Dagens dikt: Sökes – Pastor

2015 May 23
by mackan

Sökes: Pastor

Vår församling är en mötesplats för alla åldrar, som vill sträcka sig ut för att nå det omkringliggande samhället. Vi står för förvaltandet av ett väckelsearv och tror att du vill träna oss att leva missionellt.

Församlingen har flera åldersindelade grupper. Vi vill att du identifierar och tränar ledarna i dessa grupper. Och själv medverkar vid så många grupper som möjligt. Någon… Några… Grupperna saknar ledare idag. Varje grupp är församlingens kärnverksamhet.

Tjänsten är fördelad mellan
Barn och Ungdomar – c:a 80%
Äldre och daglediga – c:a 80%
Unga vuxna – c:a 80%
Familjearbete – c:a 80%
Diakoni och socialt arbete – c:a 80%
Omkring 20% av tiden kan förväntas gå åt till Gudstjänstplanering och förberedelse av predikan, bibelhelger, bibelskolan och övrigt “andligt arbete”. (Bönemöten, ekumeniska lovsångsgudstjänster, etc.)

Viss administration kan förekomma. Ekonomi- och budgetarbete tillkommer. Som församlingspastor är du dessutom sammankallande i Fastighetsrådet, Förvaltningsgruppen, Utbyggnadsutskottet och Administrationsutvecklingsnämnden.

Vi vill att du är vårt ansikte utåt och en som leder “på golvet”.
Vi vill att du är fötterna på marken för att nå vår stadsdel, ständigt lyhörd för församlingsmedlemmarnas behov.
Vi vill att du är den som kommer först, går sist, utför en del vaktmästarsysslor samtidigt som du har helikoptersyn och överblick, utan att peta i detaljer.

Visst engagemang utanför ordinarie arbetstid förväntas. Vi tror att du som Herde är kallad att finnas till dygnet runt, året runt, för fåren. Övertidsersättning eller OB-tillägg utgår ej. Du förväntas att själv reglera detta inom ramarna för din förtroendearbetstid. Efter att ha rådgjort med övrigt lokalt ledarskap, så att inte verksamheten störs, förstås.

Äldsterådet i församlingen beskriver den typ av ledare vi behöver som en Apostolisk Evangelist-Herde med en tydligt profetisk förkunnelse. Utan att slå över åt någon speciell sida, naturligtvis. Teologiskt tror vi att du är en progressiv, traditionellt förankrad, ortodox, ortopraktisk med generositet och högt till tak. Vi söker speciellt efter en systematisk teolog med gedigen bakgrund inom språklig exegetik.

Vi tror att du är omkring 25 år, har åtminstone några års bakgrund som församlingsledare och en teologisk examen i bagaget. Du är antagligen gift och har barn, som kan utgöra ryggraden i vårt barn- och ungdomsarbete.

Musikalitet är ett plus.

Marvel’s Daredevil, the Blind Man’s review (mild spoilers)

2015 April 24
by mackan

Daredevil logo (Wikimedia Commons)

As a kid growing up, and absolutely loving Marvel Comics, I collected and  read Daredevil almost religiously for well over a decade.

The blind superhero was one of my absolute favourites, even as a sighted kid.

But as a now fully grown, fully fledged and fully blind nerd, anticipation and expectations on the new Marvel series were really high. Only matched by the fear that they would somehow eff it up. Again. (We all still remember the Daredevil movie, where they also butchered the whole Daredevil – Elektra story…)

So how does this new rendition match up to the expectations and anticipation? And what’s the experience for a blind viewer?

First of all – let’s just say that Daredevil is a great launch title for the Netflix audio description. It was added early on (around the 14th of April, four days after the premiere) and it has made the title more accessible to an audience that normally might not pick up an “action adventure” series such as Daredevil.

If you need an explanation to that last sentence, close your eyes for four-five minutes during any action move or -series…

The audio description track is a leap in making shows accessible and I hope to see it… errr… hear it on many more shows to come, both on Netflix and other providers.

What also makes the series really good for a non-sighted audience is the great dialogue. I actually started to watch Daredevil before the audio description track was up, and even though the action scenes didn’t give much in story telling, the dialogue certainly rocks.

I tend to think that the script writers have had a visually impaired consultant, when they have written a lot of the scenes. Quite early this (almost) dialogue takes place. (Quoted from memory, so the wording is not exact.)

