…och nördigt. Om ni inte känner igen åtminstone hälften av gänget här är ni inga riktiga nördar 
För lite drygt ett år sedan gick det en meme på Internet om “de tolv låtarna som säger mest om dig“. Jag gjorde en lista. Och kom sedan på idén att göra en egen lista om 5 skämslåtar (som blev en grymt poppis meme, faktiskt… Tror att det var över hundra bloggar som länkade hit när det begav sig.)
Men det är alltid sådär med sådana där listor – de blir aldrig klockrena. Ibland kommer man på i efterhand att “nej men den här låten betyder ju mycket mer än den där”.
Men då är bloggposten redan gjord och det känns lätt lite krystat att komma med en andra lista med uppdateringar.
Samtidigt finns det grejer som inte är musik, som påverkar oss. (Nähä?) Så idag tänkte jag göra en “populärkulturkompass”. Välj ut fem populärkulturella referenser som gjort dig till den du är. Det är precis sånt som Internet är bra för!
-
Om jag ska välja ut en enda låt som ska vara ledmotivet för mitt liv (och nu menar jag inte att den ska spelas på min begravning, utan att jag känner igen mig i texten gång på gång. Och lika mycket idag som när jag först hörde den för femton år sedan…) så blir det Sheryl Crow’s “On the outside”.
Den här låten betyder grejer för mig på rätt många plan.
Den var med i X-files, exempelvis. Om du läst något av det jag skrivit så är du antagligen inte helt överraskad av att jag gillade den TV-serien (och mer än något annat identifierade mig med “The Lone Gunmen”…) Sheryl Crow har varit med mig både före och efter just den där låten, då och då, vilket är lite ironiskt för jag hittar just nu inte en enda skiva av henne i samlingen här hemma. Anyway – det finns fler skäl till varför det här är ledmotivet till mitt liv, men jag tror att jag låter bli att skriva mer om det.
Åtminstone nu.
Om man ska säga något mer om mitt skrivande så är det omöjligt att gå förbi Neil Gaiman. Inte för att jag på något sätt kan mäta mig med honom, men det är hans fel att jag skriver. Hans influens är så stark att jag måste använda två av mina kulturreferenser för att förklara…
Under en tid i mitt liv, en rätt viktig tid i livet som brukar kallas “puberteten”, men även senare, ville jag bli serietecknare. En serie som verkligen påverkade mig stort var Sandman (första referensen…)
Problemet för mig att bli serietecknare var att jag inte kunde teckna. Det kändes tungt. Annars försökte jag rätt mycket. Jag försökte verkligen lära mig, men det blev aldrig tillräckligt bra.
Men det var, hur som helst, Neil Gaiman som skrev manuset till Sandman. Och det kom att påverka mig tillräckligt för att när jag insett att jag inte kunde teckna, bestämma mig för att skriva i stället.
Gaiman har skrivit flera av de böcker jag har på min “Det Bästa Jag Läst Någonsin”-lista, men en grej som jag vill dela med mig av är “I Believe”-talet från (kapitel 14) ur American Gods.
Det enda Gaiman och jag har gemensamt i övrigt är ett överskott på svarta T-shirts, en frisyr som hatar oss och att våra böcker är lite halvsvåra att kategorisera.
Jag vet att det finns en risk att sådana här listor blir enbart nostalgiska och retrospektiva. Och det klipp jag tänker klistra in här tillhör på ett sätt en tid som är borta. Det är den låt som fick mig att DJ:a…
I en tid då “samplers” var något väldigt esoteriskt (1988) använde en snubbe som Todd Terry (med sitt Todd Terry Project) turntables. Jupps – riktiga skivspelare. TT var så grym på det han gjorde att han under 90-talet kom att producera en massa musik för lirare som SNAP, Everything But The Girl och massor av andra.
Och trots att jag inte DJ:ar längre (och inte ens har vare sig skivspelare eller skivor kvar – det är en intressant historia för en annan bloggpost. Kanske.) så vill jag ändå ha med den här låten.
Den kom att under tio år av mitt liv, mellan 1988 och 1998 vara något av en signaturmelodi. När jag DJ:ade var den nästan alltid med. Jag tror inte att jag har ett enda blandband från den tiden då den inte är med. Och jag tror att i princip alla i omgivningen minns den som en jobbig låt.
Men jag kan fortfarande känna att jag vill parta och dansa när jag hör den. t
Jag dansar inte längre.
Men jag skulle otroligt gärna vilja vara en som dansar. En som kan uttrycka sig på det sättet, också.
Det fanns en tid i livet då jag dansade (de sista åren jag DJ:ade dansade jag samtidigt StreetFunk) och jag ser med glädje på den tiden. Därför får den här låten också vara en symbol för det där med dansen.
(Idag har jag hittat tillbaka till en kroppslighet som jag saknade under åren jag inte dansat, i och med kampsporten. Det är, faktiskt, ett av de riktigt stora skälen till att jag håller på med kampsport.)
-
Sådär – fyra avklarade. Vad ska jag ha för något som sista grej/symbol för något viktigt i livet?
Det finns naturligtvis de där lätt nostalgiska grejerna – Simple Minds “She’s a river”, som är “signaturmelodin” till min allra första date med den kvinna jag så småningom gifte mig med. Eller “Don’t fear the reaper” med Blue Öyster Cult, som har varit med läääänge och cirkulerat kring grejer som inspirerat mig (den har använts som filmmusik, den har spelats av band som jag gillar, textrader har använts i böcker eller andra texter jag läst, etc.) Eller någon låt som spelades när man var kär. Kanske för allra första gången.
Annars finns det ju filmklipp som betyder en massa för en – något standupklipp kanske. Eller något ur Star Wars.
Men jag har valt att dela med mig av något riktigt personligt.
Det här är en låt som jag älskar. Det är en sång som jag har en väldigt speciell relation till – först med min Morfar, och senare med min son.
Det här är en sång som är “vår” trots att han själv inte minns det. Under några av de lyckligaste månaderna i mitt liv var jag pappaledig och då dansade vi till den här sången, rätt var det var. Innan dess, när han var riktigt liten, hade jag både haft den som “dämpa magkramp-sången” och “sjunga tills du somnar-sången”.
Hade han vetat om att det är vår sång, är det inte säkert att jag hade delat med mig här. Då hade det varit vår lilla hemlighet. (Vi har andra sådana hemligheter). Men nu minns han inte och då känns det OK att dela med er.
Hur som helst – det är väl en rätt skön sammanfattning, egentligen? “What a wonderful world”.
Anyway – hur ser era listor ut? Fem populärkulturella referenser som säger något viktigt om vem du är! Dela med dig! Jag är nyfiken!
Jag sitter och förbereder inför morgondagens Gudstjänst. Jag ska nämligen predika. Eller “predika” kanske jag ska skriva, inom citationstecken. Helt enkelt för att predikan denna gång ska vara något som vi gör tillsammans, själv ska jag bara försöka leda det hela.
Jag vet att det här inte är några nyheter för de flesta, men… De flesta som varit i en protestantisk Gudstjänst (och kanske allra mest i en frikyrklig) har känt av vilken otrolig central del just predikan är. I många, många sammanhang har man till och med delat upp “ordets gudstjänst” och “bordets gudstjänst” så att man firar “nattvard” (eller “Herrens måltid” eller vad vi nu kallar det) betydligt mer sällan än vi just predikar. I många sammanhang är just predikan det som får ta mest plats, och många tycker, lite till mans, att “predikan är det viktigaste i Gudstjänsten”.
Jag är nu inte så säker på det. Men det är en annan bloggpost.
Däremot funderade jag över just detta med predikan när jag läste min Bibel för ett tag sedan. Och funderade lite över formen på den. För många gånger så är en predikan, som vi är vana vid den, att läsa en Bibeltext och sedan försöka förklara vad den betyder. Ibland dessutom med tillägget “vad betyder den för oss idag, den här veckan, just nu? Hur är denna text praktiskt tillämpbar?”
Vackert så. Jag har flera gånger verkligen glatt mig åt just sådana predikningar, som ger mig något att tänka på, att fundera över och agera på i vardagen. Jag är ju ändå kristen hela veckan, liksom. Inte bara på söndag förmiddag.
Men det som slog mig den här gången när jag läste Bibeln var hur Jesus predikade. För han gjorde predikan precis lika tillämpbar, men utan att förklara allt. Han berättade historier i stället.
