Mackan Andersson

När jag nu klartgjort min ståndpunkt kommer vissa att hävda att det är en ståndpunkt som är omöjlig att ha, samtidigt som man är trogen Frälsningsarméns lära och praxis.

Jag tror inte det och jag ska försöka förklara varför.

En första retorisk fråga blir: Är det att bryta mot ditt soldatlöfte om du skulle diskutera teologin bakom FA:s linje i frågan?

Är det så att det här (och kanske andra frågor) helt enkelt inte får eller kan diskuteras? Att det är ett svek mot idealen att göra det?

Jag tror inte det. Och jag tror att det är viktigt att vi samtalar om dessa “svåra” frågor (även om jag ju upplever att HBTQ är en perifer fråga…) så att vi faktiskt, oavsett vad vi kommer fram till, upplever att vi är ordentligt rotade i ståndpunkten. Att vi upplever att det så att säga “håller”. Att vi skärpt oss till våra bästa argument. Och där är vi inte ännu.

(Lägg märke till här, igen, att jag inte menar att jag har någon slags facit. Utan enbart min personliga åsikt. Andra tycker, bevisligen, annorlunda).

MEN – här är ett vägskäl: Frälsningsarmén har en tydlig policy i frågan (oavsett om den är perifer eller inte) som går ut på att människor med annan sexualitet än en heterosexuell monogam inte kan vara soldater (men annan typ av medlem) samt inte kan gifta sig.

Min egen uppfattning är att det är en policy som står på bräcklig teologisk grund.

Men jag har valt att bli officér i Frälsningsarmén.

Jag har valt det på grund av en massa skäl. En hel massa skäl som är större än den här, enskilda frågan.

Så frågan blir – hur kan jag vara trogen både mina ideal och Frälsningsarméns?

• Jag har två syskon som lever i samboförhållanden. Båda vill gifta sig med sin respektive.

• Mitt ena syskon är hetero. Mitt andra är inte det.

• Jag kan inte viga mitt ena syskon och vara trogen FAs tydliga linje i frågan. Men jag skulle slita itu mitt hjärta om jag som ordinerad (!) skulle viga mitt egna syskon med sambo, men inte det andra med sitt livs kärlek.

• Båda är min familj.

• Men jag KAN inte välja mellan mina syskon, som jag älskar lika mycket, båda två – och Armén.

• Jag tror att Herren kallat mig till officérsskap. Trots min kanske luddiga teologi i HBTQ-frågor.

• Men jag anser att frågan är liten i Skriften. Och då måste vara det i förkunnelsen också.

• Och min tjänst går inte ut på att strida om detaljer i läran, eller ens att viga folk.

• Min tjänst är Sverige för Kristus.

• Och då måste mitt val vara att tacka nej till vigselrätten.

När jag nu klartgjort min ståndpunkt kommer vissa att hävda att det är en ståndpunkt som är omöjlig att ha, samtidigt som man är trogen Frälsningsarméns lära och praxis. Jag tror inte det och jag ska försöka förklara varför. En första retorisk fråga blir: Är det att bryta mot ditt soldatlöfte om du skulle diskutera teologin bakom FA:s linje i frågan? Är det så att det här (och kanske andra frågor) helt enkelt inte får eller kan diskuteras? Att det är ett svek mot idealen att göra det? Jag tror inte det. Och jag tror att det är viktigt att vi samtalar om dessa "svåra" frågor (även om jag ju upplever att HBTQ är en perifer fråga...) så att vi faktiskt, oavsett vad vi kommer fram till, upplever att vi är ordentligt rotade i ståndpunkten. Att vi upplever att det så att säga "håller". Att vi skärpt oss till våra bästa argument. Och där är vi inte ännu. (Lägg märke till här, igen, att jag inte menar att jag har någon slags facit. Utan enbart min perso

När jag läser Patrik Oltermans post “Kom ut i det öppna“, så talar den in i mitt liv.

Under det senaste året har jag i olika sammanhang fört privata samtal, men jag vet också att jag borde ta offentlig ställning för vad jag tror, tycker, tänker och tänker agera när det gäller vissa frågor. Jag är just nu kadett. Alltså står jag i begrepp att bli officér inom Frälsningsarmén (typ “pastor”, för er som inte är inne i lingot) så småningom och det känns som det är viktigt med en äkta varudeklaration, så att alla vet vad de kan förvänta sig.

Det blir en liten miniserie på två delar, som förklarar dels vad jag tycker, tänker och tror i frågan om HBTQ, samt vad det får för konsekvenser.

