickat via mail.
Hinner alltför sällan läsa något kul numera – annat än digitalt.
Men jag försöker klämma in lite from frukostläsning – och lite mindre from före-midnatt-läsning ibland.
Andlig litteratur smakar därför kaffe…
Just nu har jag lokaltidningen på prov ett par månader – försöker ta itu med den till frukost – vilket innebär ett snabbt växande mestadels oläst tidningsberg – frånsett halvlästa A-delar – ibland hinner jag till kulturdelen också innan frukosterandet är slut och arbetet tar vid… Ofta hinner jag bara till insändarna på sidan två i A-delen. Har aldrig hunnit längre än till mitten av B-delen – och det går till D eller E, kanske mer. Hur hinner folk läsa tidningen?
Bränd mat är jag ju annars expert på, särskilt till lunch, men ofta till kvällsmat – och det beror just på alltför intressant simultan digital läsning!
Daniel – Vad glad jag blir! Ytterligare en, med fru och barn dessutom, som läser vid matbordet! Jag är inte ensam!
Eller… Det var jag ju inte tidigare heller, men jag och Rosi är inte ensamma, heller!
Måste testa Chesterton med pizza. Det låter onekligen som en hit, faktiskt. Det närmsta jag kommit är att läsa Billy Grahams memoarer till popcorn.
Stewe – annars är ju Hannibal Lecter en gourmand av rang… Även om han också är kannibal, iofs.
Läste på din blogg att du också gillade Gaimans American gods och jag har för mig att det finns ganska många scener där mat spelar en roll där. Nästan alla samtal mellan Wednesday och Shadow utspelar sig på vägkrogar, Shadow äter varje dag han bor i den lilla byn någon slags pirog av smördeg, det gör han också när hans fru kommer tillbaka och de möts på kyrkogården… Nästan varje nyckescen i den boken finns det mat på bordet. Vi vet exakt vilken mat på bordet för det mesta, till och med. Bara en betraktelse…
CT: Ja, vem hinner läsa alla tidningsdelar? Jag brukar börja med kultursidorna och insändre/debatt så att jag vet att jag hinner med dem. Men sedan är det sällan det blir jättemycket mer.
Serierna, naturligtvis.
Och jag håller med – mycket andlig litteratur smakar kaffe. Med undantag, för mig, av Hauerwas som smakar… vatten. Jag fastade när jag läste honom första gången.
Det är för övrigt intressant att ingen av oss menar att Bibeln smakar kex och vin.
Inser för övrigt att “Ur mörkret” antagligen kvalar in på din “mindre from”-lista… Vad har du för smakförnimmelser/upplevelser av den? *Nyfiken i en strut*
Marcus:
Vad jag menade var att bra skräck ska vara svårsmält och lämna en lite lätt tagen.
Som din novell Iskallt uppvaknande.
hmm, tänkte aldrig på käket det när det gällde amerikanska gudar, däremot i stjärnstoft som emellanåt flödar av smördränkta scones och andra smaskigheter.
Du har förresten e-post, så svara mig din lymmel!
Mvh S.