Ytterligare en i raden av alla analyser

2014 September 16
by mackan

Med ett dygns marginal åt båda hållen, mellan den preliminära valnattsresultatet och det faktiska “alla röster är räknade”-resultatet, kan vi kanske ägna oss en stund åt att fundera tillsammans över den här situationen. Och, kanske, om vi vill att det ska vara annorlunda. Och hur.

Det första som är viktigt att konstatera är att det är högre valdeltagande än valet 2010. Det är alltså, faktiskt, ett steg framåt för demokratin. Fler använder sin rösträtt. Och det här är en demokratisk seger som du som uppmanat alla dina vänner att rösta – “rösta på vad du vill, men rösta!” – måste ta till dig. Din röst hördes! Du fick dina vänner att rösta. Heck – ni blev tillsammans så många att trots att exempelvis Socialdemokraterna fick mer än hundratusen fler röster, så syns det inte ens i statistiken. Det är stort!

Det andra som är viktigt att konstatera är att SD gått från att vara en tvåprocentsrörelse för åtta år sedan. Idag har de mellan 12 och 13% av väljarkåren som sympatisörer. I TV tävlar journalister i att fråga varandra “varför”, men jag misstänker att svaret är enkelt. Ökar klyftorna i samhället, kommer till sist dem som har minst att bli desperata. Och den som tillhandahåller enklast, svartvitast förklaringar, vinner.

De övriga Riksdagspartierna försäkrar nu allmänheten att man aldrig kommer att samarbeta med SD. Och det är bra. Fel – det är awesome. Men om vi inte vill se ett SD med ytterligare 6% nästa val, måste vi utplåna grogrunden för missnöjet. Det handlar om möjligheter att bo, försörja sig, utbilda sig, bilda familj och grundläggande trygghet. Om allt det där finns, bekymrar det betydligt färre än 13% om deras granne heter Mouna eller Mustafa eller Lotta eller Petter. Om allt det där finns, vägrar jag att tro att antalet riktiga rasister – de som faktiskt oroar sig för hudfärg eller namn – skulle uppgå till fyra procent.

För det tredje är det otroligt mörkt för oss som gillar integritet. Inte nog med att FRA fortsätter att avlyssna svensk data- och mobiltrafik. FRA har egna direktiv vilket innebär att de inte måste följa PUL. Tvärtom får de registrera saker som sexuell läggning, politiska och religiösa åsikter. Och får handla med de här uppgifterna med “allierade”. (“Alliansfria i fred…”? Glöm det.) Datalagringsdirektivet fortsätter att inte gälla, men Riksdagen tycker att det ska gälla, så de fortsätter att försöka mobba tele- och internetoperatörer att följa det. Trots att det bryter mot EU-lag.

SD har varit övervakningvurmare och vill gärna se speciell övervakning av exempelvis muslimer. Det ser mörkt ut. Miljöpartiet är de enda som varit tydliga motståndare mot nya övervakningslagar, men de har en svag röst i Riksdagen nu.

S kallade förra valresultatet för ett katastrofval. Den här gången gjorde man i princip samma resultat – men vann. Det som försvagade Fyrklövern var inte en “vänstervåg”. Det var en extremhöger-våg.

Kan vi prata om det?

Det innebär att när S nu går ut för att skapa allianser för att kunna bilda ett regeringsalternativ, måste man faktiskt försöka skapa ett alternativ. Att dygnet efter att man tar en Pyrrhus-seger försöka bilda ny allians med dem som man ville vara ett alternativ till framstår som på gränsen till oseriöst. Mer av samma politik som ledde oss hit, kommer inte hjälpa och kommer inte stoppa SD.

I don’t get me…

2014 September 5
by mackan

So… I don’t get me.

I don’t see anymore.

But I remember seeing. And I know, for example, what colors I like. So when I buy new clothes or kitchen utensils or whatever, I want to buy them in my favourite colors.

I don’t know why. I just know that it is still important to me.