“Can I ask you a personal question?”
“No, I have not always been blind…”
“Oh… I guess that what everybody asks, huh?”
“That and ‘How do you comb your hair?’”
“So… How do you comb your hair?”
“Well. Honestly, you just hope for the best, really…”

“How did it happen?”
“Car accident. When I was nine.”
“I must have been rough.”
“No. I got through it…”
“Do you remember, what it was like to… see?”
“I… um… Yes, I remember…”
“I can’t imagine what that must be like…”
“You know, I’m supposed to say now that I don’t miss it.It’s what they teach you in Trauma Recovery. To define yourself by what you have, to value the differences and to not apologize for what you lack. And most times that is true…

…but… it doesn’t change the fact that I would give anything to see the sky above me one more time.

Do you mind if I ask you some questions now?”
“Oh. Sorry. Go ahead!”
“You just nodded, right?”

This little scene is so…. true. It’s so true, in fact, that this is what made me suspect that they might have a visually impaired person close to the writers’ team.

So – this first part of the review is all Unicorns and Cupcakes. Marvel’s Daredevil is the best thing I’ve experienced on Netflix and one of the best things I’ve experienced entertainment wise since I lost my sight, a few years ago.

I also appreciate the irony of what comes next, especially if you guys already know me. For full disclosure – I am not only blind, but a martial artist. And as a martial artist I also love combats sports.


What actually takes away from the whole experience for me is the ultra violent action scenes. In almost every episode someone is literally beaten to death, in sometimes quite long, dragged out scenes. The idea that someone can be killed by an unarmed person is perhaps what makes the violence really realistic. But it keeps happening over and over and over…

Now, I read the comic book between ages 8 to 20-ish (Yeah? So what?! It is totally okay to like comic books about super heroes in your twenties!) and of course I remember ninjas and fights and everything. I also remember how the TV-series’ main villain sure could dish out some real damage. And how that made him really terrifying.


This series is totally made for a 16+ audience. I could not share it with my nine-year-old (and super hero loving) kid. And that kind of sucks. Because it is really well written and performed and there are cool easter eggs and what not.

So – personally, I give this an all thumbs up, five out of five review. But I think that the violence might ruin the experience for an audience of non-thirty-plus-year-old-hardcore-fans.

Dark Arts of Nerdery: DMing DnD5, as a non sighted DM

2015 April 19
by mackan

So this last week-end I tried, for the first time, to DM Dungeons and Dragons, fifth edition. These are some thoughts on DMing DnD5, non sighted (but for seing players).

I am, personally, an “old school” role player. For me it has always been about the actual “role”-part, or even “playing” as in “playing games”. Not playing as in “reading and lawyering rules”. Even before I was blind, I totally hated any “counting squares” element and/or endless tables reading.

My scariest RPG moment ever was when I as a newly blind person was introduced to Fourth Edition, in a gang where all the other people were sitting, Players Handbook in hand and moving miniatures on a battle grid. (It worked out not too awkward in the end, because of a really nice DM.)

But when DnD5 was released, I was delighted to find both a “Basic Ruleset”, streamlined processes for making “standard” characters and an overall nice feel to the rules. And at some point I decided that I wanted to try to DM it. In the very same, scary DnD4 gang. So this last week-end was the introduction to the game for everyone involved.

We had a blast!

But it was also a great learning experience for all of us, so here are some thoughts from my perspective on how to make the most of it.

Hit points / Soy bean snacks...

Stats – How To?

Even if you were to obtain a copy of “The Dungeon Masters’ Manual”, “The Monster Manual” and / or “Players’ Handbook” electronically it is hard for any sighted player to truly appreciate how hard it is to quickly find anything in these texts. Or, when you find it, to make sense of the tables in a hurry. So, in order to make stuff work quickly, but not betray the thought behind the rules, I tried to simplify some rules.

Static stats“, such as Armor Class – that is used all the time, but really does not change, was put on an Abacus, right next to the computer. I used the rows of the Abacus just to store these values.

Hit points, though, were represented by snacks (dry roasted and salted soy beans is my favourite) put in Egg Cups, one per NPC / Monster. When the person / monster took a hit, I ate the equal amount of soy beans.

The players got to keep their own records.

This made it a lot easier to deal with stats for combat encounters.