Det är förvånansvärt hur mycket av Jesu undervisning som är utformat som just berättelser. Och det är det som jag arbetar med tills i morrn.
Tanken är att vi ska försöka skapa en miljö där vi alla är trygga att dela med oss av våra egna berättelser. Och att spegla dem i Den Stora Berättelsen. Att se hur Bibelns berättelser (det finns rätt många…) återberättas i våra egna liv och också se var våra berättelser skär sig med Bibelns. Och vad det beror på.
Jag är långt ifrån färdig. Men det känns spännande.
(Och om du själv tycker att det här låter spännande så är du mer än välkommen till Frälsningsarmén, Limhamnskåren, klockan 11 i morrn.)
- …man vet/minns vilken Internetbrowser som var störst innan Internet Explorer…
- …och ännu mer om man vet/minns vilken som var det före Netscape…
Jag har tidigare skrivit om kampsport i några vändor. Men jag har nog inte skrivit riktigt vad jag själv tycker är så kul med just kampsport.
Så jag tänkte göra det.
Men ta det lugnt – det blir inte så allvarligt och seriöst den här gången. För själva skälet för mig att träna kampsport är, mer än något, att det är kul!
Tricket för mig var att sluta att “träna och låtsas att jag har kul” och börja “ha kul och hoppsan, det råkade visst bli träning av det”.
Jo – det går att tvinga sig till att träna också. Förra året tränade jag mig i springa-maraton-form på ren tjurskallighet, efter ett vad med polaren Bastu-Pelle. Och jag hävdar att jag fortfarande inte sprungit en enda kilometer som inte varit direkt plågsam. Men motivationen här var alltså skammen/hedern. Och alla som hört mig köra standup sedan i oktober vet ganska exakt hur eländigt det är.
Gillar man inte hedersvåld mot sig själv (heller) så försöker man hitta något annat som är kul i stället.
Själv sysslar jag, som kanske bekant, med olika kampsporter. Boxning ger en grym explosiv styrka, överarmar som får mina kompisar (som har snuskig fantasi) att tro att jag är dubbelhänt och är, åtminstone för mig, meditativt. Brasiliansk Jiu-jitsu (som är brottning med enklare regler och snyggare kläder) ger en allsidig träning för hela kroppen. Och jag får också mitt lystmäte av kroppskontakt. Bonus!
Det finns de som tränar spinning och lyssnar på musik. Musik verkar ö h t göra träning lite mindre plågsamt. Det finns de som går på gym. Antagligen för att de gillar att skrika högt när de drar i någon maskin. Och de som går på Aerobics kanske inte alla är fetischister, men verkar tycka att syntetmaterial mot naken hud ger en sensuell känsla. To each his/her own.
Kampsport innehåller traditionellt extremt fåniga träningskläder. Kolla in brottare. Case closed. Asiatiska kamparter utkämpas traditionellt iklädd pyjamas. Submission wrestling utkämpas i surfingkläder (rash guard och shorts), fråga inte varför. Thaiboxare är kampsportens cross-dressers – de manliga försöker att piffa till sina shorts med fransar och sidendetaljer i vackra färger. De kvinnliga försöker att tona ner det där och väljer vanligen svarta träningskläder med så få utsmyckningar som vanligt. Igen – to each his/her own. Vem är jag att döma.
(Gillar man snygga kläder finns egentligen enbart en enda kampart att välja på!)
Det här bidrar naturligtvis till kampsporternas tjusning. Men förutom en massa fåniga kläder finns det verkligen hur många sätt som helst att framstå som fånig ha kul inom kampsporterna.
Man kan till exempel försöka impa genom partytrick, som att försöka slåss med kokosnötter…
man kan lära sig att försvara sig själv…
eller så kan man helt enkelt bara stajla i snorsnygga pop-videos…
What’s not to love? Kampsport är grejen! Det är roligt, sunt och nördigt. Det är skäl nog för mig!
En gång i urtiden skrev jag om en polare som startade en geckofarm. Och om hur polaren verkligen äcklades när en annan av mina polare hotade att slänga geckosarna på grillen, med svaret “du kan inte grilla dem! Det är inga #%&@@ marsvin!”
