Mackan Andersson

Lynn Viehl (Paperback Writer) skriver både roligt, informativt och matnyttigt om varför du inte ska välja vissa typer av POD-tjänster. Bra läsning. Med flera pärlor, men bland annat:

Conspiracy Theories: Hard as it may be to believe, Publishing at large is not conspiring to prevent your genius from being made known to the world. However, anyone who suggests or even implies that is happening to you, and uses it as a reason to purchase their services is conspiring against you. They have hatched a dastardly plot to feed your paranoia in order to deduct large amounts from your checking account. Don’t let them get away with it.

Har börjat följa TheoFantastique som är en blogg om… well… Det är lite knepigt att förklara, men typ “det transcendenta i popkulturen”. Eller lite mindre flummigt – vad säger oss popkulturen om vad det innebär att vara människa.

I en intressant recension av boken “Fantasy Freaks and Gaming Geeks“ hittar jag följande. Som jag gillar.

[...] we need to remember the importance of play. All higher mammals engage in this practice, so it is no surprise that human beings do as well. Yet Western civilization has tended to emphasize work to the expense of play, particularly with the influence of the Protestant work ethic, and this causes us to minimize the appropriateness of play, particularly for adults. But I would argue that play is a significant aspect of human experience that must be balanced with work and the other adult responsibilities of life.

Vår skrivarcirkel går vidare. På onsdag är det andra gången. Jag har gett deltagarna läxa och det ska bli jättekul att se om de kunnat skriva något. Jag hoppas kunna göra det själv.

Uppgiften var, hur som helst att

1. Välja ett verk ur en genre som det “inte gillar” (alltså inte läser så ofta). Det kan vara serier, en dikt, en deckarroman eller liknande.
2. Att läsa typ 15 minuter (eller tio sidor) av den berättelsen.
3. Att skriva om berättelsen i verket i en form som de själva gillar.

Min fru, som är med i cirkeln, satt igår och tappert läste “Sandman” hemma, för att skriva om det i barnboks/sago-version. Och hon gillar verkligen inte serier. Så jag är impad och förväntansfull. (Jag tror att just Sandman VERKLIGEN kan passa som saga…)

Om någon tycker att det låter intressant så går det fortfarande att anmäla sig till kvarvarande 3 gånger av cirkeln.

Själv sitter jag just nu och funderar över hur vi ska bygga upp själva processen av “dela med sig” i gruppen, utan att det tar hur lång tid som helst när vi träffas. Antagligen får vi fotostatkopiera texterna och ge till varandra, så kan vi läsa mellan gångerna, men det tar vi när vi ses på onsdag.

Den 22 februari kraschade min mobiltelefon. För en del av er betyder det en axelryckning. En del av er som läser det här byter mobiltelefon en gång om året och brukar inte bry sig nämnvärt. De har de kontakter de behöver på SIM-kortet. En del av er som läser här har Filofax-kalendrar. På papper.

Själv fick jag panik. Jag hade en kalender med 70-någonting möten i och en telefonbok med närmare 300 telefonnummer.

För att göra en lång historia kort lyckades jag att rädda det mesta från telefonens adressbok och alla kalenderposter från april och till resten av året. Men i ett format som inte gick att flytta över till någon ny telefon.

Det blev alltså att skriva in det, igen, i en ny telefon. Och det är något som, när det inträffar, får en att fundera över hur man ska göra för att slippa att någonsin göra det igen.

Idag har jag lyckats med det – numera använder jag uteslutande Googles kalender, Googles kontakt-bok och synkar med kalendern. (Redan tidigare använder jag för övrigt Google Documents för nästan alla viktiga dokument jag har.)

Det är gratis och när datorn eller telefonen kraschar nästa gång har jag allt viktigt uppdaterat och uppbackat på Nätet. Så fort jag får igång en webbrowser kommer jag åt det jag behöver.

Det känns, trots allt, som om Google kommer att finnas kvar längre än alla andra tekniska lösningar för synkning, backup och filöverföring.

Och nu är jag alldeles lugn inombords. “Min” nya smartphone uppdaterar kalender och adressbok alldeles utmärkt med nätet. Jag kommer åt kalender (egentligen “kalendrar”), dokument, kontakter överallt där jag kommer åt en Internetanslutning. Eller direkt från mobilen.

