Skratta tillsammans

2008 February 27
by mackan

Jag har, i min bok Jakten på det försvunna skrattet, skrivit lite grann om hur skrattet kan förena människor. Också människor av olika tro eller teologisk inställning.

Och precis det håller på att hända nu, under den här fastan. Det är otroligt häftigt, egentligen. Saker som startar på en blogg sprider sig snabbt till andra och tillsammans har vi det både ganska kul och gör förhoppningsvis något viktigt under tiden. Så låt mig bara skriva några spontana rader och vad som händer och har hänt. Och en ny tradition i en del av den kristna inmutningen av den svenska bloggosfären.

Det hela började, såvitt jag vet och kan bedöma, den 12 februari med bloggposten Fråga om Jesu skratt – och fasta från dysterhet på bloggenCatholic renewal. Eller snarare – det började den 8:e februari med Pat McNulty’s bloggpost Did Jesus Laugh, men det var först i och med den svenska posten som det drog igång på allvar i Sverige. Hur som helst.

I den bloggposten konstateras att

When you fast do not put on a gloomy face like the hypocrites do (Mt. 6:16). Gloomy means “dismal, grim, dark, long faced, without laughter.” These are all things you can hide with smiling lips and face muscles but not with the eyes.

You can fast for forty days and forty nights from visiting the mall, from TV, from beer, from coffee, gossip, and eating between meals. You can spend ten hours a day in church on your knees, and then smile like the Cheshire Cat from Alice in Wonderland. But in the end the truth is in the eyes.

So this year it comes to me that maybe a good Lenten discipline which would help me not look gloomy when I fast could be that of simply looking into the mirror every day. Every day I could smile and then look into my own eyes and see what message I find. Do I merely “muscle” my way past other people all day, or does my heart join in the festivities?

Alltså – här föreslås en ny praktik, nämligen att glädja sig under fastan och här i Sverige tog det sig snabbt uttryck av en strid flod av artiklar om humor och tro, men också den nya praktiken att skämta med varandra under fastan. (Jag skriver “praktik”, trogen mitt frikyrkoarv, som har lite svårt med ord som “sakrament”.  Icke desto mindre uppfattar Narren i mig detta som ett påbud, direkt från Kristus.)

Den första humortråden tror jag startade på A Catholic renewal, igen.  Och sedan fortsatte det. På Enkla bloggen tog man upp humorn i de ekumeniska relationerna, och hos Charlotte fortsatte det med ytterligare en humortråd.

Den 23:e februari startar den nya kristna traditionen bland några bloggare – under fastan varje år ska vi ha en humorstafett.  Jag blev först ut att skriva humor om “frånvaron av prästvigda kvinnor i katolska kyrkan på ett sätt så det blir roligt även för kvinnor som lider av denna frånvaro!

Min egen utmaning är vidareskickad till Johan Stenberg på De heligas samfund.

Men är detta bara trams? Ett gäng polare som skojar med varandra i bloggarna? Eller är det faktiskt något med ett värde i sig, kanske just ekumenik i praktiken (som enkla bloggen hoppas…), kanske just att leva i större efterföljelse? Kan det rent av vara viktigt med humor i tron? Och att bygga upp praktiker omkring den, såsom att varje fasta hålla humorstafetter och skoja med varandra?

Jag tror tiden och frukten får visa på det.

Klart är att jag denna vecka slutat läsa en kristen blogg, som gärna vill vara en röst in i både mediavärlden och kristenheten, av det stora skälet att skribenterna saknar humor. Och jag tror att en tro utan humor snabbt urartar till fanatism.

Hur som helst – det här känns som ett kul och positivt experiment.

5 Responses leave one →
  1. 2008 February 27

    Mackan,

    Jag delar din analys och dina förhoppningar om detta fullt ut….

    Tankarna har snurrat mycket just kring detta ett tag nu. Humor och ekumenik. Humor och fasta.

    Jag tror att det är en port – en vall – som öppnats – och vattnet strömmar fram – sen får vi se vad det leder till för nya flöden.

    Humor är ett viktigt – och ganska försummat – inslag i ekumeniken – och även inom samfunden.

    Humorn har helt enkelt inte den framträdande plats den borde ha även i kyrkliga sammanhang.

    Visst skrattar vi även i kyrkan ibland.

    Men mer skullle inte skada….!

    Och framför allt behövs en bred återupptäckt av den djupa glädjen tror jag…

    Andens bubblande inre ström som kommer att överraska var och en som kan tänkas vilja försöka styra över den….

    Charlotte

Trackbacks & Pingbacks

  1. Mackan Andersson » Blog Archive » Humorstafetten och fastan
  2. Mackan Andersson » Blog Archive » Fasteblogghumorstafett - rond 2
  3. Mackan Andersson » Blog Archive » Humorstafetten - femte sträckan
  4. Mackan Andersson » Blog Archive » Hurra! Snart börjar Fastan!

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS