Förebilder, idoler och könsroller

2014 March 29
by mackan

Jag är stort fan av kampsport, som många vet. Och jag har flera förebilder. Men jag har funderat på en grej…

Hur kommer det sig att manliga fighters kan vara förebilder.
men att kvinnliga fighters kan vara förebilder för tjejer?

Kampsportsmode, killar, tjejer och framtoning

2014 March 24
by mackan
PojkarSomKramats

Killar som kramats lite. Tills en av dem fått svart bälte i det.

Ni som känner mig vet att jag ofta kallar mitt kampsportsutövande för “combat cuddling” eller “combatkramas”. När jag haft barngrupper i jiu-jitsu så har mitt vanligaste taktiska tips varit “krama om och lägg dig ner”.

Jag har försökt att inte göra en stor grej av vad man har på sig. I de grupper där jag tidigare körde, använde jag sällan “kampsportsdräkt”, utan körde med rash-guard (en slags spandextröja) och träningsbrallor.

Jag har, tvärtom, försökt att göra modefrågan till en icke-grej. Alla ska kunna vara med. Inga speciella dräkter. Inga speciella, dyra kläder. (Vi hade till och med en speciell “Alla ska kunna vara med”-policy där jag körde tidigare, som gjorde att vi exempelvis poolade pengar, så att en familj som inte hade råd med lägeravgifter och sånt kunde hänga med ändå. Men det är lite av en annan blogpost).

Poängen jag vill göra är – jag är egentligen inte jätteintresserad av kampsportsmode. Men. Jag är lite bekymrad över att det tycks vara omöjligt att hitta kampsportsutrustning, bortanför de där dräkterna för en tusenlapp, som är lite… .. snygg.

Kampsportskläder för killar har dödskallar, kedjor, “blodstänk” tryckta på sig och vill man framstå som riktigt tuff finns där säkert ett knogjärn eller liknande någonstans i designen.

"Tuff" rashguard

"Tuff" rashguard

Men jag vill inte framstå som riktigt tuff. Jag har en “krama om och lägg dig ner”-framtoning. Jag tränar främst barn och ungdomar.

Nu kan många tycka att jag är lite fånig. Att “kampsport – det är väl agressivt och då måste det få vara aggressivitet i kläderna också”. Men förutom att jag inte håller med – jag har kört barngrupper och ett tydligt anti-mobbningsprogram som handlar om att minska aggression – så känns det här onödigt. Och omodernt.

Det har nämligen börjat dyka upp kampsportsutrustning för tjejer som klarar av att inte vara sådär tuff och skrikig. Det gäller både snygga, färgglada kampsportsdräkter (exempelvis Catfight har några assnygga, som jag minns dem) och sådana där rashguards som jag ofta rullar runt på golvet i…

Rosa rashguard. För tjejer. Enbart.

Rosa rashguard. För tjejer. Enbart.

Hur kan det här komma sig?

Tjej-rashguards (och -kampsportsutrustning) är cool, snygg och färgglad. Killutrustning är… . eh… aggressiv. Superaggressiv.

Jag skulle vilja ha något som är lite snyggt. Inbjudande. Inte hotfullt. Gärna lekfullt. Det måste inte vara Hello Kitty och rosa, men det kan vara det, om det är det enda som finns. Men framför allt behöver det inte vara könsstereotypt.

Det är inte viktigt för mig att framstå som “elak” som fighter. Tvärtom. Det är inte speciellt många föräldrar som hellre vill att deras ungar hänger med killen i döende-zombiemotiv än med den förtroendeingivande föräldrafiguren i vit, struken (och SVINDYR) kampsportsuniform.

Det här känns nästan som en fånig post. Det är mest en slags reflektion över hur segregerat det här fortfarande är och hur könsstereotypt. Det är omöjligt för mig (eller mina småkillar) att hitta snygga träningskläder och någonstans sitter det en liten tjej och är arg över att hennes utbud är lika begränsande.

Är det någon mer än jag som bryr sig? Kan vi snacka om det?

Lego me!

2014 March 16
by mackan

Idag var Isac och jag ensamma en stund på dagen och lekte således med Lego. Jag älskar Lego. Det är den bästa leksaken och något vi kan göra ihop.

Mackan as a Lego Minifig

Jag, som en Minifig

Isac bestämde sig för att göra en LegoPappa. Så här är LegoMackan – komplett med blindkäpp.

LegoPappan fick sedan rida lite legohäst, åka motorcykel (“Ja, vadårå? Du har ju käpp?!”) och slutligen fightas mod små Lego-ninjor, beväpnade med svärd.

Låter som filmen om mitt liv. Eller i alla fall “baserat på en verklig händelse”.

Men det får mig att fundera lite grann. Var är rullstolsburna i Legos universum? I något lekuniversum, över huvud taget? Finns det funktionshindrade dockor eller actionfigurer? Vi försökte bygga en rullstol till en legokompis, men det funkade sådär… Vet någon om det finns eller finns några ritningar på en?

Mackan and Rosi as Minifigs

LegoMamman och LegoPappan

LegoPappan fick i alla fall en Lego-fru – LegoMamman. Ganska lik Rosi?

#MittDop

2014 March 16
by mackan

Vännen David Silverkors utmanar människorna i sin omgivning att berätta om sitt dop. På Twitter samlas vittnesbörden under taggen #MittDop.

Mitt eget dop är utifrån ett sätt att se det inte jättekomplicerat.

Jag är uppvuxen i en familj där mina föräldrar tyckte att dopet är en troshandling och därför lät bli att döpa mig och min tvillingbror, helt enkelt för att de tyckte att vi själva skulle få välja det om vi trodde.

När jag valde att konfirmeras, var det genom Frälsis, där man konfirmerar (bekräftar) sin tro, inte sitt dop. Så jag var vuxen när jag började att ens reflektera över dopet. Jag valde att låta döpa mig när jag var 21 år gammal. I samma Gudstjänst var vi tre Frälsningssoldater som döptes.

Utifrån ett annat sätt att se det är det betydligt mer komplicerat.

Frälsningsarmén är en världsomspännande kristen rörelse som valt att inte döpa. I slutet av 1800-talet (1883) togs sakramentsförvaltningen bort ur det offentliga gudstjänstfirandet och sedan dess har medlemmarna uppmanats att döpa eller döpas efter sitt samvete, enligt den tradition som de varit bekväma med (och som tillåtit det).

Själv är jag, således, döpt medelst nedsänkning, som vuxen, efter ett medvetet beslut.

Men – här kommer kruxet, rent teologiskt:

Jag har ett ambivalent förhållande till dopet i vatten.

Ja, jag är medveten om att stora delar av kristenheten praktiserar det på något sätt. Men jag är illa berörd av hur en handling för att markera enhet och familjeskap, blivit till en fråga som splittrar kristenheten.

Jag tycker mig se att den Gud jag känner inte är lika noga med formalia som vi människor är. Och det innebär att jag sett människor som varit odöpta som tagit emot Hans Ande och människor som är döpta som lever utan ett uns av Andens kraft. Det innebär också att jag hellre talar om ett dop i helig Ande och Eld (som Johannes Döparen kallar det), än i vatten.
Som Frälsningssoldat talar jag hellre om Det Kristna Livet som ett sakrament, än som enskilda handlingar som sakrament. Jag tror inte att en viss måltid är mer helig än någon annan. Eller att vi i alla fall kan göra varje måltid till helig och en mötesplats med Jesus. Jag tror inte att dopet är ett mer heligt ögonblick än något annat ögonblick i mitt liv, eller att Jesus är “speciellt närvarande” i dopet. Skulle det finnas ögonblick då Jesus inte är närvarande i mitt liv? Sa Han inte “jag är med er alla dagar intill tidens ände”?
Samtidigt känner jag glädje över dopet. Jag ser tillbaka på mitt eget dop som ett glatt och högtidligt tillfälle. Och jag känner en gemenskap med hela kristenheten i dopet. Dopet är ett yttre tecken på just det – oavsett olika traditioner och uppfattningar så är vi alla syskon.
Jag vet inte om jag tycker att dopet behövs. Om det behövs så är det i alla fall inte för Guds skull, utan för vår egen. För att vi ska ha en yttre handling att “hänga upp” en erfarenhet på. Men dopet som påminnelse eller som en slags bekräftelse på vad som hänt, eller som invigning – okej, då. Inte för att Gud behöver det, utan för att jag behöver det.
Jag har inget “facit”. Jag vet inte om jag tänker rätt. Om jag känner “rätt” i de här frågorna. Jag vill, helt enkelt, inte vara för tvärsäker.

Hur vande vi oss med det här?!

2014 March 8
by mackan

Idag är internationella kvinnodagen.

Under senaste dygnet har två av mina polarinnor blivit utsatta för sexuella trakasserier, ute på stan.

