Mackan Andersson

Det kommer säkert inte som någon överraskning att jag läser Inger Alestigs kulturblogg. Och idag skriver hon otroligt tänkvärt om det där med “sanningen” som någon slags kvalitetsstämpel på litteraturen.

Intressant tyckte jag det blev när han gav sin åsikt om den bitvis inflammerade debatten under senare år, om litteratur och sanningsanspråken. Om fiktionen och dess eventuella överlevnad.

“Det är dags att man insisterar på litteraturens egen sanning”, sade han. Klokt. Han poängterade det som varje läsare egentligen vet: rena formexperiment blir inte intressant. Men att “skriva sanning” går inte heller, det är helt enkelt inte möjligt, eftersom allt vi skriver och tänker och reflekterar runt är en spegling av den värld var och en av oss bär inuti.

Det där är intressant. Speciellt för oss som skriver genrelittartur. Science fiction, Fantasy och Skräck uppfattas ofta som “fulkultur”, eller som litteratur med lägre värde än (exempelvis) socialrealistisk litteratur. Det är betecknande att det idag finns högskolekurser i “arbetarlitteratur” men sällan några om dessa genres. (Ja, jag vet att det finns några få undantag.)

Kanske är det just detta att den omhuldade sanningen står längre bort i bakgrunden i vår fiction som gör det?

Själv tycker jag att det är intressant att några av de böcker som verkligen säger oss sanningar om oss själva oftast är genrelitteratur. Det finns något episkt i fantasygenren som gör att så fort man kommer bort från “sword and sorcery” är det en fantastisk genre att skriva i, om man vill utforska livsfrågor. Här frodas metaforer, myter, symbolvärldar som kan hjälpa oss att förstå oss själva i de allra djupaste skikten. Cases in point: J.R.R Tolkiens trilogi om Härskarringen, eller C.S Lewis Narnia-böcker. Eller varför inte Neil Gaimans “Graveyard Book” som handlar om att bli vuxen?

En genre som oftast används som “narren som får säga sanningen”, utan att vara satir, är Science Fiction. Ofta är just den genren samhällskritisk och handlar om, ytterst, vad det innebär att vara människa i ett större system. Naturligtvis finns också frågor som vad själen är, vad mänsklighet är (ofta i förhållande till artificiell intelligens eller liknande), människans inneboende kraft och förmåga till både gott och ont. Cases in point: George Orwells 1984, Mary Shelleys Frankenstein (som man kan debattera om huruvida den ska kategoriseras som science fiction eller skräck, men…), det mesta av William Gibson men speciellt novellerna i samlingen Johnny Mnemonic, eller för att använda ett nutida exempel – Joss Whedons Dollhouse.

Även skräcklitteraturen tar ofta upp detta med att vara människa på olika sätt. Ytterst genom att lyfta fram det vi är mest rädda för. Men väldigt mycket litteratur som står i “skräck”-hyllan i bokhandeln är egentligen inte väldigt skrämmande. I stället används vampyrer och varulvar numera oftast som metaforer för utanförskap (exempelvis handlar True Blood-böckerna i stor utsträckning om rasism, utan att nämna ordet rasism alls). Den “kosmiska skräcken” (tack för termen, H.P…) handlar om rädslan att förlora förståndet när våra världsbilder krackelerar. Själv har jag ofta funnit en slags bisarr tröst i genren just under perioder av tvivel i mitt liv. Cases in point: (jag ska inte skriva Stephanie Meyer, jag ska inte skriva Stephanie Meyer, jag ska inte… Eller Anne Rice) Varför inte – igen – Shelleys “Frankensteins monster“, Kelly Armstrongs “Bitten“-serie, Charles Stross “Laundry“-böcker och Christopher Moores “A dirty job“.