Den här posten är en partsinlaga. Jag företräder ingen annan än mig själv när jag skriver den. Jag hävdar inte ens att jag har facit. Det är en mycket kort redogörelse över hur jag har resonerat och vad jag kommit fram till. Ta det för vad det är.

Metodologi
1. Förgrund och bakgrund I varje fråga som Bibeln berör, måste läsaren ställa sig frågan om detta är en detaljfråga i läran eller om det är en viktig teologisk dogm.

När det gäller frågan om huruvida homosexualitet är en synd eller inte, så är det alldeles oavsett slutsats eller ståndpunkt i frågan, en perifer fråga. Det rör sig om en handfull textsammanhang, ibland så små som en enskild vers, som ens berör något som kanske är homosexualitet (se nedan, “Exegetik”). Bibeln har antagligen fler textsammanhang som handlar om korrekt hårlängd – något som vi kanske finner intressant, men inte uppfattar som något som står i förgrunden i Evangeliet.

Det finns undervisning om sexualmoral i Bibeln. Men inte ens om man lyfter ur de texterna och detaljstuderar så berörs homosexualitet mer än perifert.

2. Vershoppning eller större sammanhang? En vers, ryckt ur sitt sammanhang kan tyckas betyda något annat än samma vers i det större sammanhanget. Ofta har vi hört enskilda verser nämnas när man hävdar att homosexualitet är en styggelse, eller en synd. De texter där Paulus nämner ordet “arsenokoites” (se nedan, “Exegetik”), så handlar inte sammanhanget om enskilda synder, utan om vad livet med Jesus får som frukt, kontra frukten som fås ur ett liv utan Jesus.

När vi dock har lärt oss vad en enskild vers “betyder” kommer vi för alltid att läsa texten, det större sammanhanget, vers för vers och det är inte självklart att det var författarens avsikt. Det är faktiskt troligtvis tvärt om. Bibeln utandades inte vers för vers, utan som större tankar som blev texter.

Exegetik
3. Vad betyder orden? Det ord som i vissa Bibelöversättningar översatts “homosexualitet”, är ordet “arsenokoites”, som Paulus använder vid två tillfällen. Ordet är ett sammansatt ord och sanningen är att Bibelforskare inte är överens om exakt vad det betyder. Sammansättningen är av orden “arseno” – som betyder “män” och “koites” som betyder “ligga (hos / med)”. Ordet “koites” för sig är ett verb som både inom Bibeln och i andra samtida dokument används om samlag. Men det kan också översättas som “ligga”.

“arsenokoites” är ett substantiv som ordagrannt betyder “manliggare”. Det kan betyda “män som ligger med män” (som jag tror att Folkbibeln översätter det). Men det kan också vara en term som använts på något annat sätt.

I samtida litteratur i övrigt används ordet så pass sällan att man kan misstänka att det är ett skällsord eller i alla fall väldigt laddat. Utanför Bibeln används det i några texter om våldtäkt, bland annat.

Obs! Det här är inte detsamma som att säga att Biblar som skriver “homosexuella” med nödvändighet har översatt fel. Eller att ordet alltid betecknar ett sexuellt övergrepp. Det är bara att säga att ordet är inte så väldigt lättöversatt.

4. Perspektivet. Men kvinnorna då? Well – de nämns kanske på ett ställe, i NT och något i GT, där båda hävdar att det är “onaturligt” när kvinnor upptänds av begär till andra kvinnor. Men det skriftmässiga stödet för att kvinnlig homosexualitet skulle vara synd är ännu mindre. Över huvud taget talas det väldigt lite om kvinnlig sexualitet alls i Bibeln.

Poängen här blir att det är svårt att dra tvärsäkra slutsatser kring vad Bibelns budskap faktiskt blir, när det gäller kvinnlig homosexualitet.

Dogmatik

5. Homosexualitet måste ses i ett större sammanhang. När Gud sluter ett förbund med Abraham i GT, så är det att Abrahams ättlingar ska tillhöra Det Utvalda Folket.

Mot bakgrund av det är varje relation som inte leder till barn ett förräderi. Idén är att Folket ska breda ut sig och ha framgång.

Homosexuella relationer är alltså en styggelse. Liksom kastrater (och kastrationer) / Eunucker, etc. Det här är viktigt när vi sedan i NT, Apg, ser vad som händer med den Etiopiske hovmannen…

Men när Jesus börjar sin predikogärning skiftar plötsligt fokus från folket till Riket. När Jesus talar om Riket säger Han att där finns många rum, att även hedningarna ska få det till arvedel, etc. Det här är kanske tydligast hos Matteus, men syns även tydligt i Lukasevangeliet.