Den ena är ute och dansar. Ett äckel kommer fram och tafsar och stryker sig mot henne. Hon både säger nej och visar att det är helt obesvarat. När puckot fortsätter drar hon hem. Kvällen är förstörd.

Den andra har varit ute och partajat. Taxichaffisen erbjuder sig att stänga av taxametern mot sexuella tjänster. Hon förklarar att hon inte är det minsta intresserad. Chaffisen fortsätter att “skämta” om sex hela taxiresan hem.

Och det är i fortsättningen av de här berättelserna som mitt hjärta klirrar, denna Internationella kvinnodag.

För båda konstaterar, närmast i förbigående att “Så här är det jämt.” De har vant sig. “Det här? Det är vardag. Ingen blev ju våldtagen, så…”

Så vad? Så då räknas det inte?

Jag försöker lyssna. Försöker förstå hur deras värld ser ut. Min värld är helt annorlunda – jag är 1.90 lång. Väger 90 kilo. Är man. Jag behöver inte vara rädd. Jag blir inte påhoppad hur som helst och ingen kommer till mig med skamliga förslag. Jag är en sådan som folk flyttar sig för, när jag kommer gående. Kort sagt – min utsiktsplats är en helt annan.

Om någon skulle mucka med mig eller de mina, skulle jag bli jättearg. Jag har inte haft tid på mig att vänja mig. Jag har inte utsatts för kränkning efter kränkning tills det blivit vardag.

Hur blev det så här? Hur vande vi oss?

Och hur ska vi kunna vända på det? Hur kan vi skapa ett samhälle där alla känner sig trygga och där ingen behöver vänja sig vid hot, kränkningar eller våld?

EDIT: Polaren C bloggar om det här idag, också. Det är otroligt läsvärt. Läs.

Bloggserie “Helande” – Del 4 – Några slutsatser om teologin

2014 February 20
by mackan

Jag har endast  i förbigående i den här minibloggserien hänvisat till vissa Bibelord.

Den teologi jag själv har skapat kring bön för helande som jag presenterat (och som mynnar ut i praxis i slutet av den här posten – jag lovar!) ser ut såhär:

  1. Helande är ett tecken som “följer dem som tror” (Mark 16), givet åt hela församlingen (1 Kor 12), inte åt enskilda “Helandepredikanter” för att bygga en tjänst eller “ministry” utanför Församlingen.
  2. Varje ansats till förbön för helande måste börja i en omsorg om människor. Det handlar aldrig om att upphöja enskilda fenomen eller personer, utan att vara ett verktyg för Guds omsorg.
  3. Riktiga helandemirakel tål att granskas. Granskning av utsagor om spektakulära handlingar av Gud, är en form av tillbedjan, då förnuftet är en (god) gåva från Gud.

Men det här låter som ganska negativa slutsatser. Det handlar mer om vad jag inte tror på när det gäller helande, än en teologi om just helande. Jag menar dock att det är viktigt att faktiskt ha lite avgränsningar också.

Min teologi om helande tar dock sitt avstamp i Jesus och hans proklamation att Guds Rike har kommit, i och med honom. Helandena som Han gör, sida upp och sida ned i Nya Testamentet är tecken på att Riket har kommit. Men ändå väntar hela Världen otåligt på förlossningens dag, då alla ska bli helade. När den här tidsåldern tar slut kommer vi att leva i en tillvaro som inte fullt ut kan beskrivas här, men Jesus använder bilder som “bröllopsfest” och det står klart i Uppenbarelseboken att inget lidande kommer finnas mer, ingen sjukdom, ingen smärta, ingen gråt.

Mot bakgrund av det är varje dag, för mig och för alla andra, en steg mot Det Stora Helandet.

Jag lever med löftet för ögonen att jag en dag kommer att se Jesus med mina egna ögon. Så min första punkt kanske kan sammanfattas i meningen.

Alla blir helade. Till slut.
En del blir helade på den här sidan tidens slut. Andra på andra sidan. Men alla blir helade.

Det här är en första dogm i min teologi kring helande. För mig är den en viktig punkt i hur jag fortsätter förhålla mig hoppfull till helande, även om jag själv inte erfarit helande än i min syn. Gud är god! Gud vill helande! I Guds rike är alla helade. Men Guds rike är både “redan här” och “ännu inte”. Men en dag…

Jag har också en annan viktig punkt i min teologi om bön för helande.

Vi vet inte om ett helande går “utifrån och in” eller “inifrån och ut”. Och det är Gud som vet vad som behövs.