Simplify for your own sake! If you have to keep one stats table on your computer, make it the biggest / most important / most different monster in the encounter. Other than this Big Bad, keep it simple. I, for example, let all my human baddies wear the same armor and have the same weapons. My players never asked with what kind of crossbow they were shot at, and never reflected upon the fact that they seemed to be attacked by groups of clones.

Organizing the Combat

If you are blind, you probably find it uncomfortable with large, open areas, where it is really hard to get a sense of direction and don’t have a lot of marks to help you navigate. This is directly transferable to DMing combat. If you have several Characters and NPCs and Monsters, all at once, keeping track on who and what is where, quickly gets real tough. Especially when everyone starts to move. Keeping track on who is attacking whom, and who is engaging or disengaging in battle can turn into a nightmare. Quickly.

I worked around this by having the fights taking place in rather tight places, or where there was natural cover, so that the players didn’t move around too much. No one seemed to mind. But it kept tactics clean.

Using miniatures?

I came to this gang who have been obsessive fans of 4th Ed, and miniatures, for a long time. I kinda realised that it was bound to happen that the minis would come out. So I tried to come up with plans beforehand on how to deal with it.

My players are “square counters”. I say that lovingly. But how was I to adapt to this?

Before the game started, I decided to bring along my tactile chess board – it is at least 8*8 squares (so 40 by 40 feet in DnD) which is almost enough for most combat enocounters. But we never used it.

I also had this idea of building walls and stuff out of Legos, but never did that either.

Instead, the players themselves did the old “drawing on the battle grid” and placing of the miniatures. Everyone was happy with this. Since the battles were all indoors or in relatively small places, I didn’t have to keep track of loads of different directions, and could simply keep it in my head. (I suspect more blind DM’s than me will have action scenes play out on bridges, in the future…)

Now – let’s be clear here. DnD5 does not need you to play with miniatures. If you as a DM don’t like ‘em – just don’t use ‘em.

Just general hardware to make it work:

To DM as a blind person is tough. You have to keep a lot of stuff in your head and it is harder to lookup or check stuff on the fly. On the other hand, as far as we are talking RPGs, you can often make up your own house rules for some situations anyway, to keep things flowing.

There are some stuff, though, that really helps.

I use my computer, all the time. Even though I can just have one line of braille (40 chars…) under my fingertips, I have stuff like weapons stats and this and that there. I also write down the Initiative order when we come to combat, there, so I can scroll through.

I had my eggcups and my Abacus.

I have a set of really big dice, but I used to have an app on the phone for most throws. I have heard others use Excel’s RAND function, but I really loved the feeling of throwing dice.

When I need to make NPCs or story elements on the fly, I tend to use a Storydeck (a deck of cards with seeds or short story elements) marked in Braille. I call my own “Lore Weaver“. But I know people who use Tarot decks and what not. (Sorry, the link is in Swedish).

And I have a DM screen. It is easy to forget how the others are not blind. Wink.

In the end it is all about having fun

Player or DM, in the end “it’s all ’bout the Funny.” And it’s all about creating a style of DMing that works for you. I tend to love the Old School, exploring and dungeoncrawling type of role playing. But others are more into combat. I like puzzle solving and conflicts that don’t gets resolved by combat. Others play a different game. And it’s all cool.

Being blind, I love the fact that I can play games at all, with my sighted friends and family. RPGs are great in that respect! And DnD is a solid game. Ed5 works great, both for sighted and non sighted alike.

With a bit of preparation, some core rules commited to memory and great portion of humor and an open heart to actually playing roles – DMing as a blind person worked out great for me and for us in the gang. I am now promoted to the official DnD5 DM of the group, which I am very proud of.

Pangur Ban på Svenska

2015 April 11
by mackan

Jag har, sedan jag först hörde den här lilla söta dikten, älskat den. Men den finns, vad jag vet, inte på Svenska. Så jag tänkte att jag skulle göra ett försök till en egen version. Originalet, först, på forn-irländska.

Messe [ocus] Pangur bán,
cechtar nathar fria saindán;
bíth a menma-sam fri seilgg,
mu menma céin im saincheirdd

Caraim-se fós, ferr cach clú,
oc mu lebrán léir ingnu;
ní foirmtech frimm Pangur bán,
caraid cesin a maccdán.

Ó ru-biam ­ scél cén scis ­
innar tegdias ar n-oéndis,
táithiunn ­ dichríchide clius ­
ní fris ‘tarddam ar n-áthius.