I don’t really experience colors anymore. Why are they important? I don’t get it.

Spela rollspel med barn – del 3 – Konfliktlösning

2014 September 4
by mackan

Starten på Dödskalleön Våld är sällan någon bra lösning på problem i verkligheten. Men bara för att du är krigare och går omkring med stora vapen i ett rollspel, behöver det inte vara enda lösningen på problem i spelet heller.

Inte ens när du spelar med barn.

Många spelledare har i stället förfärat bevittnat hur spelarna slagit ihjäl nyckelpersonen som skulle komma med Uppdraget, Kungens utsände eller något annat som gör att spelet tvärdör innan handlingen hunnit ta fart.

Men faktum är att vi sällan är speciellt bra på att hitta på konflikter som måste lösas utan våld. Och tillsammans med rollspel med traditionella roller som “pirat”, “riddare”, “krigare”, “tjuv”, “rövare” men ganska få icke-våldsamma roller kan det uppmuntra till att man skapar spel som enbart är en fajt efter en annan.

Många barn tror dessutom att de lärt sig hela spelet, när de lärt sig hur just stridsmomentet går till. Orsaken till det är ofta att det är en av de tydligaste “spel”-bitarna i spelet. Det är där man använder tärningar, kollar värden på sitt rollformulär och så vidare. Men sällan annars, som mer är “bara” berättande.

Nedan följer några snabba tips på hur man kan skapa en lite bredare och djupare spelupplevelse – kanske till och med helt utan stridsmoment.

  1. Använd monster som inte besegras i strid – som Sfinxer (svara rätt på gåtan) etc.
  2. Skapa äventyr kring att förhindra krig, att någon måste helas i tid, eller liknande.
  3. Gör en grej av att alla måste äta. Varje dag. Eller förlora typ “hälsa” eller “manöver” eller något, för att de är hungriga. Fundera på vad vila gör för rollpersonerna och deras återhämtning.
  4. Låt inte enbart trollkarlsroller spela “spellslingers” eller “warlocks” – alltså krigande trollkarlar. Fundera över om en trollkarl kan vara gruppens helare eller liknande i stället.
  5. Se över vilka andra färdigheter som finns på rollformulären som inte har med strid att göra. Kan någon “Läsa och skriva Alviska”? Se till att det finns ett Bibliotek med en bok med den viktiga ledtråden. Hantverksfärdigheter? Se till att utrustning faktiskt slits ut eller går sönder i spelet. Och så vidare. Ofta finns det möjligheter att spela bredare än vi tror till en början.
  6. Låt våld få konsekvenser. Alla våldshandlingar i staden kan ge fängelse och rollpersonerna förlorar viktig tid på det. Vad händer om alla varelser som rollpersonerna möter faktiskt har en familj? Hämnas de? Kan de försörja sig? Vad får våldet för konsekvenser för världen där spelarna befinner sig?

Prova och se själv. Men bara för att Fantasy ibland kallas för “Sword and Sorcery”, behöver det inte vara de enda ingredienserna i spelet. Använd din fantasi och skapa möjligheter för barnen att utforska olika sätt att lösa konflikter. Skapa varelser som inte enbart är motståndare, utan ge alla varelser ett skäl till att agera som de gör.

Och se vad som händer! Det kan ge nya spelupplevelser och ett annat djup till spelet.

Spela rollspel med barn – del 2 – Balans

2014 August 28
by mackan

I miniserien om rollspelande tillsammans med barn kommer här en samling tips om “Balans” i spelet.

Dödskalleön, hela ön.

En karta gjord av Settlers-hexagoner. Inte anpassad. Men funkade med blind SL.

I en tidigare bloggpost rörde jag vid ämnet att barn “knyter an” till sina rollkaraktärer på ett speciellt sätt. De har svårt att acceptera att deras karaktärer – “hjältarna i sagan” ska dö.