Jag ville bara säga det. I once was lost, but now at least Google know where to find me, som den gamla psalmen lyder. Jag är, uppriktigt, otroligt nöjd och tillfreds. Ett stressmoment i vardagen är borta och nu är kontaktboken uppdaterad, liksom kalendern. All is well…

(Länk: Nueva Sync)

De som har känt mig länge har säkert ibland hört mig säga det där:

(Oftast om någon snygg och begåvad kändis: “Hon hade fått gifta sig med mig om hon hade frågat i tid. Men nu har det tåget gått! Frågan är om jag ska skriva till henne och berätta det, eller om hon bara blir olycklig över att det aldrig kan bli vi?”

För så är det naturligtvis – jag är lyckligt gift. Och vem som helst som kommer nu kommer För Sent(tm). Och det är inte självklart att jag skulle svara ja i alla fall

Hur som helst – jag tänkte att man kunde försöka göra en sådan där meme av det hela. Vilka fem personer hade fått gifta sig med dig om de frågat i tid? Och varför?

Personerna måste inte stå i någon speciell ordning, de behöver inte vara nu levande (eller i “rätt” ålder), men det måste vara riktiga människor, inte fiktiva personer.

-

OK – min lista:

Nelly Furtado. Vet inte om det behöver förklaras? Hon har gjort otroligt bra musik genom åren, ser inte direkt ut som en busskrock och… well, nu sitter jag ju och försöker förklara i alla fall?!!

Jag inser att jag är klyschig när jag säger Cameron Diaz, men det finns ett ögonblick i filmhistorien då jag verkligen blev förälskad…

Kan man dansa sådär och dessutom le på det där sättet efteråt, då får man gifta sig med mig. Om man frågar i tid, givetvis. Sorry.

Gina Carano. For obvious reasons här också. Däremot är det här rätt hårda bilder, så om du har svårt med kampsport, kolla inte in videon. (Gina tävlar i Muay Thai och MMA).

Rowling. The One. Hon lyckades med så otroligt många grejer med sin Harry Potter-serie så det är svårt att riktigt förhålla sig till det. Att göra en bokserie för ungdomar, där varje bok är typ 500 sidor eller mer (med de största på omkring tusen sidor) är stort. Tänk på det, när ni tycker att jag skriver långa blogginlägg. Att hon dessutom klarar av att berätta en historia är större.

OK, jag inser att jag borde välja någon nerd-tjej också. Ada Lovelace, eller sådär. (Dotter till poeten Byron och otroligt duktig matematiker, dessutom världens första programmerare (kolla Charles Babbage och Ada Lovelace på nätet)). Eller typ Sarah Sidle från CSI, men det faller ju på att hon faktiskt inte existerar (eller existerat) i verkligheten.

Problemet är att det finns rätt få nu levande Geek Girls och jag skulle riskera att genera någon av dem om jag valde dem. Större än så är ju trots allt inte populationen.

Men geekinees är sexy i min bok.

Så – hur ser din lista ut? Vilka fem hade fått gifta sig med dig om de hade frågat i tid?

Jag och Patrik spelade idag in avsnitt 8 av podcasten “Holy Cow BBQ“. Vi hade tidigare blivit ombedda att ta upp något ämne där vi inte bara satt och höll med varandra, så vi valde medvetet att ta upp en diskussion där vi tyckt olika, väldigt länge. Och diskuterat i många år. Och där vi båda ändrat uppfattning under tiden.

Nämligen detta med Kristnas förhållande till våld. Och till kampsport.

Lyssna gärna på programmet. Och hjälp oss. Vi är inte färdiga med den här diskussionen, men vi har diskuterat i åtminstone fem år (om inte längre) och vi behöver komma fram till något bättre än att “agree to disagree”.

-

Länkar till några av grejerna som nämns i programmet (när Patrik fyller på med “tredje vägen”-länkar så ska jag uppdatera här också):

http://www.brianmclaren.net/ – Brian McLaren (som är en teolog som inspirerar oss båda, utan att någon av oss håller med om ALLT han säger…)
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Howard_Yoder – Anabaptistisk teolog som talat mycket om fredteologi. Mackan gillar Yoder. (Kanske Patrik också, men jag vet inte).
http://www.smmaf.se/ – svenska MMA-förbundet. Kolla in för regler om MMA och skillnaden mellan Svensk MMA och UFC...
http://uk.ufc.com/ – UFC Englands hemsida. UFC är världens mest kända proffsliga för MMA-fighters och deras event sänds på betal-TV världen över. STOR proffsfightinggala.