Det innebär att vissa människor först blir helade i kroppen och senare upprättade i hjärtat. Medan andra får kraft att bära sitt lidande – ett slags inre helande, i väntan på det yttre, kroppsliga helandet. Processen ser olika ut och Gud vet vad vi behöver. Så det är ingen idé att skapa hype kring exempelvis det kroppsliga helandet, på bekostnad av det själsliga.

Är “bönetjänsten” för helande en del av Själavården? (Och borde tas upp som moment i själavårdskurser på våra teologiska utbildningar?) Eller är Själavård en del av tjänsten att Bota?

Det är inte viktigt! Människan är en enhet, med inre och yttre och Gud vet vad vi har för behov.

För mig har det lett till följande praxis:

  1. Jag fortsätter att tro på en God Gud som vill att alla ska bli helade. Också när jag själv inte upplever helande.
  2. Jag fortsätter att be för helande.
  3. …för den som själv ber om det.
  4. Då bön för helande (och helandet i sig) är ett uttryck för Guds omsorg, försöker jag att vara medveten om personens integritet, att inte pressa fram någon stämning, att inte försöka pressa fram en bekännelse av helande som inte kan styrkas, eller liknande.
  5. Jag låter gärna personen själv vittna, men efter att ha gett en tid att faktiskt konstatera vad som skett.
  6. Jag försöker undvika att tala om att någon “blivit helad”, men hellre tala om vad människor faktiskt själva vittnar om. Exempelvis “hen vittnar om att hen blev av med smärtan efter förbön.”
  7. Jag ber gärna för helande utanför offentliga gudstjänster, så att mekanismer som grupptryck, speciella känslostämningar etc kan minimeras.

Igen vill jag understryka att jag inte har några facit. Det här är mina egna funderingar och slutsatser. Och jag samtalar gärna med andra som har andra erfarenheter eller tankar. Jag tror att vi gör gott i att samtala mer om teologin på ett så stort område, textmässigt. Och jag tror att det är viktigt att vi både talar om vad vi tycker är bra teologi och dålig teologi (och bra praktiker och dålig praxis) när det gäller bön för helande.

Del 1 – Traditionen
Del 2 – Erfarenheten
Del 3 – Förnuftet
Del 4 – Slutsatser, Teologi och Praxis

Bloggserie “Helande” – Del 3 – Förnuftet

2014 February 20
by mackan

Det finns en tredje källa när vi ska skapa en teologi kring bön för helande och det är förnuftet.

En del troende menar att det inte riktigt är okej att syna utsagor om helande riktigt i sömmarna. Eller att det skulle kunna vara en väg till otro, att man på något sätt skulle förkasta vad Gud gjort om man granskar ett fenomen kritiskt.

Jag förstår inte det synsättet. Dels är det sanningen som ska göra oss fria, som Boken ju säger. Men det är dessutom väldigt underligt att inte se Gud som givaren av alla goda gåvor, även förnuftet. (Och sa inte Jesus något om att det viktigaste budet i Lagen var att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, all sin kraft och hela sitt förstånd?)

Det är inte ofint att efterfråga läkarutlåtanden vid extraordinära vittnesbörd om helande, exempelvis. Speciellt inte om det är en predikant som så att säga vittnar i någon annans ställe.

Men det finns ytterligare en aspekt på det där att ställa tro på helande mot förnuft (och vittnesbörd om helande mot förnuftsmässig prövning).

Jag vet en predikant (nej, jag tänker inte namnge henom) som menar att “Det är inte så viktigt om folk verkligen blev helade när jag bad. Jag behöver inte be om bevis. För om någon inte blev helad, men jag ändå vittnar om det, hjälper det till att skapa en atmosfär av tro nästa gång jag vittnar. Och då kan folk bli helade där. Alltså – ett vittnesbörd om helande kan vara till välsignelse, även om helandet inte inträffade.”

Vi är inte överens (men fortsätter att vara vänner).

För mig är det ett tecken på noggrannhet med sanningen och ytterst med vår tjänst för Gud att kritiskt granska vad som sägs om helanden och mirakler. Jag uppfattar förnuftet som en gåva från Gud, lika mycket som de “andliga” gåvorna. Och det innebär att en kritisk granskning faktiskt kan vara tillbedjan.

Del 1 – Traditionen
Del 2 – Erfarenheten
Del 3 – Förnuftet
Del 4 – Slutsatser, Teologi och Praxis

Bloggserie “Helande” – del 2 – Erfarenheten

2014 February 20
by mackan

När vi talar om källor till Teologi kring Helande så har så gott som alla kristna gjort egna erfarenheter.

Mina egna erfarenheter har varit både som förebedjare (inte “helandepredikant”, märk väl!) och som en som sökt förbön för helande.

Och en tredje slags erfarenhet – en som fått förbön utan att ha bett om det.

Ofta när det undervisas eller predikas om förbön för helande så tar predikanten sin utgångspunkt i någon Bibeltext (förhoppningsvis…) och sedan försöker förklara hur Förebedjaren ska bete sig.

Men jag vill komma med ett annat perspektiv här – helt enkelt för att vi ibland behöver påminna oss om att det handlar inte om Förebedjaren (eller Församlingen, eller Sammanhanget…) – det handlar alltid om människan som söker förbön. Den som kommer med två tomma händer och väldigt tydligt är i underläge i en förbönssituation.

Min egen erfarenhet är just det – min egen. Men kan vi prata lite om den? Den kan nämligen kanske säga något i någon annans situation också och hur man kan välja att hantera förbön för helande och bemöta den som söker förbön.

Jag är själv ganska tydligt blind. Jag har mörka solglasögon och vit käpp.

Men

1) Vänta tills den som söker förbön… …söker förbön. Det är inte okej att börja be för någon bara för att det är tydligt att den personen är funktionshindrad.

2) Fråga gärna innan du lägger händerna på någon… Alla är inte okej med det. Gud kan göra under utan kroppskontakt. (I Bibeln både botar Jesus på avstånd och Gud klarade av att bota sjuka som bara kom i kontakt med apostlarnas skuggor. Handpåläggning är inte nödvändigt.)

3) All förbön behöver inte ske offentligt. Gud klarar av att hela någon också i ett angränsande rum.

4) Låt gärna en person som upplever ett helande vittna… …efter en tid. Lägg inte ord i personens mun – ett modernt exempel på det är Facebookuppdateringen “Vilken söndag! Gud är god! En man med ont i ryggen blev helad! Halleluja”. Problemet är att om helandet faktiskt uteblev eller smärtan kom tillbaka, så har du nu försvårat för den personen att vittna om vad som faktiskt hände. Personen kan ju ha upplevt ett vidrörande av Gud, utan att ha blivit helad. Eller så hände inte allt som ni hoppats, både du och den personen, men då har ingen av er vittnat falskt…

Ett mer “traditionellt” sätt att göra det här är att direkt i Gudstjänsten sticka fram en mikrofon och fråga “Hur känns det nu? Har smärtan försvunnit?” och om svaret är jakande, att börja tacka Gud för ett helande. Men det är inte säkert att personen är helad.

Ge det tid. Om personen vill vittna om det själv, är miraklet inte mindre för att det skedde för en vecka eller en månad sedan. (Och vi behöver de där vittnesbörden – misstolka mig inte! Jag tycker det är jättebra. Men bara, utsätt inte någon för grupptryck att “känna efter” eller “bli” helad i en Gudstjänst.)

Det kan låta som om jag är negativ till att be för helande. Det är jag inte. Inte alls, faktiskt. Men det är en situation med en slags ojämnbördigt förhållande. Därför är det så viktigt att den som får förbön kan känna sig trygg. Och att förbönen alltid sker i ett sammanhang av omsorg och ömhet. Det får aldrig handla om statistik (“Så här många blev helade idag”) eller effektivitet, eller som en andlig merit för förebedjaren.

Del 1 – Traditionen
Del 2 – Erfarenheten
Del 3 – Förnuftet
Del 4 – Slutsatser, Teologi och Praxis

Bloggserie “Helande” – Del 1 – Traditionen

2014 February 20
by mackan

Genom hela kristenhetens historia har kristna bett för helande. Bön för helande kom inte in i Kyrkan vid något Kyrkomöte eller liknande. I stället har det hela tiden varit en del av vårt gemensamma liv.

Men här kommer en första, ganska grundläggande punkt.

Det har alltid varit De Kristna, som kollektiv, som fått gåvan att bota sjuka. Det är i Församlingen som gåvan ska förvaltas. Gåvan ges inte till enskilda predikanter för att bygga en “ministry” utanför Församlingen. (I 1 Kor 12, det enda stället där “gåvan att bota” står explicit utskriven, står den i ett sammanhang som handlar om enheten i församlingen, att vi behöver varandra, osv.)