Olika barnanpassade rollspel hanterar det här på olika sätt. I “Äventyr”, som jag berört tidigare, dör faktiskt aldrig en karaktär, men blir “medvetslös för resten av spelet”. När nästa äventyr ska spelas, återställs dock enligt reglerna alla livspoäng.

Å ena sidan vill man som spelledare eller “Sagoberättare” att spelet ska vara kul för alla och det är svårt att åstadkomma om en av rollpersonerna faktiskt dör i ett äventyr. Å andra sidan vill man att barnen inte ska genomskåda det där och tycka att inget står på spel.

Och å… tredje sidan (?) kommer rollpersoner som överlever från äventyr till äventyr ganska snabbt att samla ihop tillräckligt med pengar, magiska artefakter och så vidare för att bli i praktiken oövervinnerliga. När en rollperson har tuffaste rustningen, tuffaste vapnen och den största arsenalen med trollformler man kan ha, förlorar lätt spelandet något av sin lyster.

Olika spelsystem har lite olika sätt att tackla de här problemen. I gamla klassiska Dungeons and Dragons fanns nivåer, vilket gjorde att rollpersonerna mötte hårdare och hårdare motstånd, allt eftersom de själva blev tuffare och mer erfarna. I många system kan rollpersonerna inte bära hur mycket som helst (så det är omöjligt att både löpa som en olympier, ha tyngsta rustningen och längsta och bredaste svärdet samtidigt. Eller att ha både sköld, tvåhandssvärd och trollstav i händerna samtidigt).

Ibland kan det vara på sin plats med lite kreativ regel-sjukvård. Vissa regler behöver… hjälp, helt enkelt, för att funka på ett balanserat sätt.

Vi har i vår spelgrupp infört regeln att äventyrarna måste äta och dricka varje dygn, för att inte förlora “Manöver”-poäng.

Jag har också, som spelledare, lagt in magiska föremål med begräsningar. Det kan röra sig om ett svärd som smitts med ett enda syfte och som faller sönder när det fullgjort det. Eller så är det typ “älvspray” eller “drakskyddsfaktor” som finns som engångs-doser.

Inga av de här grejerna finns med i grundreglerna till just “Äventyr” (som är det vi spelar), men något som jag infört för att det inte ska bli för obalanserat. Alla spelarna skulle annars snart ha varsitt förtrollat svärd, varsin förtrollad sköld, etc. och därmed bli så gott som oövervinnerliga.

För att hålla nere “powern” på trollkarlar i spelet, skulle jag – om vi hade börjat om idag med nya karaktärer – ha gett trollkarlen en “pool” med poäng att fördela på sina trollformler. Idag finns det bara ett värde för “trolldom” och klarar trollkarlen att slå under det värdet med en d10 så lyckas trollformeln alltid.

Men med ett poolsystem kunde trollkarlen antingen ha några få trollformler som “nästan alltid” funkar, eller fler, men med lägre sannolikhet att de lyckades. Eller en kombination, naturligtvis. Alternativet är ett eget regelsystem för magi, där varje trollformel har olika kostnad i magipoäng eller något sådant.

Just när det gäller magi finns det också intressanta sätt att hantera det i andra spelsystem – trollkarlar kan inte använda rustning, eller hålla i järn samtidigt som de använder magi eller liknande. Men magiker (trollkarlar, häxor…) är mäktiga i rollspel.

Några praktiska tips då, som avslutning:

  1. Håll nere värdet på skatter. Det här låter jättetrist, men det är ännu tristare när en äventyrare kan gå in i en affär i spelet och gå ut med “en av varje, tack” utan att det kostar något. Ingen enskild skatt ska kunna ge mer pengar än att äventyrarna måste välja när de ska köpa utrustning nästa gång.
  2. Håll magiska föremål som kan användas mer än en gång till ett minimum. Låt det verkligen få vara en stor grej när äventyrarna kommer över ett magiskt svärd (+1 i skada! Wohoo!)

