Glada nyheter

2014 July 29
by mackan

“Här börjar de Glada Nyheterna om Jesus Kristus, Guds Son”

– Evangelisten Markus (Mark 1:1)

Hörni, Kristna, vi måste prata om en grej igen.

Jag tror att vi måste prata om hur vi pratar om tron. Hur ofta vi pratar om Farorna, om Synden, om Det Eviga Mörkret. Och hur mycket vi inte pratar om Hoppet, om Glädjen och Tryggheten och om hur de Nyheter vi har, faktiskt kan vara Glada i någon människas liv.

För jag tror att vi gör något fel i det.

Ingen människa söker sig inom hörhåll för Dåliga Nyheter. Dåliga nyheter kan få människor att stänga av sina TV-apparater och ta upp en stunds förströelse eller en god bok i stället. Att alltså ständigt “vittna”, “predika” eller blogga om “De fruktansvärda umbäranden som väntar” är alltså dåligt av flera skäl. Det oroar i stället för att föda hopp. Det får människor att känna fruktan i stället för kärlek. Och det får folk att stänga av.

I värsta fall vaccinerar det mot alla framtida samtal omkring tro.

“Kristendom – nä, du, det där vill jag inte ha något med att göra!”

Det är intressant hur lite Jesus talar om de där sakerna, som vi (eller, ja, “ni” egentligen) gillar att prata om så mycket. Och hur mycket han talar om hur Guds Rike är totalt annorlunda – något som nästan fallit bort från vår (er…) “förkunnelse”.

Kanske måste vi börja ställa oss frågan – “Vad är Goda Nyheter för den jag möter?”

När du möter, säg, en kvinna som blivit lämnad av sin man för att hon är gravid. Vad är Goda Nyheter för den kvinnan? (Kristna Värdepariet, jag tittar på er…) Kan vi enas om att “Du borde omyndigförklaras!” kanske inte riktigt är Evangelium (Glada Nyheter) för den kvinnan? Men vad vore det?

Vad vore Glada Nyheter för tiggaren du möter? “Jag blir säkert lurad!” kanske inte är riktigt Evangelium för den personen, va? Men vad vore det? Att äta middag tillsammans? Att se personen? Att faktiskt inte hålla så hårt i din tjuga (eller vad det kan vara) utan tänka att “äh – jag har råd att bli lurad, i så fall…”?

Om du skulle starta ett Översättningsarbete av Bibeln till ett annat språk – vad skulle Du börja med?

Berättelserna om Sodom och Gomorra, som varnande exempel? Lagen i Gamla Testamentet?

Eller De Glada Nyheterna?

Förstår du att ditt liv faktiskt är en Bibelöversättning? Och att om du inte klarar av att visa att Jesus är Hopp för alla människor, att Jesus är Glada Nyheter, att Jesus är en trygghet som aldrig lämnar och det enda som håller att bygga ett fullt liv på… Då gör du det fel.

Skillnaden mellan att kunna läsa och att läsa

2014 July 28
by mackan

När jag lärde mig läsa en gång i tiden blev jag, ganska snabbt, en “läsare”. En sådan där bokslukare som läste och läste. Jag läste “Carrie”, de två första delarna av “Grottbjörnens folk” och “Världarnas Krig” bland de första 10 böcker jag läste. Och innan första året var slut hade jag läst hela “Sagan om Ringen”.

Läsning har alltid varit viktigt för mig. När jag läste som mest, för några år sedan, läste jag omkring 50 böcker om året. 2009 tror jag det var 70. Jag älskar att läsa och förr hade jag alltid med mig en bok. Alltid. När jag åkte buss, tåg (jag åkte mycket tåg i jobbet), för att läsa på lunchen…

När jag förlorade synen förlorade jag först kontakten med texten och läsningen.

Det var ett tragglande och övande innan jag kunde läsa Punktskrift. Det var dessutom en träning i uppförsbacke, då alla jag mötte i vård och habilitering menade att “det är omöjligt att lära sig som vuxen”.