Alla närvarande skrattade högt åt detta, att F käkade marsvin. Och så var det inte mer med det.
Tills idag, då plötsligt hela djur/mat-debatten exploderar i en ny viktig fråga. Marsvinsfrågan.
För såhär är det, tydligen. Det går ett program på TV som heter “Landet brunsås“. I det senaste programmet inköps tydligen ett marsvin på blocket och tillagas hemma hos en peruansk familj.
Polaren Omie, my homie, som jag jobbat i kök med och som dessutom kom ihåg gecko-episoden gav mig en heads up i morse. Och jag garvade till, insåg att det där kommer att utveckla sig till ett fint litet rabalder under dagen och sedan glömde jag det. Jag hade trott att Jesper på Krubb skulle skriva om det. Det gjorde han inte. Jag hade trott att ett sisådär halvdussin matbloggar jag har i min feedläsare skulle skriva om det. Det gjorde de inte.
Och jag hade egentligen inte själv tänkt skriva om det. Om inte Bitte hade gjort det.
Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen – Bitte är jätteduktig som debattör. Och jag gillar att debattera med henne. Både när vi håller med varandra och när vi inte gör det.
Den här gången gör vi inte riktigt det.
Det finns så många frågor omkring det här som man kan skriva om och jag tänker inte skriva ytterligare en tusenordare idag. Men jag tänker såhär:
Jag intresserar mig tillräckligt för djurvård för att köpa ekologiskt framställt kött, ekologiskt framställda ägg, etc. (Jag har dessutom upplevt att jag får råvaror med högre kvalité på det sättet, men det bakomliggande skälet var faktiskt just etiskt.)
Jag lider när jag ser reportagen kring jul varje år, när man visar hur mass-slakt av grisar går till, eller när man sett hur “billig” kyckling (eller “vanlig” kyckling, kanske vi ska kalla det, trots att de får leva under väldigt ovanliga förhållanden, som inte ens liknar deras naturliga liv…) tas om hand och sedemera slaktas.
“Jamen”, kanske någon säger “det där är boskapsdjur. Husdjur är något annat.”
Och jag funderar…
För hur naturligt får de där djuren som vi kallar husdjur faktiskt leva? Jo, jag tror inte att det går någon större nöd på vare sig hundar eller tamkatter.
Men just marsvin.
Sure, de är gulliga. Sure, vi har lärt oss att de är rätt tåliga (massor av barnfamiljer har utgjort någon slags laboratorium som bevisat just det). Men – handen på hjärtat – växer de upp i sammanhang som liknar deras vilda miljö? Får de mat som liknar den de brukar äta? Får de röra på sig?
Eller liknar deras tillvaro i själva verket ganska mycket just slakthöns? Och i så fall – varför accepterar vi det ena och upprörs över det andra?
Just sayin’…
Är inte frågan först och främst om vi ska äta kött över huvud taget? Och om vi vill det – att vi säkerställer att djuret mått bra fram till slakt och att slakten går schysst till? Om allt detta är grönt förstår jag inte riktigt vad problemet med att äta marsvin ligger.
Jag läser hos Anna Troberg att det just nu försiggår en stor razzia, nationellt, efter fildelare.
Och förutom att jag störs över att ett beteende som de flesta intellektuella jämställer med att låna en bok, film eller CD på bibblan (och alltså inte betala för), de flesta födda efter 1950 inte anser vara ett brott och alla, oavsett moralisk läggning eller etisk skörhet, tydligt kan se att det inte (igen, inte) skadar upphovsrättsinnehavarna – ändå beivras, börjar jag fundera.
Jag bor i Malmö. Det är ingen stor uppenbarelse för de flesta. Men Malmö beskrivs ofta som en “cykelstad”. En del av oss som bor här menar att det är ett glorifierande av att vi har dålig lokaltrafik, men faktum kvarstår, många av oss har cyklar.
Jag har bott i Malmö i ganska precis tio år. Och under den tiden har familjen blivit av med fem cyklar, om jag räknar rätt. (Plus en sådan där barnsits man har på pakethållaren). Det är åtminstone tiotusen i kostnader.
När man ringer Polisen i Malmö och anmäler en cykelstöld så blir man mött av den där uppgivna attityden. Polisen antar att man anmäler enbart för att kunna få ut pengar på försäkringen, men är naturligtvis helt ointresserad av att utreda brottet…
I ett strikt samhällsekonomiskt perspektiv kan jag möjligen förstå det. Det är brott där ingen kommit till skada, där tjuven sällan är lätt att hitta och där utredningsresurserna kan läggas på viktigare saker. Vinsten i någon slags ökat rättsmedvetande eller förtroende för polisen är i det läget ointressant. Cykelstölder är inte så lätta att klara upp. Det är billigare för alla att helt enkelt lämpa över på försäkringsbolagen (och deras kunder) att skadereglera.
-
Så, för ett par år sedan, när vi fortfarande bodde i “fel” område i Malmö, blev min fru misshandlad på gatan precis utanför huset.
Hon ringde direkt till polisen, gjorde en polisanmälan och gav dem signalement på gärningsmannen. Inom tio dagar kom den skriftliga bekräftelsen på att anmälan mottagits och dagen därpå beskedet att utredningen lagts ned.
“I brist på spaningsuppslag”.
-
Nu låter det kanske som vi bor i laglöst land. I Sveriges motsvarighet till Vilda Västern där enbart den starkes rätt gäller. Jag tror inte riktigt att det är så, men jag vill ge ytterligare ett exempel.
I höstas, i augusti, blev jag påhoppad av ett par ynglingar på Malmö Centralstation.
Det var en sådan där grej som ungdomar gör för att visa sig tuffa – den ene försökte slå till mig medan den andre videofilmade med mobilkamera.
Nå, trogna läsare av bloggen ler antagligen lite nu. Jag är till att börja med en och nittio, väger nittio pannor och det här är tonårskillar vi snackar om. De hade säkert kunnat välja ett lättare offer, om de tänkt till lite. Olyckligtvis valde dessutom att hoppa på en person som vid tillfället inte hade så svårt att försvara sig…
Jag är ingen proffsfighter, på något sätt. Men jag tränar kampsport.
Nog sagt om det. Jag blev påhoppad, försvarade mig (blockerade ett slag mot ansiktet och drog omkull killen som försökte på marken) och innan kompisen hann blanda sig i någon slags slagsmål så kom väktarna springande och lade sig på grabbarna.
Väktarna sa till mig att gå – “Vi såg allting, du kan gå nu.”
Så jag gick. Och kom på först senare, när adrenalinet lagt sig något, att det var lite konstigt att de inte bad mig stanna för att ta upp en polisanmälan. Så jag ringde någon dag senare och anmälde det hela hos polisen.
Signalement antecknades. Tid och plats. Det faktum att väktarna hade bevittnat det hela.
En kopia på anmälan kom i posten efter nio dagar. Beskedet om att utredningen lagts ned kom samtidigt, i separat kuvert.
Återigen – ärendet nedlagt, i brist på spaningsuppslag.
Yeah, right.
-
Min politiska inställning är givetvis att vi måste ändra på lagar som inte fungerar. När man gör åtminstone en femtedel (men möjligen så många som hälften) av befolkningen till kriminella som riskerar fängelse, bör vi fundera över någon slags konsekvensanalys.
Det argumentet har ni hört till leda.
Men jag funderar lite stilla över detta – är det samhällsekonomiskt eller på annat sätt – rimligt att i detta nu ha en samordnad polisrazzia mot fildelare?
Jag inser att det kommer att finnas folk som säger “man kan inte ställa brott mot brott”, men… Kan vi inte det? Kan vi inte kräva av polisen att de sysslar med riktig brottslighet, i stället för att vara en enskild branschs utsträckta hand i jakten på större vinster? Jag menar inte att låta som en kommunist, men…
Vad gör det med vårt gemensamma rättsmedvetande att vi lägger polistimmar på att ingripa mot fildelare och utreda den typen av brottslighet, samtidigt som vi blundar för annan typ av brottslighet – misshandel, cykelstölder, vinds- och källinbrott och liknande – helt enkelt för att vi inte “har resurser”. Är det rätt att polisen prioriterar den typen av brottslighet?
För nu är det inte jag som ställer ett brott mot ett annat. Nu är det polisen.
Jag ska avsluta med ett räkneexempel. Låt oss anta att det enbart är fullpris CD eller -filmer som fildelas här. Även om vi går på snacket om att det är stöld (trots att det är ett felaktigt argument) och att alltså företagen förlorar 150 – 200 spänn per fil. Det innebär åtminstone femtio fildelningsbrott per stulen cykel. I skade-änden.
Hur mycket det påverkar vår syn på rättsstaten och vårt förtroende för rättsvårdande instanser tror jag inte ens kan mätas.
Men jag hoppas att vi detta valår får in politiker i Riksdagen som kan börja ta tag i detta, så att polisen plötsligt kan få resurser över till att utreda riktiga brott. Go, Piratpartiet, go.
Edit: 20100203 – Nu läser jag hos Emma att fler personer funderar över detta med proportionaliteten. Kolla in Ravenna och G-E-O, som bygger liknande argument som mina, men håller sig på sisådär 600 ord mindre…
Jag fattar inte att det ska vara så svårt att få ihop? Det är väl den mest naturliga sak i världen? Två fantastiska grejer, samma kväll, i anspråkslös men varm gemenskap.
Samtal. Skratt. Ost. Massor av ost. Och så lite Djupa Tankar(tm) på det.
What can possibly go wrong?
–
Idag har det blivit klart att första Teologi och Pizza-kvällen kommer att gå av stapeln i Uppsala, 16 mars, klockan 18. Mer om exakt adress kommer.
Själva ämnet vi samtalar om (jag gillar “samtalar om” mer än “diskuterar”) den här gången blir “Teologi och humor“.
Och om någon vill köpa en viss bok i ämnet (harkel, harkel…) så kommer den att finnas till löjligt bra mindreänhälften-pris på plats, dessutom.
Men annars är det ungefär så avancerat som det låter. Pizza. Teologi. Njut.
Och nej – du behöver inte ha läst en enda högskolekurs i teologi eller religionsvetenskap för att delta. Bara kom!
(Har du facbook anmäler du dig lättast där…)
Annars får du gärna skriva en kommentar till den här bloggposten, fram till typ 5:e mars, då vi måste börja göra beställningar och sånt.
Hoppas att vi ses där! Det här är bara ett nytt, lite mysigare sätt att få folk att börja tala om det som berör oss på djupet.
Jag är välsignad. Ja, jag tänker faktiskt använda ett så laddat ord. Jag känner stor tacksamhet över tillvaron. Det är häftigt att vakna upp, idag också, och vara Mackan Andersson. Att leva mitt liv.
Jag har en fantastisk familj. Jag har ett meningsfullt liv (jag ska förklara någon gång vad jag menar med det). Jag trivs där jag bor. Och jag har ett coolt jobb.
Att vara standup comedian rocks! Det är riktigt, riktigt häftigt. Jag har fått vara med om massor av roliga, dråpliga, spännande saker som gjort mitt liv rikare, genom att jobba som komiker.
Men jag har hittat något som är ännu coolare. Och jag inser att “jag skulle vilja ha det där jobbet”.
Nej, det är inte serietecknare (igen). Nej, det är inte att designa satelliter (hej Björn!).
Det här är mycket, mycket coolare…
Jag är ganska övertygad om att jag har skrivit det tidigare, men chokladbiten till vänster heter “Penguin bar” och är Världens Bästa Choklad ™.
Det är en engelsk uppfinning (som så mycket annat som är bra här i världen – scones med grädde, shortbread och sarkasm, exempelvis) och är det perfekta tillbehöret / avslutningen på en riktigt genuin Afternoon Tea.
Jag har älskat den här chokladen sedan jag var barn. Det är “comfort food” för mig och jag är i det närmast manisk i att försöka få alla som jag känner, som åker till de Brittiska öarna, att köpa med sig ett paket hem till mig.
Mitt förhållande till själva chokladbiten är kanske smått osund. Men det är helt enkelt det bästa (enda bra?) man kan åstadkomma med mjökchoklad. Häll den över ett par digestivekex, med någon slags (nougat?) fyllning i mitten. Tadaaaa. Den perfekta kexchokladen. Gott kex, Optimalt tuggmotstånd. Oemotståndlig.
Och en liten bit av barndomen.
Anyway – inte nog med att Penguin bars är den bästa chokladen. De har dessutom den coolaste förpackningen:
Baksidan används nämligen också till mer än att trycka förteckningen över vilka tillsatser som utgör receptet.
På själva fliken till pappret finns nämligen ett litet skämt.
Här är det en gåta: “Q: What do Penguins sing on a birthday?”
Varje bar har ett skämt. En gåta eller något liknande. Alltid om – du gissade det – pingviner. Man måste tänka till lite och sedan, om man inte klurar ut det, får man vända på fliken och kolla vad som står där.
“Freeze a jolly good fellow”
Alltså – hur kan man inte älska sånt här?
Hur charmigt är det inte?
Och framför allt – varför har inget svenskt företag kommit sig för att licensiera idén? Eller importera godiset, rakt av?
Pingvingodis med skämt – det är väl den bästa affärsidé man kan få?
Men det är när man tänker ett steg till som tanken svindlar. Och det är den tanken som får mig att vilja byta jobb…
För någonstans har det alltså suttit en person, med arbetsuppgiften “Skriv pingvinskämt!”. Svaret måste ha varit något i stil med “Hur många?”. Och svaret på det måste ha varit “Minst femtio”.
Alltså – någon har som jobb att komma på humor. Om pingviner. Tillräckligt korta, slagfärdiga grejer att trycka på fliken på ett chokladgodispapper.
Det måste vara Världens Coolaste Jobb. Och jag är, trots att jag är nöjd med mitt liv, lite, lite avundsjuk på den personen.
Jag kom hem igår efter polaren Pernillas doktorsdisputation i Stockholm. Jag måste nu komma ihåg att alltid kalla henne “Dr Pernilla”. Inte för att hon kräver det, på något sätt, utan för att hon antagligen skulle irritera sig på det och jag så gärna går henne på nerverna en aning. Det är att visa kärlek.
Vissa människor hävdar ju att kärleken kan gå en på nerverna. Själv menar jag att det omvända också är sant – att gå på nerverna är att visa kärlek. Jag har inga bevis för min tes annat än det fullt logiska. Ett likamed-tecken är ett likamed-tecken från båda sidorna av ekvationen, liksom.
Dessutom spelar det ingen större roll om jag har rätt eller fel – det är roligt att gå folk på nerverna. Och jag har hellre kul än rätt, i alla fall.
En person som jag, naturligtvis, älskar är min tvillingbror. Jag har dessutom bevisat det, oräkneliga gånger, genom att just – du gissade det – gå honom på nerverna. Nu senast genom att påstå att han blivit trevlig. Vilket är en dödssynd för en köksmästare.
(För er som aldrig jobbat i kök – en del av er tror att Gordon Ramsey är otroligt elak när han kallar folk för odugliga ***** fähundar. Det är för att vi oftast har sett Jamie Oliver, dessutom i sitt mest charmiga tillstånd, som förebild för hur en kock ska vara.
Låt mig därför försäkra – jag har aldrig träffat en kock, och jag har träffat många under mina år som komiker, kurandes i någon köksvrå i väntan på showtime, som inte kunnat förmedla åtminstone ett tjugotal synonymer på “dum i huvudet”, ett femtiotal på “oduglig” och därmed strössla den verbala anrättningen med svordomar och målande beskrivningar på avvikande sexuella beteenden eller könssjukdomar. Eller både ock.)
Köksmästare är inte trevliga. Köksmästare är skräckinjagande.
Eller, ja, inte Jesper då. Han är som en kokosnöt. Hård (och hårig) på utsidan, insidan fylld av sött guck. Han försöker framstå som en vild varulv, men är lika skrämmande i verkligheten som en rabiessmittad Televinken.
(och nu tror jag att jag ska sluta reta honom. Han har, trots allt, en hel väska med mycket stora, mycket vassa knivar…)
Kvällen idag ska annars ägnas åt att samla in pengar. Genom standup comedy. De som vill är varmt välkomna till Bunkeflostrandkyrkan klockan 20.00.
Själv hoppas jag att det blir en riktigt dyr kväll för alla närvarande (trots att showen är gratis). Att vi samlar in riktigt, riktigt mycket pengar till de som behöver det mest.
…och att jag går någon lite på nerverna.