Genom hela Kristenhetens historia har tanken varit ett gemensamt tjänande, inte enskilda “tros-hjältar”. Eller, ja, hela Kristenhetens historia fram till ganska nyligen.

Men enskilda predikanter som verkar utanför en församling eller reser runt för att hålla “helandemöten” är direkt obibliskt. Och utanför en församling – vem bär predikanten i bön? Vem kan hen bekänna synd för och få avlösning hos? Om hen har sin direkta försörjning av att åka runt och “hela”, vad sker när/där helandet inte sker direkt? Det är en direkt frestelse att fuska för att det ska framstå som att hen har speciella gåvor eller liknande. Och resultatet blir alltid ett fokus på “miraklet” eller på predikanten själv, inte på Gud.

Mitt eget tips brukar vara att alltid vara försiktig när predikanter uppträder utanför en församlingsgemenskap eller i alla fall direkt anställd av ett samfund.

Utanför de protestantiska traditionerna är det helt enkelt inte känt. Alltså – jo – det finns munkar och nunnor, som inte är direkt anslutna till en kyrka, men till ett kloster. Men utanför en nära, kristen, gemenskap är det så ovanligt att jag har svårt att ens hitta enstaka exempel.

Att be för sjuka i någon slags showliknande “helandemöte” med en enskild “helandepredikant” är något direkt onaturligt när vi tittar till Traditionen. Att be för sjuka i en församlingsgemenskap eller husgemenskap eller liknande är dock väldigt naturligt och vanligt förekommande genom hela kyrkohistorien.

Del 1 – Traditionen
Del 2 – Erfarenheten
Del 3 – Förnuftet
Del 4 – Slutsatser, Teologi och Praxis

Teologisk miniserie – Bön för helande

2014 February 20
by mackan

Alltså – det är intressant att ett ämne som upptar så mycket plats i Bibeln, är så eftersatt i teologin!

Citatet kommer från min vän, Pingstvännen. Hen tycker sig se att Nya Testamentet och i synnerhet Evangelierna är alldeles sprängfyllda, sida upp och sida ner, med berättelser om helanden från sjukdom. Både Jesus och hans lärjungar botar sjuka.
Det gör att det inte borde vara ett randfenomen när vi talar om teologi, menar vederbörande. Men det skrivs väldigt lite teologisk litteratur på området. Många är de präster eller pastorer som gått igenom en hel teologisk utbildning utan att ha haft en enda föreläsning eller ett enda kapitel i någon kursbok som ens perifert berört ämnet.

Jag fick själv förmånen att föreläsa på ALT Umeå, en teologisk utbildning, i ämnet “bön för helande” idag och jag ville i alla fall dela med mig lite av några tankar kring det hela.

När vi skapar teologi kring något fenomen finns det flera källor till kunskap att gräva ur, vid sidan av Bibeltexten.

(Jo, jag vet att du anser att just din teologi enbart är grundad på Bibeltexten och inget tillagt eller ifråndraget, men det stämmer helt enkelt inte…)

En sådan källa kan vara Den Kristna Traditionen, eller de erfarenheter vi som kristna gjort under hela kristenhetens historia, i olika traditioner, länder och tider. Vi har gjort olika och vi kan lära oss av dem som gått före. (Alla som har något att säga om Helande är t ex inte Européer, Frikyrkliga eller ens Protestanter. Och inte alla som har något att säga oss idag, lever idag.)

En annan källa kan vara Den Egna Erfarenheten, eller de erfarenheter som vi gjort i vår mer nära kyrkogemenskap. Nästan varje samfund har någon slags “ad hoc-praxis” kring bön för helande. I vissa traditioner gör man det i den offentliga Gudstjänsten, exempelvis. I andra sammanhang skulle man aldrig göra det offentligt. Och så vidare.

En tredje källa till förståelse och kunskap kan vara det egna förnuftet. Kritiskt tänkande. Filosofi. Och värdering av data och dokumentation.

I den här lilla bloggserien vill jag prata lite om hur jag försökt bygga en teologi (och hur jag kommit fram till den) genom Traditionen, Erfarenheten och Förnuftet, vid sidan av Bibelläsningen och vad det lett fram till för personlig praxis för mig.

Som vanligt är det inget facit som presenteras. Utan en ögonblicksbild av vad jag kommit fram till. Och som vanligt värdesätter jag samtal kring det som tas upp.

Del 1 – Traditionen
Del 2 – Erfarenheten
Del 3 – Förnuftet
Del 4 – Slutsatser, Teologi och Praxis