Gnáth-huaraib ar greassaib gal
glenaid luch ina lín-sam;
os me, du-fuit im lín chéin
dliged ndoraid cu n-dronchéill.

Fúachaid-sem fri freaga fál
a rosc a nglése comlán;
fúachimm chéin fri fégi fis
mu rosc réil, cesu imdis.

Fáelid-sem cu n-déne dul,
hi nglen luch ina gérchrub;
hi-tucu cheist n-doraid n-dil,
os mé chene am fáelid.

Cia beimini amin nach ré
ní derban cách a chéle;
mait le cechtar nár a dán
subaigthiud a óenurán.

Hé fesin as choimsid dáu
in muid du-n-gní cach óenláu;
do thabairt doraid du glé
for mumud céin am messe.

Och så min version:

Pangur Ban, min katt, och jag
finner båd’ vårt välbehag;
han i jakt på råttors svans
- jag i jakt i ordens dans.

Mer än känd, jag hellre bliva
vid mitt bord; att läs’ och skriva.
Pangur älskar sitt värv ock
här bland mushål, bläck och block.

Det är glatt att se oss två
glädja sig åt värvet så.
Han och jag i vänners pakt,
gläds tillsammans åt vår jakt.

Ofta kan en stackars mus,
vandra rakt i Pangurs bus!
Ofta, i mitt sinnes fälla,
fångas tankar, från sin källa.

Han får smyga, vässa klon,
vänta vid små bytens bon.
Jag får vrida, vända, tänka,
tänka om och sammanlänka.

Han får, fjärran, syn på bytet
glädjen hörs i vilddjursrytet!
Jag får syn på Något Större
lika glad som Pangur, för det.

Så i frid, vår glädje vanns,
jag i mitt värv, hans i hans.
Båda byten fångar fatt,
jag och Pangur Ban, min katt.

Träning honom gjort till bäst
på att fånga råttor flest.
Träning MIG gett ljus i natten
i mitt sinne – tacka katten!

No dance

2015 March 18
by mackan

I realise, here at the end, we never had our waltz.
Too proud we were, and too afraid, of showing any faults.
“To dance is sinful”, someone said, and maybe we believed.
Or maybe we were innocent and maybe too naive.

We never really stopped to dance, we never just began.
Afraid, we were, to not adhere to rules of God (and Man).
I never felt you in my arms or held you while you swirled.
But I was happy anyway – you were my Life, my World.

We couldn’t Slow Fox, it’s too slow, and we would always run.
We wouldn’t tango, it takes two, and we were always One.
We never had our wedding waltz, but now; a strange ballet
not with each other – God forbid! – I watch you dance away.

Den tuffaste bloggposten att skriva

2015 February 15
by mackan

Vi har idag berättat för våra barn att vi kommer att skilja oss. Vi väljer att också berätta här, offentligt. Dels behöver vi båda våra vänner mer än någonsin i detta. Dels vill vi inte att det ska leda till onödiga spekulationer eller rykten, när vi nu ändrar relationsstatus.

Rosis berättelse: Skilsmässan sker på mitt initiativ. Det är ett tufft beslut som jag har funderat över under en längre tid. Jag är hemskt ledsen för den smärta detta orsakar min familj, men jag tror att detta är för allas bästa i slutändan.

Mackans berättelse: Jag vill inte att vi ska skilja oss, men har bestämt mig för att inte motsätta mig den eller vägra skriva under några papper. Vi skiljs inte för att vi är osams, vi har inga underliggande konflikter och därför vill jag heller inte starta några nya gräl.

Vi har varit vänner hittills och vill fortsätta vara vänner och därför vill vi också skiljas som vänner.

Matblogg: Egen ketchup

2015 January 30
by mackan

Att göra egen ketchup är inte så svårt. Och den hemgjorda kan både varieras i det oändliga (jag har lite vitlök och chili i min, den här gången, exempelvis) och framför allt kan man själv styra hur mycket socker man har i. Det är dock något du gör när du inte lagar annan mat samtidigt, för det tar lite plats i köket och en stund att få ihop.

Rosta tomater!

Steg ett - rosta tomater!

Såhär gör jag:

Ta ett gäng tomater och halvera på en långpanna (eller en plåt med lite kanter – de släpper ifrån sig vätska. Det är meningen!)

