Alla sova i enslig gård… endast Mackan är vaken
Det har varit en stressig men kul dag, hittills. Såhär dags börjar lugnet att lägga sig, det är dags för en kanna kaffe och tid att sätta sig och jobba ett andra arbetspass. För så är det nu – jag måste helt enkelt bli klar med både översättning och min uppsats. Det innebär att arbeta några timmar på dagen medan grabben är hos dagmamma och sedan vara farsa i några timmar tills han slocknar. Därefter tillbaka till arbetet i några timmar innan det är tid att sova.
När den här hetsen har lagt sig ska jag försöka vara make också.
Idag har jag dock fått en del gjort. Grabben är äntligen bättre (och helt bra i morrn, antagligen) i ögonen och det innebär att han varit hos dagmamma i sex timmar. Eoner av tid. Som bland annat ägnades åt att gå igenom bokföringen inför deklarationen, samt att pilla med översättningen.
Ikväll tillät jag till och med mig själv att gå och träna. Escrima. Första träningspasset, som väl egentligen inte var stenhårt, men det var ovana rörelser så jag lär ha träningsvärk i morrn i alla fall. Escrima, för er som inte vet det, är en Filipinsk kampform där man slåss med 70cm långa käppar (bland annat). Första passet blir det dock ingen sparring och det lär dröja ytterligare ett tag, verkar det som. Kul gäng, dock. Och skönt att börja träna något igen och att få rensa tankarna lite. Jag behövde det. Nu är man nyduschad och fräsch, med nybryggt kaffe och i helt annan form än vad jag varit såhär dags de senaste veckorna.
Nu ska jag försöka få in en uppsatsdel som har deadline i morrn, få färdigt förberedelserna inför världsbokdagspratet (också i morrn) och slutligen översätta ytterligare några sidor. Förhoppningsvis.
Jo – och Johanna G på bloggen “På vacklande ben” har recenserat “Jakten på det försvunna skrattet”.