Idag kan jag läsa. Eller jag kanske ska säga – idag kan jag läsa, men L… Å… N… G… S… A… M… T…

Att kunna läsa är inte bara att känna igen först bokstäver och så småningom ord, utan att kunna läsa är också att kunna tillgodogöra sig sammanhang. Och visst – det kan jag. Men när själva skillnaden mellan att “kunna läsa” och “läsa” blir för stor, försvinner mycket av lusten att läsa, är min erfarenhet från det här senaste året.

Jag har försökt med bok efter bok. Saker som jag vet att jag egentligen gillar. Jag har försökt med ljudböcker, men det är helt enkelt inget jag har tålamod med. Jag har försökt med Talböcker i DAISY-format. Jag har försökt med skärmläsare och e-böcker. Jag har försökt att läsa på punktskriftdisplayer och jag har försökt på papper.

Men det är för svårt.

Eller – det har varit för svårt. För tungt. För jobbigt för att orka, när det är en sådan ansträngning. Ända fram till nu.

Igår läste jag ut min första roman, sedan jag förlorade synen. Och jag kan inte riktigt förklara känslan av det.

Det var å ena sidan en beslutsamhet. Själva viljan att bara vägra ge upp. Men det var också… kärleken till just den här berättelsen. Något som faktiskt gjorde allt arbete värt det.

Jag ska inte gnälla på någon annan. Men det är intressant att se hur lite man pratar om motivation i olika habiliteringsmöten. Och det är intressant att upptäcka att jag var tvungen att hitta det inom mig själv, helt själv. Och det är intressant att upptäcka att motivationen att läsa faktiskt kan försvinna. Men också komma tillbaka igen.

Jag kan inte säga att jag längtar till nästa bok, riktigt än. Men det känns i alla fall som att jag ska kunna läsa igen. Orka läsa igen. Vilja läsa igen.

Why isn’t there any Christian Cosplay?

2014 July 27
by mackan

Today’s thought:

Christians have festivals and conferences… Why isn’t there any Cosplay?

First of all, I realize that this thought is somewhat humorous. But can we think about it, collectively and theologically, just for a moment?

The first question that comes to mind is “Why?” Why is it so? Are we doing the whole conference / festival thing wrong? And I think that there might be a case here, that suggest we acctually do. We tend to not have good natured, actual, fun at our conferences and festivals. We seem to think that “funny” diminishes  the value of these gatherings.

If we look at Comicon or other geek-fests, we realize that these people are able to both have time and space for serious discussion and fun and play. It is scheduled in. In advance.

But there is also another “why?” here – why do it / not do it, at all?

I think that the whole point of Cosplay can be a sort of critique of the works the cosplayers represent. A black man dressing as Sailor Moon, for example, can make us critique and ask questions about gender roles, race and in both the original works and the fandoms, as well. One character. One cosplayer.

So what would it say about Paul, Luther or Mary the Magdalene if Christians all of a sudden started dressing up like them? What stories would be emphasized? And what would it say about us?

The way I see it, there would be so many important things that could be started through this. One could see this form of criticism as a way of doing Narrative Theology, but I think that there could also be some real Spiritual Formation going on, if we actually started to identify with the roles that we would cosplay.

We could do it, just for the fun part, though. Just because it would make us more human. Just to invite Play into our theological discourse.

What do you, guys, think about this?

(And who would you cosplay?)

I år är det 20 år sedan jag inte gjorde lumpen

2014 July 21
by mackan

Det är 20 sedan en massa grejer. 1994 “släpptes Internet fritt” i Sverige, exempelvis. (Eller, ja, den första kommersiella lanseringen av Internetuppkoppling till privatpersoner, i alla fall). Samma sommar var det också fotbolls-VM och svenska landslaget befarades vara lite “över puckeln” åldersmässigt. I stället kom de hem med ett brons, som många minns.