Paulus konstaterar till och med att “Så är nu ingen Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.” Vilket alltså betyder att gränserna mellan Folket och Hedningarna är utsuddade.

När fokuset skiftar från Folket till Riket behövs inte längre samma inställning i frågan om solidaritet med Folket (och därför enbart relationer som kan alstra barn). Alltså är det inte något problem för Petrus att döpa (!) den Etiopiske hovmannen (trots att han var eunuck).

Homosexualitet är inte längre ett förräderi på samma sätt som tidigare.

———

OK – min hållning då?

Jag blev själv Frälsningssoldat för att jag såg att här fanns människor som var beredda att hjälpa. Att att ta om hand. Att se dem som ingen annan såg. Och att inte strida så mycket om teologiska spetsfundigheter.

Så jag tycker att det är lite jobbigt att FA valt att hålla en så fast och uttalad policy om just homosexualitet. Det är en fråga som nämns explicit i våra etikdokument, trots att frågan inte, i mina ögon, är speciellt enkel (av skälen ovan) samt inte direkt har med vår kärnverksamhet eller kärnvärderingar att göra.

Just att vi explicit nämner homosexualitet, men inte nämner en massa andra grejer, gör att det framstår som om det här är jätteviktigt för oss. Och det tror jag inte att det är. Det är ingen ödesfråga för Frälsis vad vi tycker – vare sig gemensamt eller enskilda medlemmar i rörelsen.

Frågan splittrar dessutom Armén. Det här är vår tids “sakramentsfråga”. Vi lägger ner onödig tid på att diskutera och angripa varandras åsikter i den här frågan. Vi hade kunnat ägna både tanketid och handlingstid åt viktigare frågor. För det är verkligen en handfull bibeltexter det handlar om.

Med detta sagt – nej, jag anser inte att skiljelinjen mellan en moraliskt försvarbar sexuell relation går mellan vilka kön som är inblandade. Jag anser i stället att Bibeln säger mer om kvalitén på relationen – att den ska vara ömsesidigt trogen, livslång, etc.

När jag läser Patrik Oltermans post "Kom ut i det öppna", så talar den in i mitt liv. Under det senaste året har jag i olika sammanhang fört privata samtal, men jag vet också att jag borde ta offentlig ställning för vad jag tror, tycker, tänker och tänker agera när det gäller vissa frågor. Jag är just nu kadett. Alltså står jag i begrepp att bli officér inom Frälsningsarmén (typ "pastor", för er som inte är inne i lingot) så småningom och det känns som det är viktigt med en äkta varudeklaration, så att alla vet vad de kan förvänta sig. Det blir en liten miniserie på två delar, som förklarar dels vad jag tycker, tänker och tror i frågan om HBTQ, samt vad det får för konsekvenser. Den här posten är en partsinlaga. Jag företräder ingen annan än mig själv när jag skriver den. Jag hävdar inte ens att jag har facit. Det är en mycket kort redogörelse över hur jag har resonerat och vad jag kommit fram till. Ta det för vad det är. Metodologi 1. Förgrund och bakg

Jag minns med vilken frenesi jag försökte förklara “sluttande plan”-principen för mina närmaste. Som bara vägrade förstå. Det var FRA-debatt och det var Omöjligt Att Ta In att Staten skulle förvandlas till Storebror. Jag måste ha missuppfattat. FRA sysslar ju inte med att lyssna på landets egna medborgare.

Jag försökte förklara det hela tekniskt – att enda sättet att utföra “signalspaning” var att i praktiken utföra “avlyssning”. Att det inte gick att se förrän i efterhand, i det redan avlyssnade, vilken kommunikation som var utrikisk eller inhemsk. Men det hjälptes inte. Det gick, helt enkelt, inte att ta in.

“Då får väl politikerna lagstifta om hur datat får användas då.”

Följt av ett “och jag har rent mjöl i påsen…”

För er som inte minns debatten – här är just de uttalandena som gjorde att omröstningen gick igenom. Under just dessa premisser. Lyssna igenom hela. Det är viktigt.

Idag ändrades allt det där. Idag öppnas butiken och FRA får till att börja med sälja “signalspaning” – eller “avlyssning utan domstolsbeslut”.