  3. Fundera över hur trolldom ska fungera. Och använd miljöer eller förutsättningar där det inte fungerar också. Eller där magin begränsas. (Rum av järn, motståndare som är immuna, etc.) Är kanske trollkarlar förföljda och måste ha en låg profil och enbart använda magi i absoluta nödfall.
  4. Uppfinn tuffare motstånd. Skapa hårdare monster, helt enkelt. Eller listigare.

Allt ovan är naturligtvis bara tips, inte “sättet att fixa balans”. Men det kanske viktigaste är att snacka med eventuella barn som är med om fair play och hur allt blir roligare om inte alla är superhjältar.

Har du egna erfarenheter kring det här med balans i rollspel? Något som är speciellt viktigt att tänka på när du spelar med barn? Vilka är dina bästa tips?

EDIT:
Del 1 – Öppna världar

Spela rollspel med barn – del 1 – Öppna världar

2014 August 28
by mackan

Jag tänkte skriva en liten miniserie om att rollspela tillsammans med barn. Förhoppningen är att tipsen ska fungera oavsett spelsystem, men alla tips har testats i “Äventyr“.

Dödskalleön, precis efter skeppsbrottet

Dödskalleön, precis efter skeppsbrottet.

Under sommaren började vi spela rollspel som familj här hemma och vi har haft väldigt, väldigt roligt. Rollspelandet har blivit något som fört oss närmare varandra som familj. Vi vuxna har kunnat uppskatta själva spel-momenten och barnen som deltagit har gillat likheterna med roll-lekar.

Jag ska inte låtsas som om vi alltid vet bäst eller som om jag sitter med facit i varje fråga, men mer dela med mig om lite tips  för hur man kan spela eller spelleda rollspel tillsammans med barn. Helt enkelt för att barn och vuxna ofta har olika perspektiv på saker och ting.

Ett exempel är hur många vuxna spelare, speciellt inom “Old School Roleplaying” (alltså som gillar rollspel från främst 70- och 80-talet) ofta har ett annat förhållande till sina karaktärer. Reglerna för många Old School-rollspel är gjorda relativt enkla, så att det ska gå snabbt att “rulla fram en gubbe” – alltså, skapa en ny karaktär. Reglerna är sedan sådana att långt ifrån alla karaktärer överlever ett äventyr.

Men barn tenderar att investera mer i sina karaktärer. Trots att reglerna för många rollspel riktade till barn är ganska lika “Old School”-rollspelen skulle jag därför inte rekommendera att man spelar på riktigt samma sätt. För barn är det inte bara att rycka på axlarna och rulla fram en ny gubbe när den gamla dog. Barn har en annan känslomässig inställning till sin karaktär.

Nå – det kommer mer om det i en senare artikel om Balans i spelet. Men just idag tänkte jag vi skulle snacka lite om “Öppna spelvärldar”.

I vissa spel benämns själva spelen som “äventyr” eller “sagor”, något som kan leda tanken fel. Risken är att spelledaren (“Sagoberättaren”) tänker att det måste vara en början, en mitt och ett slut, som äventyrarna ska guidas igenom.

Men då är risken att man inte tar spelarnas egna initiativ på allvar.

Med en mer löst hållen handling kan man låta spelarna utforska en spelvärld och ta egna beslut. Under vårt spelande i sommar har vi spelat Dödskalleön två gånger, men ingen av gångerna har spelarna utfört alla uppdrag, eller ens varit inne i Dödskallegrottan, som gett äventyret dess namn.

(Kolla gärna in Dödskalleön för exempel på allt jag skriver nedan).

Dödskalleön är ett klassiskt “hex-crawl”, där spelarna kan röra sig från hexagon till hexagon och utforska den ö där de är strandsatta. Det övergripande målet är att hitta ett sätt att ta sig från ön, och det går att göra på olika sätt – spelarna kan antingen bygga en egen farkost, betala en jätte att göra det åt dem, de kan teleporteras hem på rätt ställe på ön, etc. Men i övrigt finns det allt möjligt man kan göra på ön.

Det finns tre olika infödingsstammar på ön. Spelarna måste själva komma på hur de vill förhålla sig till dem. Båda gångerna vi spelade valde spelarna att bedriva byteshandel med dem, men i teorin skulle de kunnat försöka plundra dem i stället.

På ön finns flera “slå en D10 för att se vad som händer”-tabeller och det gör att handlingen kan ändras, även om äventyrarna återkommer till samma plats igen.

Orsaken till att de här sakerna fungerar bättre än mer story-bundna äventyr när man spelar med barn, är att det liknar deras egna rollekar. Tror jag. I stället för att barnen måste vara koncentrerade och lyssna in långa berättelser för att få tillräckligt med information för att ta ett beslut om hur man ska fortsätta, kan de sätta igång direkt och bara utforska.

När vi ger äventyrarna ett mer färdigt manus att spela upp, förvandlar vi dem från att vara huvudpersoner och medskapare, till att bli bipersoner i en berättelse du själv vill berätta.

Så – för att avsluta med några praktiska, lite gammaldags, tips för hur du kan spelleda och skapa mer öppna äventyr:

  1. Tänk mer “utforska” än “ta sig från a till b”. Äventyr kan innehålla miljöer som städer med olika sorters hus, basarer eller handelsplatser med olika sorters varor, bibliotek och olika sätt att ge information till spelarna, labyrinter att utforska (klassiskt!) eller liknande.Även om det övergripande äventyret är “från A till B” så släng in ett antal sådana element som ändrar sig mellan gångerna ni spelar äventyret. Gör inte spelarna beroende av att träffa EN specifik person på ETT värdshus med DEN Stora Ledtråden…
  2. Tabeller är din vän. (Relativt) Slumpmässiga möten är spännande. När du designar ett rum, en hexagon eller vad det nu är – överväg att inkludera slumpen. Slå ett tärningsslag för att se vad som händer. Ska äventyrarna få ledtrådar? Slå en tärning och läs ur en tabell med “rykten” som de kan få på värdshuset…
  3. Se din egen roll som “världen” som det hela utspelas i, snarare än “berättaren” som bestämmer vad som händer. Du kommer plötsligt se hur spelarna utvecklar sin egen stil, hur de blir mer kreativa i hur de löser problem och hur spelandet blir mer en gruppaktivitet.

Lycka till! Och ha kul! Se allt ovan som tips, inte som facit och slappna av och lek tillsammans! Det är därför vi spelar rollspel med barn!

EDIT:

Del 2 – Balans

Recension: “Äventyr”

2014 August 28
by mackan

“Äventyr” är ett rollspel för barn och ovana rollspelare – perfekt som introduktion till hobbyn.

Sommaren 2014 kommer gå till historien som den sommar då vår familj började spela rollspel tillsammans. I början av sommarlovet inhandlades “Äventyr” till snart-åttaåringen och vi började spela så gott som omgående. Hela sommaren har vi spelat så gott som varje vecka och haft väldigt, väldigt kul.

Det första som slår en med Äventyr är att det är just ett fantastiskt spel att spela både vuxna och barn tillsammans. För oss har det varit en av de riktigt stora grejerna. Vi kan spela tillsammans, barn och vuxna och även jag själv, som är blind, kan hänga med. Det är svårt att hitta andra spel som funkar på det sättet.

Själva spelet säljs som ett litet häfte (omkring 40 sidor) med både reglerna och det första spelbara äventyret i. Det innebär, som alla förstår, att reglerna är enkla. Samtidigt är de en stabil konstruktion och det märks att författaren Daniel Lehto har spelat mycket rollspel tidigare.

Jag har egentligen bara två punkter av kritik.

Den första punkten är att spelet inte är komplett utan tärning. (En D10). Det är en specialtärning som antagligen säljs löst på samma ställe där du köper spelet, om du handlar det i butik, men det är irriterande i ett nybörjarspel. Jag hajar att lite av “grejen” med rollspel är just konstiga tärningar, men igen – nybörjare. Det är inte kul att gå hem med spelet och vilja starta, bara för att upptäcka att man måste tillbaka till affären igen.

Jag förstår att inte alla spel som släpps i Sverige kan ha en “full box” med rollformulär, tärningar och grejer. Och jag gillar egentligen Äventyrs sätt att hantera det – en sorts tärning, men med kul form. Men…

Den andra punkten av kritik kommer i hur stridsmoment utspelar sig. När det är flera spelare i en grupp, är det inte solklart vem som gör vad i vilken ordning. Om inte monstren har väldigt låga värden på “manöver” eller liv, kan tärningsfäktningen dessutom hålla på ett tag. Även om monstren blir anfallna typ fyra mot en.

(I vår spelgrupp har vi infört den gamla DnD-regeln “rulla för initiativ”, för att se vem som agerar i vilken ordning.)

Samtidigt kan just sånt här – att stridsmomentet inte är det som betonas mest – leda till andra sätt att spela eller lösa konflikter. Det är mycket upp till Sagoberättaren (spelledaren) hur hen tillåter att konflikter skapas och löses.

I övrigt är det här en kanonprodukt. Det tar bara minuter att rulla fram en ny rollperson och komma igång med spelet. Om Sagoberättaren har hygglig koll på reglerna kan nya spelare introduceras på cirka tio minuter för att själva delta.

Lehtos skapelse “Äventyr” fortsätter att vara roligt fortfarande efter många timmars spelande och jag rekommenderar det varmt till föräldrar som själva rollspelat och vill få med ungarna i hobbyn.

Vad skulle krävas för att orka leva i celibat?

2014 August 20
by mackan

Det här är en sån där post. Igen.

Min egen syn på äktenskap, relationer och sådär är att jag tror att Gud är mer intresserad av att ingen utnyttjas, att det finns en ömsesidig trohet och respekt och kärlek än vilka kön som är inblandade. Allt det här har jag bloggat om tidigare. Flera gånger.

Men jag vet att andra anser annorlunda.

Andra, med annan Bibelsyn än jag, menar att vissa relationer (alla utan heterosexuell tvåsamhet, befäst med vigsel, helst i kyrkan) måste förbli celibatära. Ofta hör jag argument som kokar ner till “Ja, en viss sexuell läggning kan man inte påverka och därmed inte rå för. Men man kan välja hur man handlar.”

Så kan vi, för en stund, försöka skärskåda det argumentet och lägga alla frågor om eventuell läggning åt sidan?

Vad är det någon söker i en relation? Vad är viktigt i en relation? Och vad kan bli så viktigt, beröra så djupt, att du klarar att leva i celibat?

Om du anser att “Homosexuella är syndare som måste omvända sig och leva i celibat” – hur ser ditt alternativ ut? Det riktiga, trovärdiga, alternativet?

I mitt eget (högst vaniljartade, heterosexuella) äktenskap finns det massor av saker som är större än sex. Vi har en inbördes hjälp. Vi har en ömsesidighet i uppmuntran och stöd. Vi delar ansvar och resurser. (Vi äger huset ihop, vi har gemensam ekonomi och vi har gemensamma barn som vi båda uppfostrar, ger ett hem, och så vidare).

Men om jag inte skulle varit heterosexuell och gift? Hur hade det sett ut? Hade längtan efter allt det här verkligen kunnat besvaras med typ “församlingen” i stället?

Finns det en enda församling där vi delar livet på det här sättet? Där vi inte kan vara individualistiska? Finns det en församling som kan vara en familj, där den som ingen har är välkommen? Finns det storfamiljer, kollektiv och kommuniteter där alla de här behoven är tillgodosedda?

Kort sagt – bygger vi rimliga alternativ?

Innan du har ställt dig den här frågan, på allvar, hävdar jag att du inte kan uttala dig i frågan. Att hänvisa människor till någon slags idealbild av församlingen håller inte. Du kan inte önska att homosexuella (eller andra, för den delen) “går med i” en annan församling. Du måste i stället själv vara med och bygga upp en församling där de här konkreta uttrycken för kärlek är så starka, så att de utgör ett alternativ till att finna det i en familj i stället.

Annars finns det inga skäl att lyssna på dig.

Glada nyheter

2014 July 29
by mackan

“Här börjar de Glada Nyheterna om Jesus Kristus, Guds Son”

– Evangelisten Markus (Mark 1:1)

Hörni, Kristna, vi måste prata om en grej igen.

Jag tror att vi måste prata om hur vi pratar om tron. Hur ofta vi pratar om Farorna, om Synden, om Det Eviga Mörkret. Och hur mycket vi inte pratar om Hoppet, om Glädjen och Tryggheten och om hur de Nyheter vi har, faktiskt kan vara Glada i någon människas liv.

För jag tror att vi gör något fel i det.

Ingen människa söker sig inom hörhåll för Dåliga Nyheter. Dåliga nyheter kan få människor att stänga av sina TV-apparater och ta upp en stunds förströelse eller en god bok i stället. Att alltså ständigt “vittna”, “predika” eller blogga om “De fruktansvärda umbäranden som väntar” är alltså dåligt av flera skäl. Det oroar i stället för att föda hopp. Det får människor att känna fruktan i stället för kärlek. Och det får folk att stänga av.

I värsta fall vaccinerar det mot alla framtida samtal omkring tro.

“Kristendom – nä, du, det där vill jag inte ha något med att göra!”

Det är intressant hur lite Jesus talar om de där sakerna, som vi (eller, ja, “ni” egentligen) gillar att prata om så mycket. Och hur mycket han talar om hur Guds Rike är totalt annorlunda – något som nästan fallit bort från vår (er…) “förkunnelse”.

Kanske måste vi börja ställa oss frågan – “Vad är Goda Nyheter för den jag möter?”

När du möter, säg, en kvinna som blivit lämnad av sin man för att hon är gravid. Vad är Goda Nyheter för den kvinnan? (Kristna Värdepariet, jag tittar på er…) Kan vi enas om att “Du borde omyndigförklaras!” kanske inte riktigt är Evangelium (Glada Nyheter) för den kvinnan? Men vad vore det?

Vad vore Glada Nyheter för tiggaren du möter? “Jag blir säkert lurad!” kanske inte är riktigt Evangelium för den personen, va? Men vad vore det? Att äta middag tillsammans? Att se personen? Att faktiskt inte hålla så hårt i din tjuga (eller vad det kan vara) utan tänka att “äh – jag har råd att bli lurad, i så fall…”?

Om du skulle starta ett Översättningsarbete av Bibeln till ett annat språk – vad skulle Du börja med?

Berättelserna om Sodom och Gomorra, som varnande exempel? Lagen i Gamla Testamentet?

Eller De Glada Nyheterna?

Förstår du att ditt liv faktiskt är en Bibelöversättning? Och att om du inte klarar av att visa att Jesus är Hopp för alla människor, att Jesus är Glada Nyheter, att Jesus är en trygghet som aldrig lämnar och det enda som håller att bygga ett fullt liv på… Då gör du det fel.

Skillnaden mellan att kunna läsa och att läsa

2014 July 28
by mackan

När jag lärde mig läsa en gång i tiden blev jag, ganska snabbt, en “läsare”. En sådan där bokslukare som läste och läste. Jag läste “Carrie”, de två första delarna av “Grottbjörnens folk” och “Världarnas Krig” bland de första 10 böcker jag läste. Och innan första året var slut hade jag läst hela “Sagan om Ringen”.