Själv var jag 19 år, hade precis slutat gymnasiet och sommarjobbade i butik. Efter butiksjobbet jobbade jag ofta extra med att stänga blomsterståndet nere på torget utanför huset där jag bodde. Och eftersom det här 20 år sedan, var det i en tid som var “sista sommaren innan inrycket” för alla killar.

Själv hade sökt vapenfri tjänst, men hela processen att – eventuellt – få en, var en ganska komplicerad procedur. Mönstringen gick till som för alla andra vid den här tiden. Man fick cykla på någon motionscykel, göra någon slags telegrafiprov, intelligenstest och vad det nu var. Och sedan blev man, oavsett, uttagen till en militär tjänstgöring. Denna skulle sedan formellt överklagas och så fick man träffa psykolog, ett antal militärer som ställde frågor i stil med “men skulle du hellre se hur din familj våldtogs och mördades inför dina ögon än att lyfta vapen…” Och beroende på vilka svar man gav blev man hemskickad med ett “beslut kommer under sommaren”. Fortfarande, alltså, inmönstrad för militär tjänstgöring.

Redan i samband med skolavslutningen hade jag fått beskedet att min ansökan om vapenfri tjänst avslagits. Jag överklagade. Jag skickade nya papper, där det framgick att jag var antagen till en utbildning – nämligen bibelskola – samtidigt som lumpen. Men jag fick inga besked.

Jag skulle rycka in 23 augusti, som var en måndag. Bibelskolan som jag skulle läsa på, började helgen innan, nere i Aneby i Småland. På torsdagen hade jag fortfarande inte fått något besked och ringde desperat till alla jag hade numret till på både pliktverket och vtp-nämnden. Inga besked kunde ges.

Det här var en tid då det var ett brott att avvika från sin tjänst. Rättsligt var det alltså solklart vad som gällde – antingen skulle jag infinna mig till min tjänstgöring eller så skulle jag få sitta i fängelse. (En månad, varpå man skulle fråga om jag var redo att göra militärtjänst. Om jag inte var det fick man sitta i två månader till och svarade man nekande ytterligare en gång, förlängdes straffet ytterligare i tre månader. Ja. På riktigt. Vi satte män i fängelse i sex månader för att de inte tänkte göra militärtjänst.)

Ni som känner mig vet vad som hände. Jag berättade för mamma och pappa att jag tänkte åka till Bibelskolan och var noga med att förklara var den låg. Om polisen skulle komma och hämta mig, ville jag att de skulle vara trygga med att jag inte tänkte göra motstånd.

Jag åkte.

Och på måndagen, samma dag som jag skulle rycka in, kom ett brev hem från Pliktverket. När jag pratade med Pappa frågade han om det var okej att han öppnade det och läste för mig. Och beskedet var att tjänstgöringen sköts upp ett år.

Allt det här skedde sommaren 1994.

Missionsturism eller kampanjmission?

2014 July 20
by mackan

Jag har funderat mycket kring bön för helande ett tag. Det kanske märks i de teologiska reflektioner som då och då poppar upp här.

Jag är, som jag tidigare konstaterat, inte negativ till förbön för sjuka. Inte på något sätt, faktiskt. Jag är tvärtom övertygad om att det är ett friskhetstecken på en församling om det finns förbön för sjuka eller inte. Men jag är lite teologiskt oroad över den brist på god teologi som finns inom området.

När jag försökte skriva om helande och teologi om helande för några månader sedan här på bloggen blev det de mest lästa artiklarna ever. Det var också ett område, tydligen, som var väldigt kontroversiellt. Icke desto mindre måste jag ställa en fråga till kristenheten i vår del av världen här, som har med detta att göra. (Väl medveten om att jag kommer få kritik och att det är ett känsligt ämne).

Finns korttidsmission?

Eller snarare – när vi anordnar helande- och väckelsemöten i andra länder, vilka anordnar vi dem för? Och om svaret är “vi gör det för oss, lika mycket som för dem” – finns det inte en risk för missionsturism?

Min egen uppfattning är ganska klar – bön för helande hör hemma inom församlingen. När vi börjar bygga “ministries” utanför en församling, bygger vi plötsligt system utanför granskning, utanför praktiken att “lösa och binda”. Det är att fostra en ansvarslöshet.

Om vi vill hjälpa en kristenhet i exempelvis Afrika, kan vi hjälpa dem att fungera bättre ekumeniskt? Att själva organisera väckelsemöten på en plats där församlingarna faktiskt är beredda på att ta emot de människor som kommer till tro? Att samarbeta över samfundsgränserna? Det är säkert mindre glammigt och det kommer inte att synas på en estrad. Och det är bra. Det är bra för oss, den vita, personfokuserade, idoldyrkande delen av kristenheten att sätta oss själva i baksätet en stund och reflektera.

Men om vi åker utomlands för att hålla “väckelsekampanjer” med “under och tecken” är risken att vi gör det för vår egen skull. För att vi på något sätt “behöver” se att det är på riktigt, eller något liknande. Och jag tror att det är en exploatering som är extremt skadlig för alla inblandade.

Att anpassa (roll-)spel till synskadade och blinda

2014 July 18
by mackan

Jag tycker om att spela spel! Jag gillar att spela tillsammans med familjen, som en sådan där tillsammans-grej. Innan jag förlorade synen hade vi emellanåt polare hemma för spelkvällar där vi frossade i olika brädspel som “Settlers of Catan” och “Elder Sign”.

Vissa spel kan lätt anpassas genom punktmarkeringar eller liknande (kort med korta texter – en vanlig kortlek brukar ex-vis vara märkt med en bokstav för färg, en siffra för värde). Vissa vanliga tärningar (D6, för er i rollspelssvängen) finns i blindversion, osv. Några få spel finns att köpa, men man kan väl säga att de flesta familjer med en blind familjemedlem som gillar spel blir ganska entusiastiska gör-det-självare. Man sätter fast kardborreband på saker som inte får vältas eller flyttas på spelbordet (tänk Settlers-hexagoner…), man märker med nubb, och så vidare.

De flesta rollspel är textbaserade i någon form. Egentligen borde det vara en ganska optimal spelupplevelse, även för blinda och synskadade, kan man tänka. Nedan kommer några snabba tips både för blinda rollspelare, för seende spelare med en blind i partyt och för dig som vill anpassa din rollspelsprodukt.

Regelbok:

  • För det första är det kanon om reglerna finns elektroniskt. PDF i stället för papper. De flesta blinda och synskadade har någon slags hjälpmedel för att läsa elektronisk text – talsyntes och/eller punktskriftsdisplay.
  • En punktdisplay har, som regel, 40 teckens bredd. Kan du få in en tabellrad på 40 tecken är det alltså en kanongrej. Förkorta namn i tabellen, ha en nyckel längst upp eller längst ner, så går det snabbt, även för oss, att hitta.
  • Alla blinda / synskadade använder sökfunktioner för att läsa i långa texter. Det är helt OK att ge viktiga regler en speciell märkning eller att rubriksätta viktiga rum i ett äventyr. Typ “TRONSALEN – rum 31″, så att en blind SL snabbt hittar.
  • Punktskriftdisplayer fixar inte att återge emoji, snygga alviska fonter och det är inte självklart med skillnader i kursiv, fetstil eller understruket. Fundera över hur du vill använda sådan textformatering men går det att undvika i speciellt viktiga regeldetaljer är det kanon.
  • Kartor funkar inte. Du måste beskriva. Förutsätt inte att en SL kan se din fina karta utan lägg till, i en rumsbeskrivning t ex “i norr finns en port som leder till rum 23, i öster en som leder till 34″ eller så.
  • Jag vet att halva grejen med rollspel är udda formade tärningar men om det går att göra en “3*d6″ i stället för “1*d20″ så är det enklare. D6or går att få tag i. d20 är svårare att anpassa…

Rollformulär o tärningar:

  • …men det finns större tärningsset. Jag har lärt mig att läsa mina stora tärningar nu. Alla utom d20 (som fortfarande får för små siffror).
  • Det har jag löst genom en app till min iPhone för tärningsslag. iPhonen pratar nämligen, via en funktion som heter VoiceOver. Alla tärningsappar funkar inte med VoiceOver men betal-appen “Mach Dice” gör det.
  • Många har sina rollformulär som textfiler på en dator. De kan då också göra tärningsslag via en RAND-funktion i Excel. Fördelen med att ha allt i datorn är att det går snabbt att växla mellan olika saker som tärningar, rollformulär, intressanta regelavsnitt eller vad det kan vara. Nackdelen är att spelandet kan bli lidande av teknikfippel.
  • Om du inte använder dator – använd legostaplar eller något för att hålla reda på stats. Legobitar går snabbt att ta bort eller lägga till, vilket är nästan lika bra som papper och penna för seende. Använd bitar av olika storlek för olika stats, eller märk staplarna med gummisnoddar eller något så du vet vilken som är vilken.
  • Min egen erfarenhet är att typiska “spellcaster”-roller är svåra att komma ihåg. Hade jag använt en daily power, encounter power eller en game power? Vad innebar alla coola namn på spells och powers? Det går naturligtvis, men det är svårare än att spela en traditionell “rogue” eller liknande.  Å andra sidan – i vissa system (DnD4 – jag tittar strängt åt ditt håll nu!) har alla roller powers, så…

Figurspel:

  • En blind rollspelare jag känner använder kartnålar och anslagstavlor för att bygga “grids”. Olika sorters terräng och väggar markeras med ståltråd, piprensare, etc. Andra bygger miljöer i lego eller så. Problemet med båda dessa approacher är att “räkna rutor”-regler är svåra att hålla ordning på.
  • Små battlegrids – 8*8 – går att simulera på ett taktilt schackbräde, om det behövs. Problemet är just att det mer i så fall är enskilda rum det handlar om.

Dödskalleön, hela ön.

En karta gjord av Settlers-hexagoner. Inte anpassad. Men funkade med blind SL.

Varje rollspelsgäng och varje spelledare är redan vana vid att man tänjer på reglerna ibland. Anpassar för att få flyt. Det här är bara anpassningar för en viss typ av spelare, det går att lösa. Och blinda spelledare bestämmer ju själva!

Till sist ska inte spelandet handla om piprensare och anslagstavlor, eller ens om tärningsslag eller hur många rutor en fireball tar upp, utan om fantasin.  Där sker något viktigt, för där är vi inte så olika, seende och synskadade.

En sista grej – för er som utvecklar spel och moduler – fundera gärna över det här med egenskaper. En blind rollperson kan förvisso inte se, så bågskytte är inte så enkelt. Men de fungerar å andra sidan lika bra på natten som på dagen. En döv RP har svårt att kommunicera med dem som inte kan teckenspråk, men kan antagligen inte heller bli påverkad av magi som kräver att man hör ord eller viss musik eller vad det kan vara.

Det här kan vara intressant att utforska i en specifik kampanj eller så. Funktionsnedsättningar är inte alltid “handikapp” eller “hinder”, utan kan komma med nya fördelar också. Tänk om det kunde synas i spelandet?

På begäran: Dödskalleön

2014 July 16
by mackan

Många (nåja, ett halvdussin) hörde av sig efter gårdagens bloggpost och ville läsa äventyret “Dödskalleön”. OK. Here goes. Men spoila inte för någon som vill spela det.

Och det är en låååång bloggpost.

Lycka och glädje till alla!

EDIT: Det funkade inte så bra med ASCII-versionen här, så jag laddar upp en PDF i stället. Dödskalleön – ett Hexcrawl till Äventyr

Dödskalleön, precis efter skeppsbrottet

Dödskalleön, precis efter skeppsbrottet.

“Dödskalleön” – Ett klassiskt “Hex-crawl” till Äventyr

2014 July 15
by mackan

Vi har under sommaren introducerat barnen (och en  och annan vuxen i bekantskapskretsen) till rollspel, genom spelet Äventyr. Om du inte kollat in det redan, men har barn från sisådär sjuårsåldern, så är det dags att kolla in nu.