Whoaaaah! Hittade just en pärm nere i källaren med några få av mina gamla teckningar, från den tiden då jag ville bli serietecknare. (Läs: Från 13-årsåldern och framåt. Jag vill fortfarande bli serietecknare, men jag har insett att jag inte kommer att bli det.)

En tjuv. Antagligen cirka 1991, då jag gjorde fler grejer som var rätt influerade av Fantasy/Drakar och Demoner…

Hunden Fia. Som gick bort något år tidigare. Den här bilden är från 1988, faktiskt. (Jag var 13 år). Proportionerna är fel (Fia var en tax), men jag är rätt nöjd med skuggningen.

Döden. Som håller en Coca Cola-burk. Fråga inte varför, för det minns jag inte nu, men den är tecknad 1994, då jag ville vara Neil Gaiman (det vill jag fortfarande, iofs) och kunna teckna som i Sandman (det vill jag också fortfarande, iofs).

De här grejerna är inte speciellt viktiga för er andra, jag inser det. Men det är kul att hitta sånt här. Jag trodde allvarligt att allt var borta. Däremot hittar jag inga tusch-teckningar, vilket grämer mig. Jag var faktiskt rätt vass på tusch ett tag.

Orsaken till att jag lägger ut dem nu, på bloggen, är både för att jag är lätt euforisk efter att ha hittat dem och för att utmana mig själv lite. Jag tycker att det är jätteläskigt. Det här är… eh… lite privat. Men nu har ni i alla fall sett något.

(Eva Engman – this one is for you, after the talk we had yesterday…)

Jag funderar lite över det där med tajming.

Jag började läsa teologi 2004. Och redan från början klargjorde jag mitt intresse för de delar som berörde just humorn på något speciellt sätt. Det var väldigt, väldigt spännande. En läsning av Kyrkohistorian fick mig att inse att de frågor jag bar på, var jag inte först med att ställa. Ganska många hade tänkt omkring de här frågorna genom historien. I Homilitiken (”predikokonst”) fanns det naturligtvis beröringspunkter. Inom den Systematiska Teologin (dogmatik och kyrkohistoria, basically) ställde man frågor om Vem Gud Egentligen Är och för mig blev det en diskussion om Guds humor…

Inom exegetiken (”utläggning” eller “förklaring”, bibeltolkning, etc.) fanns i princip ingenting skrivet. Professor Leland Ryken hade skrivit en litteraturvetenskaplig, översiktlig artikel av olika sorters humor och sedan påvisat att så gott som samtliga böcker i Bibeln innehåller någon sorts humor. Men det var allt, i princip. En artikel. Punkt.

Jag började skriva på min första bok – Jakten på det försvunna skrattet – och 2006 var den klar för utgivning. Då hade jag inte ens pluggat färdigt. Men jag tyckte att det behövdes en bok som gav lite nya perspektiv på Humor och Tro i Sverige.

Samma vecka som boken lanserades, publicerade en Dansk tidning några skämtteckningar och plötsligt var Humor och Tro (och både humorns och trons gränser) ett hett debattämne i samtliga massmedier.

Sedan dess har det hänt en del. En annan komiker har skrivit en bok om Jesus. Förvisso ingen humor, där heller. Inom humorsvängen har det börjat lätta att tala om religion på scen, något som tidigare var väldigt tabubelagt. Flera komiker törs nu både prata om vad som berör dem och vad som känns stolligt med tron. Just nu visas standup i princip i alla TV-kanaler och flera komiker har blivit riktiga kändisar.

Själv har börjat fundera på om det skulle vara dags att göra ytterligare en resa, post-Muhammedteckningarna, post-ironi och kanske dessutom göra det där lite mer exegetiska arbetet, som inte blev av senast. Titta på humorn i Bibeln och kanske fundera lite extra över vad humorn säger om Gud. Och vad bristen på humor säger om vårt förhållande till Gud.

Någon som tycker att det vore en intressant resa?

…eller… Sådär.

Har ägnat min dag idag åt att leka att jag var en CSI-agent. Dagens uppgift i labbet: att försöka få fram telefonboken och kalendern ur en Nokia 3110c (ja, jag vet att det verkar som om jag har en masochistisk läggning).

Det var, för att göra en lång och tråkig berättelse kort och tråkig, inte så lätt.