Läsning har alltid varit viktigt för mig. När jag läste som mest, för några år sedan, läste jag omkring 50 böcker om året. 2009 tror jag det var 70. Jag älskar att läsa och förr hade jag alltid med mig en bok. Alltid. När jag åkte buss, tåg (jag åkte mycket tåg i jobbet), för att läsa på lunchen…

När jag förlorade synen förlorade jag först kontakten med texten och läsningen.

Det var ett tragglande och övande innan jag kunde läsa Punktskrift. Det var dessutom en träning i uppförsbacke, då alla jag mötte i vård och habilitering menade att “det är omöjligt att lära sig som vuxen”.

Idag kan jag läsa. Eller jag kanske ska säga – idag kan jag läsa, men L… Å… N… G… S… A… M… T…

Att kunna läsa är inte bara att känna igen först bokstäver och så småningom ord, utan att kunna läsa är också att kunna tillgodogöra sig sammanhang. Och visst – det kan jag. Men när själva skillnaden mellan att “kunna läsa” och “läsa” blir för stor, försvinner mycket av lusten att läsa, är min erfarenhet från det här senaste året.

Jag har försökt med bok efter bok. Saker som jag vet att jag egentligen gillar. Jag har försökt med ljudböcker, men det är helt enkelt inget jag har tålamod med. Jag har försökt med Talböcker i DAISY-format. Jag har försökt med skärmläsare och e-böcker. Jag har försökt att läsa på punktskriftdisplayer och jag har försökt på papper.

Men det är för svårt.

Eller – det har varit för svårt. För tungt. För jobbigt för att orka, när det är en sådan ansträngning. Ända fram till nu.

Igår läste jag ut min första roman, sedan jag förlorade synen. Och jag kan inte riktigt förklara känslan av det.

Det var å ena sidan en beslutsamhet. Själva viljan att bara vägra ge upp. Men det var också… kärleken till just den här berättelsen. Något som faktiskt gjorde allt arbete värt det.

Jag ska inte gnälla på någon annan. Men det är intressant att se hur lite man pratar om motivation i olika habiliteringsmöten. Och det är intressant att upptäcka att jag var tvungen att hitta det inom mig själv, helt själv. Och det är intressant att upptäcka att motivationen att läsa faktiskt kan försvinna. Men också komma tillbaka igen.

Jag kan inte säga att jag längtar till nästa bok, riktigt än. Men det känns i alla fall som att jag ska kunna läsa igen. Orka läsa igen. Vilja läsa igen.

Why isn’t there any Christian Cosplay?

2014 July 27
by mackan

Today’s thought:

Christians have festivals and conferences… Why isn’t there any Cosplay?

First of all, I realize that this thought is somewhat humorous. But can we think about it, collectively and theologically, just for a moment?

The first question that comes to mind is “Why?” Why is it so? Are we doing the whole conference / festival thing wrong? And I think that there might be a case here, that suggest we acctually do. We tend to not have good natured, actual, fun at our conferences and festivals. We seem to think that “funny” diminishes  the value of these gatherings.

If we look at Comicon or other geek-fests, we realize that these people are able to both have time and space for serious discussion and fun and play. It is scheduled in. In advance.

But there is also another “why?” here – why do it / not do it, at all?

I think that the whole point of Cosplay can be a sort of critique of the works the cosplayers represent. A black man dressing as Sailor Moon, for example, can make us critique and ask questions about gender roles, race and in both the original works and the fandoms, as well. One character. One cosplayer.

So what would it say about Paul, Luther or Mary the Magdalene if Christians all of a sudden started dressing up like them? What stories would be emphasized? And what would it say about us?

The way I see it, there would be so many important things that could be started through this. One could see this form of criticism as a way of doing Narrative Theology, but I think that there could also be some real Spiritual Formation going on, if we actually started to identify with the roles that we would cosplay.

We could do it, just for the fun part, though. Just because it would make us more human. Just to invite Play into our theological discourse.

What do you, guys, think about this?

(And who would you cosplay?)