Detta har gjort att jag har kommit igång med rollspelande igen, själv. Jag har nu skrivit och spellett två äventyr – Sagan om Mindors drake och nu ikväll det lite gammaldags “Dödskalleön”.

ASCII-loggan till Dödskalleön

Så gammaldags att vi slängt in en ASCII-logga!

Dödskalleön är ett sådant där gammaldags äventyr som bygger på att rollspelarna utforskar spelområdet. I just det här fallet handlar det om en ö, där de blivit strandsatta efter att ha lidit skeppsbrott.

Själva spelområdet är uppbyggt av Hexagoner och klassiskt så kallas sådana här äventyr för “Hexcrawls” av den anledningen.

I stället för att det finns en tydlig handling av att utföra ett specifikt uppdrag, får äventyrarna möjlighet att utforska området, kanske samla på sig lite skatter och möta olika varelser. Min vana trogen är det fullt möjligt att spela igenom äventyret utan att fightas en enda gång, men vill man spela mer konfliktbaserat kan man göra det.

Hexcrawls bygger lite (läs: en hel del) på spelledarens förmåga att improvisera lite i beskrivningarna för att skapa stämning och hade jag spelat samma äventyr med vuxna spelare hade jag gjort det betydligt läskigare i de ruinstäder som äventyrarna går igenom, bland annat.

Den här gången gjorde jag så att spelarnas karta var hexagoner ur en “Settlers of Catan”-box. Alltså inte något rollspel. Som markörer för var spelarna var på kartan användes Lego-gubbar.

Starten på Dödskalleön I början kan spelpersonerna bara se den hexagon de befinner sig i (och de som de redan varit i, förstås).

Det finns tre olika kartor utlagda på ön och hittar de någon av dem får de vända upp resten av spelplanen, så att de ser vilken terräng som finns åt vilket håll.

Trots att fokuset är på att utforska ön, inte lösa enskilda äventyr, finns några mindre uppgifter som spelarna kan ta, om de vill. Skogsrået har tappat sina kläder och om de hjälper henne får de ledtrådar som leder till Dödskallegrottan med dess stora faror och stora skatter. Och sådär går det vidare.

Dödskalleön, hela ön.

Här är Dödskalleön när en karta är hittad och alla hexagoner är uppvända.

Det här var ett vanligt sätt att spela gamla sorters rollspel. Drakar och Demoner innan 1984 (eller innan “Expert”), tidiga Dungeons and Dragons, etc. Nästan alla färdiga “moduler” som gavs ut till framför allt Dungeons and Dragons var uppbyggda som Hexcrawls. Det var ett sätt att spelleda som inte krävde massor av förberedelser, när karta och sådant var förberett och därför gick det snabbt att komma igång med spelandet.

Det traditionella “uppdragsformen” kräver att man sätter sig in i olika spelledarpersoners olika motiv och bakgrundshistoria för att kunna spelas trovärdigt och en oförberedd spelledare riskerar hela tiden att ge bort för mycket information till spelarna.

Den här spelgenomgången tog lite längre än tidigare spel – omkring två och en halv timme, vilket kanske är smärtgräns för en yngre spelare. Men i övrigt var det väldigt kul att följa sällskapet när de utforskade ön och löste uppgiften. Att rollspela med barn är verkligen fantastiskt roligt!

Alla kunde till sist segla hem igen i… ja… det kanske ska vara en hemlighet tills du själv får spela “Dödskalleön”.

Min relation till X-Men: Days of Future Past

2014 July 14
by mackan

På bio just nu går filmen “X-Men: Days of Future Past” (i fortsättningen förkortat DoFP). Det är, från början, namnet på ett klassiskt serietidningsäventyr ur serietidningen X-men. Äventyret är ursprungligen från 1981, men publicerades i Sverige 1989 (tror jag). Jag har inte sett filmversionen ännu och jag tvekar kring att göra det. För serieversionen av berättelsen är kanske den serieberättelse från min barndom som stannat kvar inom mig, tydligast.