Alla som försökt med sånt här funderar över varför inte moderna telefoner sparar sina telefonböcker PÅ MINNESKORTET, gärna i något snyggt XML-format, så att det bara är att läsa in filerna i en ny telefon. Eller i en kalenderapplikation på datorn, eller något liknande.

Det skulle underlätta så mycket, för då slapp man hålla på att försöka “synka” och fixa och dona. Framför allt slapp man försöka göra det med En Död Telefon. Officiell dödsorsak: Trubbigt våld.

Nu krävdes några övningar i Praktisk Nekromanti för Mobiltelefoner innan jag slutligen lyckades få ett specialprogram från Nokia att göra en backup på just kalender och telefonbok.

Lycka. I en sekund. Tills man inser att filen som den spottar ur sig är något proprietärt Nokia-jox, så att man inte kan komma åt informationen i alla fall.

När jag sitter med någon slags Norton Commander-klon och försöker gå igenom filinnehållet undrar jag om min Hack-Fu är stark nog. Det har nu tagit sisådär åtta timmar av min dag att försöka få en trasig telefon att synka, spotta ur sig datat (som är korrupt) men till slut kan jag till gräva fram

EGIN:VCALENDAR
VERSION:1.0
BEGIN:VEVENT
DTSTART:20100404T120000Z
DTEND:20100404T120000Z
AALARM:20100404T114500Z;;0;
X-EPOCAGENDAENTRYTYPE:APPOINTMENT
SUMMARY;ENCODING=QUOTED-PRINTABLE;CHARSET=UTF-8:P=C3=A5skdagen, p=C3=A5skmi=
ddag
LOCATION;ENCODING=QUOTED-PRINTABLE;CHARSET=UTF-8:Limhamnsk=C3=A5ren
END:VEVENT
END:VCALENDAR
   
   Ø

…och sisådär en och en halv Megabyte med liknande. Jag kan alltså återskapa (Hallelu-) både kalenderdata och telefonbok (JAH!)…

Problemet är att datat inte är maskinläsligt. Det är läsligt för mig som människa, som vet vad det borde vara. Så jag sparar det jag hittat i en textfil och får nu sitta och programmera in det i en ny (en väldigt, väldigt gammal, men ny för mig) telefon.

Som det ser ut är det Februari och Mars i kalendern som spökar. (Mobilen tror att det är första april 2007 på alla de här datumen). Korrupt data suger.

Men jag lyckades. Åtta och en halv timmes arbete, men jag lyckades ur en mobil som någon trampat på gräva fram datat.

Samtidigt funderar jag över hur korkat sånt här är designat… Lägg filen på minneskortet, läsbart för fler program än det inbyggda i telefonen!

Blev i tisdags intervjuad av Lokaltidningen. Läs gärna hela artikeln här. Men det handlar alltså om den Skrivarcirkel som vi ska ha på Limhamnskåren under Mars.

Under mars månad kommer Frälsningsarmén anordna en skrivarcirkel varje onsdag. Ambitionen är att väcka skaparkraften och skrivlusten både hos dem som är vana vid att fatta pennan och dem som vill prova på något helt nytt.
– Jag har både skrivit böcker och jobbat extra på förlag plus att jag gav ut min tredje bok själv. Den här skrivarcirkeln kommer därför att handla om så väl själva skrivandet som hur man ger ut böcker, säger Mackan Andersson [...]

För att väcka de kreativa sidorna hos kursdeltagarna kommer olika skrivövningar att genomföras. En av huvudtankarna är att inspiration inte är något som kommer utifrån utan tvärtom kan framkallas om man försätter sig i en viss sinnesstämning.

Om du tycker att det här låter spännande så är det bara att anmäla sig. Själva cirkeln kostar inte mer än 80 spänn att delta på och då ingår fika!

Jag har tvekat lite att blogga om rollspelsprojektet. Mest för att jag inte riktigt vetat vad som borde vara hemligt och vad som är okej att dela med sig av.

Idag gick dock Andreas Rönnqvist ut och berättade, ganska detaljerat, flera av de grejerna vi vill göra.

Kollaborativt berättande

Grundpremissen i detta kan behöva förklarande för icke-insatta rollspelsnördar som mig själv. I ett ”klassiskt” scenario har vi ett antal spelare, som spelar sina egna roller, som de oftast skapat själva. Sen har vi en spelledare, som skapat ”äventyret”, andra karaktärer (som inte är spelare) och som målar upp världen där spelet sker. Sådana typer av rollspel arbetar jag med i Dreamscarred Press. Jag och Mackan vill tänka lite annorlunda.