Salta och peppra med svartpeppar. Saltet hjälper till att dra ut saften ur tomaterna.

Jag brukar ha med timjan och ett par hackade vitlöksklyftor, redan från början. Den här gången har jag också med lite chili. Men det kan du bestämma själv. Du bestämmer hur “vuxen” du vill ha din ketchup!

Ringla lite olivolja över.

Skjuts in i ugnen. Omkring 200 grader. Omkring en timme. Tomaterna ska spricka i skalet och en del tomatsaft rinna ut i plåten. Idén är att tomaterna ska rostas, eller få lite stekyta, för att fördjupa smakerna.

Pressa tomater!

Steg två - pressa tomater!

När de är klara, ta fram en sil och en kastrull. Tryck tomaterna genom silen, ner i kastrullen (pressa göttet ur dem, och bli av med skalen…)

Tillsätt socker och vinäger tills du får rätt smak för dig (utgå från 3-4 msk socker och en 1 tsk vinäger per plåt, men lita på din egen smak). Och låt sedan koka på låg värme tills ketchupen tjocknat något.


Krydda och reducera

Krydda och Reducera!

Varför oroar “vi” oss för fel saker?

2015 January 7
by mackan

Så “vi kristna” ska vara rädda för läskburkar nu?

Jag har bestämt mig för att vänta med att skriva det här inlägget, för jag har varit för arg hittills. Men nu känns det som det är dags.

Det här är bara ett exempel på saker som under senaste tiden retat mig. Hur kommer det sig att kristna syskon bestämmer sig för att ens ägna tid åt sånt här – att oroa sig för att hitta “satanisk” symbolik på läskburkar? Tror vi inte på den som sa att det är inte vad som går in genom munnen som orenar den, utan vad som kommer ut ur den?

Varför oroar vi oss för om undervisning i naturvetenskap får kristna att börja läsa en icke naturvetenskaplig, poetisk, text som… ptja… icke naturvetenskaplig och poetisk? (Jag vill bara säga att jag nyligen upptäckt att ordet “Creationist” börjat användas totalt icke-religiöst som synonymt med “idiot”. Kolla runt lite på Nätet.)

Hur kommer det sig att vi är oroliga för vilka som möjligen finns i församlingen – människor som är omgifta, någon ur regnbågsspektrat, singlar som dejtar, etc – men inte oroar oss ett smack över dem som inte finns där? De fattiga. Människor med funktionshinder. I en galloperande takt; människor som väljer att plugga vidare efter gymnaiset.

Vi är så ängsliga och livrädda. För fel saker!

Nu, efter Advent, har vi läst “Var inte rädda!” gång på gång. Och kanske är det just det som borde sätta agendan för ett nytt år? Tänk om vi kunde bli lite modigare i år, lite mindre oroliga för utsidan och mer intresserade av insidan. Tänk om vi tordes gå på djupet!

Kram, Kristenheten – och Gott Nytt År!

Snuskburk-Trangia (“Swedish Military Mess Kit with Trangia stove”)

2014 December 23
by mackan

Har under senaste året inhandlat två stycken “Snuskburk”-kök som militärt överskott. Köken gick på 70 spänn styck, vilket kändes lagom. Ett nytt Mini-Trangia-kök för en person går på typ 275 i butik. Jämförbart i funktion, men otroligt mycket lättare. Det har trots allt hänt en del på mer-än-50-år av produktutveckling…

Och ändå förvånansvärt lite.

Klassisk Snuskburk, modell Äldre (rostfritt stål)

Klassisk Snuskburk, modell Äldre (rostfritt stål)

En “Snuskburk” – alltså ett “Swedish Military Mess Kit” – är en kastrull som rymmer en liter, och en stekpanna som utgör lock till ensemblen. Den klassiska, formpressade gröna plastkåsan hör också till kit:et och packas inuti Snuskburken, tillsammans med spritbrännare och bränsleflaska.

Själva burken finns i två varianter – en äldre i rostfritt stål (som har ETT spår i burkens överkant) och en nyare i aluminium (som har TVÅ spår). Jag har testat båda varianterna då vi nyligen inhandlade aluminiumversionen till familjens åttaåring. Burken funkar som ett okej termoskärl, om du stänger locket ordentligt.

Hela köket blir komplett med ett vindskydd av rostfritt stål.