X-Men DoFP, slumpmässig sida

Slumpmässigt fotad sida ur X-Men, Days of Future Past. Den riktiga versionen.

Först och främst kanske jag måste berätta varför just X-men betydde så mycket för mig.

X-men, speciellt under Clairmont-åren, handlade om hur det är att vara annorlunda. Att försöka passa in i ett samhälle där människor var rädda, fientliga eller i alla fall oförstående. Och att vara fjorton år och nörd och få sådana berättelser var en slags uppmuntran eller tröst.

Men jag kan dessutom fortfarande, trots att det är sisådär 20 år sedan jag senast läste det i sin helhet, återberätta handlingen i just DoFP.

Kitty Pryde, som i filmerna haft en rätt liten roll hittills, gör någon slags test på den skola för mutanter där hon går. Hon klarar testet, blundande (!), men kollapsar sedan. När hon vaknar upp berättar hon att i hennes unga kropp, har nu hennes själ från framtiden tagit sin boning. Och hon kommer med viktiga nyheter: En viss senator måste räddas för att i framtiden inte alla mutanter ska sättas i dödsläger och utrotas.

Själva själs-tidsresan utgör en del av ett sista, desperat försök att slå tillbaka mot de gigantiska mördarrobotar som i framtiden utrotar mutanter. Resten av serieäventyret följer handlingarna både i seriens “nutid” och i “framtiden”. Både attacken mot robotarna och försöket att rädda senatorn.

Orsaken till att den här serien berörde mig så starkt var inte enbart tidsresan och så vidare. Ungefär samtidigt i tiden kom de första två Terminator-filmerna och de innehöll lite (ganska) liknande tematik. Men vad DoFP också innehöll var en perfekt metafor för att förklara Förintelsen.

DoFP var ett sätt att försöka förklara… tja… Historia på ett sätt som jag inte var van vid. Dödslägren, den totala maktlösheten, tatueringar, ständiga ID-kontroller… Allt det där kände vi igen från historiaböckerna.

Men framför allt så berättade serien om något väldigt viktigt och väldigt kusligt. “Det kan hända igen!”

När nu DoFP har filmatiserats har jag insett att man tagit sig rätt stora friheter med grundstoryn. Det är inte längre Kitty som gör tidsresan. Det är andra mutanter och andra motiv som ligger bakom. Och… well… alla referenser till Förintelsen verkar bortsopade. Det pågår ett regelrätt krig mellan människa och maskin i framtiden (vänta… Varifrån känner jag igen det här?) men läget är inte lika desperat som i serieversionen.

Allt det här gör mig skeptisk till att se filmen.

Jag är stor fan av X-men. Jag älskar storyn i “Days of Future Past”. Men när det är de viktiga delarna som tas bort blir resten bara en “Terminator” med mutanter. Det behöver inte vara dåligt. Men det är inte min berättelse. Inte det som betydde något då. Och kanske får det vara i så fall.

Kommentar till “Are we the baddies” – 4 riktlinjer för det teologiska hantverket

2014 July 13
by mackan

För dem av er som inte läst Reb’s “Are we the baddies” på En blogg helt enkelt – gör det först. Det innehåller dessutom ett roligt videoklipp.

Jag tror att det här är en jätteviktig fråga (“Are we the baddies?!”) och som har med vår identitet som frikyrkliga att göra.

Vad som stör mig är hur det teologiska hantverket ofta “bortrationaliseras” när moralfrågor (om det nu är det) tas upp. Eller snarare, kanske, sex- och familjebildningsfrågor.

Utan att skriva någon på näsan vad de måste tycka (och mina egna ståndpunkter är rätt klart framlagda annorstädes) provoceras jag att skriva lite om det hantverk som gjort att jag kommit fram till de uppfattningar jag har. Ja, jag har ändrat uppfattning.

1) Förgrund och bakgrund i Evangeliet, måste vara förgrund och bakgrund i förkunnelsen.