Och jag vet, ganska exakt, vilka släktingar som kommer höra av sig och förklara för mig att jag missuppfattat. Att det inte kan vara så. Att Staten är inte Storebror och vanliga människor kommer inte att avlyssas och har man inget att dölja har man inget att oroa sig för och…

…och allt annat man tar till för att slippa hantera det faktum att i Sverige – en demokrati – har vi bestämt oss för att medborgarna inte är att lita på. Slippa hantera att vi befinner oss på ett sluttande plan, där FRA var etta, nu Säpo blir tvåa och där vi bara väntar på att Migrationsverket eller Skattemyndigheten blir trea…

Regeringen och Socialdemokraterna har kommit överens om att Säpo och Rikskriminalen ska få beställa signalspaning av FRA, Försvarets radioanstalt.

Man räknar med att den nya lagen ska kunna träda i kraft redan under 2012.

Jag minns med vilken frenesi jag försökte förklara "sluttande plan"-principen för mina närmaste. Som bara vägrade förstå. Det var FRA-debatt och det var Omöjligt Att Ta In att Staten skulle förvandlas till Storebror. Jag måste ha missuppfattat. FRA sysslar ju inte med att lyssna på landets egna medborgare. Jag försökte förklara det hela tekniskt - att enda sättet att utföra "signalspaning" var att i praktiken utföra "avlyssning". Att det inte gick att se förrän i efterhand, i det redan avlyssnade, vilken kommunikation som var utrikisk eller inhemsk. Men det hjälptes inte. Det gick, helt enkelt, inte att ta in. "Då får väl politikerna lagstifta om hur datat får användas då." Följt av ett "och jag har rent mjöl i påsen..." För er som inte minns debatten - här är just de uttalandena som gjorde att omröstningen gick igenom. Under just dessa premisser. Lyssna igenom hela. Det är viktigt. Idag ändrades allt det där. Idag öppnas butiken och FRA får till att b

Jag har gått en termin på Frälsningsarméns officérsskola och jag trivs som kamelen i soppan (erkänn att det är en roligare bild än “som fisken i vattnet). Det har varit en termin med några nya bekantskaper. Och några gamla, som vi inte delat just detta med varandra, tidigare. En termin av mycket omsorg och förbön. Och mycket, mycket samtal.

Jag har under det senaste halvåret funderat väldigt, väldigt mycket om hur jag samtalar med andra om de där djupaste skikten i våra liv. Tron. Livsfrågorna. Ni vet. Och både i samtalen med mina klassisar på officersskolan och i andra samtal (som är lika viktiga – tro inget annat!) så känner jag att det börjar utkristallisera sig en tanke i min hjärna och i mitt hjärta. Tanken om gemensamma spelregler för hur vi snackar.

Inte “debatterar”, för det handlar inte om vem som “vinner”. Men hur vi samtalar om de där grejerna där vi tror olika.

1. …eller lika. Kan vi enas om att första regeln är att samma regler gäller, oavsett om vi håller med varandra eller inte?

   Det här är en rätt knixig regel att följa, i praktiken. Det är så lätt att liksom inte efterfråga källor när vi håller med om det som sägs. Eller vill att det ska vara sant i någon grad. Eller att inte på allvar låta motståndarsidans bästa argument möta våra bästa.

   Senast i veckan som var har jag varit med om detta. En liten perifer fråga egentligen, där jag håller med dem som skrivit en artikel i sak, men efterfrågar källor och statistik ändå. Och där jag plötsligt kommer att uppfattas som Killen Motvals.
   
   Men låter vi samma regler gälla för oss alla, så håller vi oss ärliga. Vi använder EN metodik, som gör det lättare för alla att följa tankebanor och argument. Och själva göra en värdering av rimligheten. Vilket måste vara det viktigaste om vi talar om Sanningen med stort S.

2. Källkritik är bra. Granska allt som sägs. Speciellt av dem du gillar. Granska kritiskt. Håll folk ansvariga för det de säger och det de presenterar som fakta.

   Först då går samtalet på djupet.

3. Innan du pratar om Gud med någon, prata med Gud om Någon. Någon som känner igen tanken att älska sina meningsmotståndare (fiender, till och med) och att be för dem (…som förföljer er. Till och med.)?

   På riktigt – försök att se det bästa i den andre. Försök att förstå. Försök att älska. Och snabbaste / lättaste sättet att göra det, kristna syskon emellan, är att börja be för den andre. Det är svårare att vara arg på någon som du önskar välsignelse för.

4. Undvik att klistra etiketter på någon. Också dig själv. Genom att snabbt dela in människor i grupper, skapar du gränser och murar mellan er.

   Om du snabbt kallar dig själv för, exempelvis, “Bibeltrogen” och sedan stöter på någon annan som du inte håller med, så har du programmerat dig själv till att läsa allt denne säger som “icke bibeltrogen”.

   Ett mer förädiskt sätt att göra det här är att snabbt gruppera sig själv i FLERA grupper och sedan anta att alla, i alla dessa grupper, tror och tänker som du själv. Ett klassiskt exempel är i stil med “Jag är Evangelikal, Konservativ, Karismatiker. Alltså finns det inga RIKTIGA Karismatiker som inte Evangelikala och Konservativa. Inga RIKTIGA Konservativa som inte är Evangelikala och Karismatiker….” etc.

Det finns massor av fler regler som jag tycker är viktiga, för att samtal ska bli bra. Men jag har inte lyckats formulera allt än… Men hur känner du som läser det här? Vad är viktigt för dig? När du diskuterar Det Viktigaste I Livet – hur måste samtalet gestaltas för att du ska känna dig trygg? Även om den du samtalar med inte håller med dig?

Hur vill du bli bemött?

Jag har gått en termin på Frälsningsarméns officérsskola och jag trivs som kamelen i soppan (erkänn att det är en roligare bild än "som fisken i vattnet). Det har varit en termin med några nya bekantskaper. Och några gamla, som vi inte delat just detta med varandra, tidigare. En termin av mycket omsorg och förbön. Och mycket, mycket samtal. Jag har under det senaste halvåret funderat väldigt, väldigt mycket om hur jag samtalar med andra om de där djupaste skikten i våra liv. Tron. Livsfrågorna. Ni vet. Och både i samtalen med mina klassisar på officersskolan och i andra samtal (som är lika viktiga - tro inget annat!) så känner jag att det börjar utkristallisera sig en tanke i min hjärna och i mitt hjärta. Tanken om gemensamma spelregler för hur vi snackar. Inte "debatterar", för det handlar inte om vem som "vinner". Men hur vi samtalar om de där grejerna där vi tror olika. ...eller lika. Kan vi enas om att första regeln är att samma regler gäller, oavsett om vi hål

Sitter och läser tidigare Kommendören i Frälsningsarmén, Birgitta K Nilssons personliga “Moments of Grace“. Och blir otroligt överraskad.

Four Salvationists gifted as stand up comedians formed a creative team, “Baar Seba”, theis Stockholm version of Chicago’s “The Second City”. The team offered one most significant late, late night Congress session for several years, as attendees without a second thought ventured to the midnight programs to laugh, at times at the organization but always at themselves. In the midst of the laughter audiences found the freedom to draw near to God, establishing a life long relationship. That new tradition stood the test of time even after the team dissolved to go on to new things. Marcus (Mackan) Andersson, one of the team, now is a professional Christian comedian and continues to communicate spiritual principles as the audiences laugh and find healing in the same.

Wow! Jag är verkligen förbluffad. Dels att över huvud taget bli omnämnd i en sådan här bok, men dessutom i så positiva ordalag.

Det finns ett litet sakfel i texten ovan – jag var aldrig en del av Beer-Seba-gänget, men vi gjorde några (två? tre?) shower tillsammans. Jag umgicks mycket med Ken och Christer och kände alla de övriga väl. Samuel och jag spelade i band ihop, ett kort tag. Men jag tillhörde inte Beer-Seba. (Som var ett sketch-gäng som hade omätliga succéer inom Frälsis under 90- och början av 2000-talet).

Men det här: “In the midst of the laughter audiences found the freedom to draw near to God, establishing a life long relationship.” Det var exakt det vi ville åstadkomma.

Att Nilsson sedan skriver att “the audiences laugh and find healing in the same” om mig, får stå för henne. Det är min bön och jag hoppas att det händer. Men det allt utom skrattet är osynligt för mig.

Jag blir dock otroligt upplyft av, att i en bok om Nåden, ens se humorn nämnas. Och dessutom i sammanhang av helande (“healing”) och att lyfta hjärtan närmre Gud.

Sitter och läser tidigare Kommendören i Frälsningsarmén, Birgitta K Nilssons personliga "Moments of Grace". Och blir otroligt överraskad. Four Salvationists gifted as stand up comedians formed a creative team, "Baar Seba", theis Stockholm version of Chicago's "The Second City". The team offered one most significant late, late night Congress session for several years, as attendees without a second thought ventured to the midnight programs to laugh, at times at the organization but always at themselves. In the midst of the laughter audiences found the freedom to draw near to God, establishing a life long relationship. That new tradition stood the test of time even after the team dissolved to go on to new things. Marcus (Mackan) Andersson, one of the team, now is a professional Christian comedian and continues to communicate spiritual principles as the audiences laugh and find healing in the same. Wow! Jag är verkligen förbluffad. Dels att över huvud taget bli omnämnd i en sådan här bok, men dessuto

Att bli sjuk eller råka ut för en olycka är ofta ett stort trauma. Och knappt har man hunnit börja att ta in innebörden, förrän man råkar ut för nästa desorienterande trauma – mötet med vården. Nedan följer en liten guide som gör det lättare för dig.