På Internet finns en skara… eh… entusiaster, kan man väl kalla dem, som älskar att kalla köket för “a great kitchen in a small space”. Det man älskar är bland annat hur vindskyddet lätt kan användas som “pinnkök” / “luffarspis”. Lägger man ett konservlock av metall i botten, så behöver man ingen spritbrännare med sig.

Stålvarianten är tillräckligt värmetålig för att använda som Dutch Oven och med lite övning ska det gå att baka i den. (Man ställer kok-kärlet på glödande kol i eldstaden och lägger några i glödande kol i stekpannan / locket och kan således använda kok-kärlet som improviserad ugn.)

Vintermys med familjen.

Vintermys med familjen

Men redan den vanliga spritbrännaren är bra. Det är en Trangia-brännare och har du använt en sådan vet du vad jag talar om. Inga rörliga delar och håller du den ren kan dina barnbarnsbarn använda den också. Däremot är den större än den vanliga brännaren. Framför allt är själva bränslekammaren mycket större, vilket gör att det tar en minut extra för spriten att komma fram till rätt ställe, när den ska antändas.

Köket är, som de flesta militära prylar, gjorda för att kunna tåla omild behandling.

Ett modernt Mini-Trangia är mycket, mycket lättare. Men det är faktiskt inte utvecklat att klara fler grejer. Faktum är att Snuskburk-köket är rätt perfekt om du frilufsar för att gå ner i varv. Om du vill ge dig själv tid att prova på att baka bröd i det fria, eller använda samma kok-kärl till öppen eld som till spritköket är det egentligen bara topmoderna MSR-kärl som kan jämföras. Och då talar vi en helt annan prisklass.

Om själva upplevelsen är vandringen – då är det något annat kök du ska ha. Antagligen gas. För då vill du snabbt kunna koka upp några deciliter vatten för att blanda ditt frystorkade käk, och kunna fortsätta vandra. Men om upplevelsen är så enkel som att kunna laga mat utomhus, eller om du ska slå läger och utgå ifrån under dagsturer – då är det här ett kanonkök. För alla som paddlar finns inga skäl att inte ha en snuskburk med, både som termoskärl och som utflykts-kök.



Och vi som hellre kör anorak än gore-tex, hellre ylle än konstfiber och som gillar idén på ett kök – vilket kök som helst – för sjuttio spänn… …för oss finns inget mer naturligt val.

Hemgjord leverpastej…

2014 December 20
by mackan

Att göra egen leverpastej till (exempelvis) Jul är inte så svårt. Och har fördelen att du kan smaksätta lite som själv vill.

Följande recept har ingen speciell kryddning / smaksättning, utan ger en pastej som är ganska “neutral” i smaken, med lite mer leversmak än den du vanligtvis köper på affären (för att ge en smakjämförelse så smakar den mer som den som Försvaret hade tidigare i sina guldpuckar).

Gräddade pastejer

Pastejerna, färdiggräddade...

Du behöver:

500 gram lever (jag använde nötlever)
500 gram fläskfärs
5 dl vispgrädde
1/2 gul lök, lite större.
3 ägg
5 ansjovis-filéer (det finns en miniburk i sillhyllan, som innehåller typ 5-6 st.)
3-4 matskedar potatismjöl eller majsstärkelse.

Och du behöver vidare en mixer, handmixer eller köttkvarn.



Gör såhär:

1) Finhacka löken och stek genomskinlig/gyllengul i smör. Ställ åt sidan.
2) Skär levern i bitar och mixa med lite av grädden, till ett mos.
3) Hacka ansjovisen.
4) Blanda ansjovishack, fläskfärsen, löken och resten av ingredienserna i levermoset. Använd mixern hela tiden. Tillsätt grädden skvättvis, så att den tas upp av smeten.

5) Sätt ugnen på 200 grader.
6) Ställ två brödformar i vattenbad på en långpanna. Fördela smeten i formarna och täck med folie.
7) Skjuts in i ugnen. I cirka en timme.


Pastejen blir ganska bredbar med den mängden grädde, men kylskåpskall går den också att skiva. Prova själv och törs experimentera med smaksättning / kryddning. Både lever och fläskfärs är ungefär det billigaste du kan hitta i köttdisken, så det ÄR ingen katastrof om du misslyckas.

Men det gör du inte. Det här är enkel matlagning.