Det kommer säkert inte som någon överraskning att jag läser Inger Alestigs kulturblogg. Och idag skriver hon otroligt tänkvärt om det där med “sanningen” som någon slags kvalitetsstämpel på litteraturen.
Intressant tyckte jag det blev när han gav sin åsikt om den bitvis inflammerade debatten under senare år, om litteratur och sanningsanspråken. Om fiktionen och dess eventuella överlevnad.
“Det är dags att man insisterar på litteraturens egen sanning”, sade han. Klokt. Han poängterade det som varje läsare egentligen vet: rena formexperiment blir inte intressant. Men att “skriva sanning” går inte heller, det är helt enkelt inte möjligt, eftersom allt vi skriver och tänker och reflekterar runt är en spegling av den värld var och en av oss bär inuti.
Det där är intressant. Speciellt för oss som skriver genrelittartur. Science fiction, Fantasy och Skräck uppfattas ofta som “fulkultur”, eller som litteratur med lägre värde än (exempelvis) socialrealistisk litteratur. Det är betecknande att det idag finns högskolekurser i “arbetarlitteratur” men sällan några om dessa genres. (Ja, jag vet att det finns några få undantag.)
Kanske är det just detta att den omhuldade sanningen står längre bort i bakgrunden i vår fiction som gör det?
Själv tycker jag att det är intressant att några av de böcker som verkligen säger oss sanningar om oss själva oftast är genrelitteratur. Det finns något episkt i fantasygenren som gör att så fort man kommer bort från “sword and sorcery” är det en fantastisk genre att skriva i, om man vill utforska livsfrågor. Här frodas metaforer, myter, symbolvärldar som kan hjälpa oss att förstå oss själva i de allra djupaste skikten. Cases in point: J.R.R Tolkiens trilogi om Härskarringen, eller C.S Lewis Narnia-böcker. Eller varför inte Neil Gaimans “Graveyard Book” som handlar om att bli vuxen?
En genre som oftast används som “narren som får säga sanningen”, utan att vara satir, är Science Fiction. Ofta är just den genren samhällskritisk och handlar om, ytterst, vad det innebär att vara människa i ett större system. Naturligtvis finns också frågor som vad själen är, vad mänsklighet är (ofta i förhållande till artificiell intelligens eller liknande), människans inneboende kraft och förmåga till både gott och ont. Cases in point: George Orwells 1984, Mary Shelleys Frankenstein (som man kan debattera om huruvida den ska kategoriseras som science fiction eller skräck, men…), det mesta av William Gibson men speciellt novellerna i samlingen Johnny Mnemonic, eller för att använda ett nutida exempel – Joss Whedons Dollhouse.
Även skräcklitteraturen tar ofta upp detta med att vara människa på olika sätt. Ytterst genom att lyfta fram det vi är mest rädda för. Men väldigt mycket litteratur som står i “skräck”-hyllan i bokhandeln är egentligen inte väldigt skrämmande. I stället används vampyrer och varulvar numera oftast som metaforer för utanförskap (exempelvis handlar True Blood-böckerna i stor utsträckning om rasism, utan att nämna ordet rasism alls). Den “kosmiska skräcken” (tack för termen, H.P…) handlar om rädslan att förlora förståndet när våra världsbilder krackelerar. Själv har jag ofta funnit en slags bisarr tröst i genren just under perioder av tvivel i mitt liv. Cases in point: (jag ska inte skriva Stephanie Meyer, jag ska inte skriva Stephanie Meyer, jag ska inte… Eller Anne Rice) Varför inte – igen – Shelleys “Frankensteins monster“, Kelly Armstrongs “Bitten“-serie, Charles Stross “Laundry“-böcker och Christopher Moores “A dirty job“.
Inom skräcklitteraturen används dessutom ibland monstren som alibin. Som i “Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Här är det vampyren som utsätts för övergrepp, inte en människa, och det gör att vi plötsligt läser en bok om barns utsatthet och vilka mekanismer som får dem att tiga, medan vi tror att vi läser en bok om vampyrer i Blackeberg. Snyggt. Och viktigt, på något sätt.
I just det sista fallet hade vi antagligen inte orkat med att läsa en bok som var “sann”, på det sätt som ofta eftersträvas.
Hur känns det för er – måste en bok vara sann/verklighetsbaserad för att förmedla sanning? Och vad berättar de böcker du gillar om dig själv och dina villkor som människa? Gillar du också fantastik? Och tillåter vi fantastiken att tala sanning till oss, på ett annat plan än den dokumentära, verklighetsbaserade sanningen?