För det första kommer vi nog att bibehålla en del av strukturen – den med en spelledare och flera spelare, men vi skakar om rollerna lite i förstadiet. Gruppen skapar gemensamt den plats som berättelsen kommer att utspela sig på, skapar tillsammans det som definierar den ondska eller det mörker de kommer att utforska som spelare samt hur detta tar sig formen i spelet. Utefter detta skapar man sedan karaktärer som måste vara knutna till koncepten man ska utforska samt ha band till platsen eller mörkret. På detta sätt skapas premisserna för berättelsen gemensamt och man uppnår på detta sätt en typ av konsensus där ingen spelare behöver känna att de spelar något de inte själva investerat sig i.

Det här är riktigt läskigt för en författare – att släppa in andra berättare i sin berättelse. Och att inte ha en massa “plot puppets”, utan att låta riktiga människor göra riktiga val för hur det hela ska utvecklas.

Ett första försök till något i samma härad gjorde jag i novellen “Odöda mitt ibland oss” som finns med i senaste boken – “Ur djupet” (klicka nedan). Men den här gången blir det alltså både snyggare och större och mer flexibelt. Och jag är otroligt tacksam över att ha Andreas med på tåget här, eftersom det är han, inte jag, som kan det där med att designa rollspel.

Kolla in hela Andreas bloggpost/artikel. Den är antagligen intressant även för folk som inte är så sjukt intresserade av rollspel, men som funderar över skrivande på Internet, hur man kan tjäna pengar i en ekonomi där vi ger bort grejer gratis och lite sånt.

Hur som helst – jättespännande projekt. Och väldigt, väldigt annorlunda.

Detta är ett inlägg i årets fasteblogghumorstafett. Tack, CT, för både utmaningen och för ordet “fasteblogghumorstafett”. Mitt senaste dygn har inneburit tre mycket intressanta ord extra i ordförrådet – “rymdsemla”, “konståkningsfrukost” och “fasteblogghumorstafett”. Och mitt liv känns rikare när jag inser att det innehåller sådana saker.

Jag tänkte dock att det skulle handla om kristen fundamentalism idag. Eller egentligen

Vådan av alltför bokstavlig tolkning.

Någon har sagt, om skrifttolkning, att när det finns flera olika tolkningar så är antagligen den bokstavliga tolkningen den som är mest riskfri. Texten betyder det den verkar betyda.

Nå – låt oss pröva den tesen. Med några omtyckta psalmer.

I “Det enda jag vet”, Lydia Lithells vackra sång, finns textraden:

Det enda jag vet, det är att nåden räcker
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker…

Och jag vet att min hjärna inte funkar som den ska men - “betäcka”, är det inte något som en hingst gör med ett sto? Det ger, förutom en väldigt underlig bild i mitt huvud, en lätt… eh… grumlig teologi kanske vi ska säga.

I Helen Lemmels “Fäst dina ögon på Jesus“, räcker det med titeln för att en bokstavlig tolkning ska bli rätt rolig.

Med vad då? Häftmassa? Tejp? Kardborreband?

I flera sånger talas det om att Anden ska “gjutas” i själen. Och hur mycket jag än skulle vilja se Gud som en liten gjuteriarbetare i människans hjärta så faller, igen, själva teologin på sin orimlighet.

I julpsalmerna omtalas Maria som “en jungfru skär”. Och förutom att jag nu måste tänka henne i rosa kläder, sätter ofelbart min hjärna igång och spelar “här är karusellen som ska gå till kvällen…” i bakgrunden. I och för sig är kanske Marias modekänsla, klädval och eventuella karusellåkande inte några direkta frälsningsfrågor.

Jag vet att det här är hädiskt. Men jag tycker att det är kul, också. Och jag vill göra oss uppmärksam en grej – en alltför bokstavlig läsning kan faktiskt leda oss fel i själva läran.

Under den här fastetiden, eller när det närmar sig Påsk, och du sjunger “Klippa du som brast för mig”, så minns den här bloggposten. Och fråga dig själv om du vill sjunga med, frimodigt, i en sång som handlar om Guds beskydd och Jesu kärlek.

…eller om du vill tänka på viss scen ur Star Wars, Empire Strikes Back…

…låt mig gömma mig i dig.

(Sjukt cool sovsäck, för övrigt. På ThinkGeek.com)

—

Jag skickar vidare min fasteblogghumorstafettpinne till Olterman.