När man skriver visor om sjukvården handlar det om långa vårdtider och döende patienter…

1. Hur sjuk är jag?
   Du kan lätt göra en första diagnos. Har din sjukdom ett riktigt namn? “Kikhosta”? Check! Du kommer överleva. “Puss-sjuka?” Grattis! Och du kommer också klara dig. Men alla riktigt otäcka sjukdomar har förkortningar. “HIV”. Brrrrr. “MS”. Läskigt. “AIK” – där har du en riktigt otäck sjukdom!
2. Ju bekvämare väntrum, desto dystrare.
   Om du hamnar i ett väntrum med otäck belysning, trettio snörvlande och hostande patienter och någon som blöder rakt ner i en spann – då kommer du klara dig. Åtminstone i några timmar. Du är antagligen på en “akut” mottagning. Om du däremot hamnar ensam i ett väntrum, direkt får komma till en sal eller liknande är det fara å färde. Antingen har du något smittsamt som är dödligt, eller så försöker man gömma dig så att du kan avlida snyggt, utan att störa de andra. Försök att avkoda möblemanget – typiska tecken på att hit kommer folk för att dö bekvämt är att det finns armstöd på stolarna och att bänkarna har stoppning. Som är lätt att torka av med desinficeringsmedel efteråt.
3. Vad finns det för förfriskningar i din omedelbara närhet? På “akuten” (alltså – kom inte och säg att de inte har humor i vården!) finns ofta en snacks-automat eller liknande. Den är till för att användas. Du kommer att spendera inte bara dina sista slantar i kontanter, utan dessutom de närmaste veckorna i dess omedelbara närhet. Men få människor svälter ihjäl på akutmottagningen, trots allt. De kommer att flytta dig till ett avskilt rum när det börjar närma sig slutet…

   Om du befinner dig på en sal som luktar etter och där läkarna är ovanligt klämkäcka har jag både bra och dåliga nyheter. De dåliga är att de kommer skära i dig. Men det bra är att du kommer få tillgång till de där Landstingsfinansierade drogerna! Tänk “skatteåterbäring” och somna sött. Du kommer att vakna med bakfyllan från helvetet, lite lättare än när du rullades dit. “Tja, vad väger en arm?” typ. Men du kommer att älska sköterskan som administrerar morfin. Landstinget style.

   Hamnar du ensam på en sal är du oftast rökt. Blir du helt desperat kan du säkert blanda grogg på socker-salt-lösning och handsprit, men det är inget jag rekommenderar. Befinner du dig här är du i Hopplöshetens land och gör antagligen det bästa av dina mentala resurser om du börjar planera din flykt så tidigt som möjligt.

   Vad du gör – sätt dig inte i den bekväma fotöljen. Den med armstöd.

Men ovanstående lista kommer du att ha lättare att hitta rätt i vårdapparaten. Plasta in och bär med dig i plånboken. Man vet aldrig när olyckan är framme!

Att bli sjuk eller råka ut för en olycka är ofta ett stort trauma. Och knappt har man hunnit börja att ta in innebörden, förrän man råkar ut för nästa desorienterande trauma - mötet med vården. Nedan följer en liten guide som gör det lättare för dig. När man skriver visor om sjukvården handlar det om långa vårdtider och döende patienter... Hur sjuk är jag? Du kan lätt göra en första diagnos. Har din sjukdom ett riktigt namn? "Kikhosta"? Check! Du kommer överleva. "Puss-sjuka?" Grattis! Och du kommer också klara dig. Men alla riktigt otäcka sjukdomar har förkortningar. "HIV". Brrrrr. "MS". Läskigt. "AIK" - där har du en riktigt otäck sjukdom! Ju bekvämare väntrum, desto dystrare. Om du hamnar i ett väntrum med otäck belysning, trettio snörvlande och hostande patienter och någon som blöder rakt ner i en spann - då kommer du klara dig. Åtminstone i några timmar. Du är antagligen på en "akut" mottagning. Om du däremot hamnar ensam i ett väntrum, direkt

Jag håller på att gå under.

Eller – det gör jag naturligtvis inte. Jag ligger lite efter i NaNoWriMo och jag är lite slut, men försöken att ge det rätt proportioner misslyckas emellanåt.

Veckan började med att Fru Andersson var sjuk i maginfluensa. Och fortsatte med att minstingen Andersson blev sjuk i maginfluensa. Och avslutades med att stora killen Andersson blev sjuk i maginfluensa i natt. Samma natt som lillkillen fick ett nytt astmaanfall.

Känslan att jag kan ha smittat någon (eller alla) på festen igår kväll. Alla HADE varit friska i två dygn innan jag åkte, men… Men…

De ord som skrivits, omkring 1700 per dag i snitt, har skrivits i halvtimmesintervaller, utspridda över dygn som handlat om att överleva kräksjuka. Det är mentalt otroligt tungt. Så tungt att något måste vända inom det närmaste dygnet för att jag ska orka fortsätta, känner jag. Nano är inte kul längre. Jag behöver sova och jag behöver få upp takten på skrivandet.

Lägg till allt detta att jag känner att storyn kanske inte riktigt håller.

Så – nu ska jag sluta gnälla. Och sluta blogga. Och se om jag kan stjäla åt mig ytterligare tjugo minuters skrivande. Nano, nano.

Jag håller på att gå under. Eller - det gör jag naturligtvis inte. Jag ligger lite efter i NaNoWriMo och jag är lite slut, men försöken att ge det rätt proportioner misslyckas emellanåt. Veckan började med att Fru Andersson var sjuk i maginfluensa. Och fortsatte med att minstingen Andersson blev sjuk i maginfluensa. Och avslutades med att stora killen Andersson blev sjuk i maginfluensa i natt. Samma natt som lillkillen fick ett nytt astmaanfall. Känslan att jag kan ha smittat någon (eller alla) på festen igår kväll. Alla HADE varit friska i två dygn innan jag åkte, men... Men... De ord som skrivits, omkring 1700 per dag i snitt, har skrivits i halvtimmesintervaller, utspridda över dygn som handlat om att överleva kräksjuka. Det är mentalt otroligt tungt. Så tungt att något måste vända inom det närmaste dygnet för att jag ska orka fortsätta, känner jag. Nano är inte kul längre. Jag behöver sova och jag behöver få upp takten på skrivandet. Lägg till allt detta

Till polaren Nene som fyllde år i torsdags och som hade en alldeles förtjusande fest igår kväll. Dikten skrivs ur minnet, då Nene fick den skrivna versionen.

Tolv, mina vänner, står för Fullkomlighet,
och tre är Magi och Balans;
som i Triskele, Triquetra eller Tre kvinnor Morrigan,
eller takten i brudparets dans.
Sex däremot, är en Människas tal.
Det är Trixter, är Jinx och Hex.
Så svara mig nu, kära Födelsedagsbarn:
Blir Du Tre gånger Tolv, eller Sex gånger Sex?

Den Tredje November har pumporna slocknat
och löven har fallit mot backen.
Du är tillräckligt gammal för att tro att “Det drar…”
men det är Döden som flåsar i nacken.
ELLER så är det helt enkelt medvind i livet,
det är skrattet åt livets spex.
Så svara mig nu, kära Födelsedagsbarn:
Blir Du Tre gånger Tolv, eller Sex gånger Sex?

För arton år sedan, blev du arton och myndig.
Idag är du dubbelt mogen.
Dubbelt så vis. Dubbelt så klok.
Och hälften så stökig på krogen.
MEN
Är Livet inom dig dubbelt så starkt,
varje morgon då själen väcks?
Är du dubbelt förundrad, dubbelt förvånad, tagen och dubbelt perplex?
Den magi som strömmar igenom och ur dig -
varje dag – så att Livet sträcks;
Svara mig nu, kära Födelsedagsbarn
är den Tre gånger Tolv, eller Sex gånger Sex?

Till polaren Nene som fyllde år i torsdags och som hade en alldeles förtjusande fest igår kväll. Dikten skrivs ur minnet, då Nene fick den skrivna versionen. Tolv, mina vänner, står för Fullkomlighet, och tre är Magi och Balans; som i Triskele, Triquetra eller Tre kvinnor Morrigan, eller takten i brudparets dans. Sex däremot, är en Människas tal. Det är Trixter, är Jinx och Hex. Så svara mig nu, kära Födelsedagsbarn: Blir Du Tre gånger Tolv, eller Sex gånger Sex? Den Tredje November har pumporna slocknat och löven har fallit mot backen. Du är tillräckligt gammal för att tro att "Det drar..." men det är Döden som flåsar i nacken. ELLER så är det helt enkelt medvind i livet, det är skrattet åt livets spex. Så svara mig nu, kära Födelsedagsbarn: Blir Du Tre gånger Tolv, eller Sex gånger Sex? För arton år sedan, blev du arton och myndig. Idag är du dubbelt mogen. Dubbelt så vis. Dubbelt så klok. Och hälften så stökig på krogen. MEN Är Livet in

Ja, vad hände med Halloweengrejen?

Jag missade den dödslinjen, då Fru Andersson blev sjuk och jag var tvungen att ta hand om ungarna i stället. Vårt liv har just nu det där tempot att det inte är solklart att sånt funkar. Suck.

Men den kommer. Jag har skrivit 1600-ish ord på den idag. Den är långt ifrån klar, men det går framåt.

När det gäller NaNo så är det ett större projekt. Idén där är ju att ha ett romanmanus på omkring 90 sidor – 50.000 ord – innan November är slut. Idag har det blivit 1642 ord och… det känns väl OK. Jag kan hålla det här tempot och hinna med NaNo. Och Halloween-texten kommer att vara färdig snart så då blir det ett par timmar till per dygn att dynga in NaNo-text.

Jag valde att börja på Det Där Stora Projektet som jag gjorde research till redan 2006, men som inte kommit igång än. Det kändes för läskigt, för stort och för viktigt för att börja på. Nu tvingade jag mig själv och min strategi där är att helt enkelt slänga ihop 50.000 ord av dynga i ett råmanus, bara för att tillåta mig själv. Och sedan ha något att arbeta på.

Sedan får vi se.

Förlagen lär knappast stå i kö för en sådan bok, men… Jag skriver inte för förlagen heller. Och jag har självpublicerat tidigare. Det är hur som helst en senare fråga. Nu ska jag koncentrera mig på att bli klar.

Med någonting.

Förlåt mig och tack för att ni är så tålmodiga. Jag har verkligen världens coolaste läsare.

Ja, vad hände med Halloweengrejen? Jag missade den dödslinjen, då Fru Andersson blev sjuk och jag var tvungen att ta hand om ungarna i stället. Vårt liv har just nu det där tempot att det inte är solklart att sånt funkar. Suck. Men den kommer. Jag har skrivit 1600-ish ord på den idag. Den är långt ifrån klar, men det går framåt. När det gäller NaNo så är det ett större projekt. Idén där är ju att ha ett romanmanus på omkring 90 sidor - 50.000 ord - innan November är slut. Idag har det blivit 1642 ord och... det känns väl OK. Jag kan hålla det här tempot och hinna med NaNo. Och Halloween-texten kommer att vara färdig snart så då blir det ett par timmar till per dygn att dynga in NaNo-text. Jag valde att börja på Det Där Stora Projektet som jag gjorde research till redan 2006, men som inte kommit igång än. Det kändes för läskigt, för stort och för viktigt för att börja på. Nu tvingade jag mig själv och min strategi där är att helt enkelt slänga ihop 5

Hans ansikte sken av den lycka som finns hos varje sexåring som måste låtsas att han önskat sig just en penna i födelsedagspresent. Faster Eva (som inte alls var någon faster, eller moster, eller släkt över huvud taget men som alltid funnits där och därför brukade kalla sig “gudfaster”) blinkade med ena ögat och nickade menande åt honom.
- Jag tänkte att du kunde behöva en ordentlig penna. Att teckna med.

[...]

Hon var arvtagerska. I rakt nedstigande led.Coming soon to a blog near you, som det brukar heta.

Hennes mormors mormors mormors mormors mor hade blivit bränd på bål. Levande. För häxeri. Året efter att hennes mor också blivit det. Det monument som fanns i Kirseberg, som hon passerat många gånger, handlade om hennes släkt. Om henne.

Coming soon to a blog near you…

Hans ansikte sken av den lycka som finns hos varje sexåring som måste låtsas att han önskat sig just en penna i födelsedagspresent. Faster Eva (som inte alls var någon faster, eller moster, eller släkt över huvud taget men som alltid funnits där och därför brukade kalla sig "gudfaster") blinkade med ena ögat och nickade menande åt honom. - Jag tänkte att du kunde behöva en ordentlig penna. Att teckna med. [...] Hon var arvtagerska. I rakt nedstigande led.Coming soon to a blog near you, som det brukar heta. Hennes mormors mormors mormors mormors mor hade blivit bränd på bål. Levande. För häxeri. Året efter att hennes mor också blivit det. Det monument som fanns i Kirseberg, som hon passerat många gånger, handlade om hennes släkt. Om henne. Coming soon to a blog near you...