Om Jesus är Bibelns huvudperson, måste Han också bli förkunnelsens huvudperson. Det innebär att när vi ska försöka prata om sexual- eller familjebildningsfrågor, kan vi inte använda lösryckta verser ur GT som facit, utan vi måste börja med att se hur Jesus definierar saker och ting. “Ni har hört att det blev sagt… …men jag säger er…”

Vad betyder det att Jesus går till Samarien, till Sykars brunn och pratar med en kvinna som brutit sitt äktenskap där? Vad betyder det när Jesus avbryter steningen av en annan äktenskapbryterska? Vad betyder det när Jesus, till sina egna syskon, säger om sina efterföljare “det här är mina bröder och systrar”? Vad betyder att vara “ett i kristus”? Och den nytestamentliga praxisen att ta hand om varandras familjer i församlingen (se “församlingsänkor”)? Alla de här frågorna är viktiga att fundera kring utifrån att det är Jesus som borde få tala med högst röst i vår teologi.

2) Det exegetiska hantverket.

Är vi verkligen säkra på vad ord som “arsenokoites”, “parthenos” etc verkligen betyder? (Det sistnämnda översätts lite olika, på olika ställen i NT. “jungfru”, när det handlar om Maria, “ogift” på något ställe i breven…)

Om det finns tvivel i hur enskilda ord ska översättas, kan vi då vara renhåriga nog att inte försöka skapa läror på enskilda översättningsalternativ? Eller i alla fall inte göra de lärorna så viktiga för oss? Kanske kan vi rent av hjälpas av att försöka se förgrund och bakgrund, även här.

3) Det finns ett teologiskt problem som vi stöter på, oavsett om vi så att säga “angriper” problem exegetiskt eller inom den systematiska teologin. Och det är Tystnaden. Vad säger Tystnaden?

Vissa skulle säga att “Om Jesus inte uttalar sig om en specifik fråga, så gäller Lagen fortfarande”. Andra menar att “Efter Apostlagärningarna 15 gäller inte Lagen för icke-judiska kristna, alltså kan vi inte ta den som facit”.

Ska vi läsa textens tystnad inom ett visst område som att “det här är så självklart, så det måste inte ens finnas med”, eller som “det här är ett område där ‘där och då’ skiljer från ‘här och nu’ och nedtecknarna kan inte ha haft några idéer i frågan. Eller något helt annat?

4) Hur hanterar vi att den bok som mest handlar om Erotik i hela Bibeln, inte är en lagtext eller undervisning, utan poesi?
Kan vi finna ledning där, någonstans? Förhållningssätt? Hur kommer det sig att vi lägger de poetiska texterna åt sidan så tidigt i ett teologiskt samtal, i stället för att fundera över olika genres betydelse och “språk” att förmedla Guds budskap till oss?

Jag ska försöka avsluta, för det här långt, redan. Men alla de här frågorna anser jag är viktiga att börja samtala om när vi ska försöka ta ställning till vad som kan vara en “kristen syn på…” eller “kristen etik om…” eller vad det nu kan vara. De flesta av oss är alldeles för dåligt utrustade när vi sätter oss vid samtalsbordet och har inte gjort ett tillräckligt förarbete. Det skrämmer mig.

Det skrämmer mig också att vi idag bygger kyrka på ett antal “fandoms” av enskilda predikanter, i stället för att försöka sätta oss in i frågor på allvar. “Jag gillar Stefan Swärd / Magnus Malm / Peter Halldorf / Magnus Persson / Marcus Birro (se där, bara män, bara frikyrkliga…) så jag tycker som honom.” Det här är livsfarligt. Ingen av dem är felfria i sin förståelse av Guds Ord och det är att inte ta sitt eget Andliga ansvar och försöka till lyssna till vad Bibeln säger till oss, var och en, personligen.

Förlåt en jättelång kommentar. Som dessutom var en slags sidospår. Men jag tror förvisso att de här frågorna kan hjälpa oss i att ta reda på om det är vi som är baddies också…