Inom skräcklitteraturen används dessutom ibland monstren som alibin. Som i “Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Här är det vampyren som utsätts för övergrepp, inte en människa, och det gör att vi plötsligt läser en bok om barns utsatthet och vilka mekanismer som får dem att tiga, medan vi tror att vi läser en bok om vampyrer i Blackeberg. Snyggt. Och viktigt, på något sätt.

I just det sista fallet hade vi antagligen inte orkat med att läsa en bok som var “sann”, på det sätt som ofta eftersträvas.

Hur känns det för er – måste en bok vara sann/verklighetsbaserad för att förmedla sanning? Och vad berättar de böcker du gillar om dig själv och dina villkor som människa? Gillar du också fantastik? Och tillåter vi fantastiken att tala sanning till oss, på ett annat plan än den dokumentära, verklighetsbaserade sanningen?

Hur firar man Gudstjänst?

Jag hade hand om Gudstjänsten i kyrkan idag (Frälsis i Limhamn, för de som missat det) och skulle förbereda predikan.

Sånt där är alltid knepigt för mig. Tidigare har jag flera gånger försökt att hålla i lite mer “kreativa” Gudstjänster, där liksom alla är med och bidrar och själva gör erfarenheter, snarare än att EN person (undertecknad) står och pratar och förklarar för de andra hur och vad de ska tycka, tänka eller känna.

Så jag satte mig med mitt Nya Testamente och kollade lite. Och slogs av hur ofta Jesus äter med sina lärjungar. Han gör sitt första under på en bröllopsfest, han predikar för och sedan mättar 5000 (män, jämte kvinnor och barn), han bjuder in sig själv till Sackaios – något som kom att förändra Sackaios liv, han blir kritiserad av det religiösa etablisemanget främst för att han fixade mat på sabbaten, att han åt när andra fastade, att han åt tillsammans med fel personer. Och när “Nattvarden” eller “Herrens måltid” så att säga firas för första gången, är det som en avslutning på en måltid. Texten börjar ju “Medan de åt tog han ett bröd, bröt det…”

Utanför evangelietexterna fortsätter ätandet. Det är t ex rätt intressant att den unga kyrkan inte väljer ut präster eller biskopar. Utan måltidstjänare. Gudstjänsten var helt enkelt en måltid. Det är ganska tydligt om man läser exempelvis Första Korinthierbrevet (som, sagt inom parentes, innehåller den text som alltid läses vid “Herrens måltid”) att hela församlingslivet handlar om hur man ska kunna äta i en sådan ordning både så att alla får mat (exempelvis även de fattiga) och att alla bidrar med predikan, profetiska tilltal, etc.

Så givetvis var vi, idag, tvungna att äta tillsammans! Och, resonerade jag vidare, vi var tvungna att försöka låta alla bidra i Gudstjänsten.

Så vi åt. Fisksoppa. Och sedan diskuterade vi ett par diskussionsfrågor och på det sättet skapade vi predikan tillsammans. Frågorna vi sökte svar på var

1. Varför, tror vi, har vi “slutat upp” att äta tillsammans i Kyrkan i stort? Hur kommer det sig att det här inte är det naturliga sättet att fira Gudstjänst längre?
2. Vad, tror vi, har vi förlorat genom att inte äta tillsammans längre?
3. Och vad, tror vi, skulle vi vinna på att börja med det igen? Skulle det vara relevant och, i så fall, på vilket sätt? Eller är det förlegat?

…och sedan åt vi glass.

Jag vet inte om det här är några frågor som du funderar över, men om du gjort det, så skriv gärna lite hur du tänker. Hjälp oss att fundera vidare över det här.

Lovade polarinnan Eva att puffa lite för det här. Och det gör jag så gärna.

IDAG SKA VI SJUNGA!

Under ledning av Lotta Andersson får vi lära oss mer om att sjunga gospel. Inga förkunskaper krävs.

Lotta har tidigare lett gospelkörer för både tonåringar och vuxna i London de senaste fem åren. Hon har också lång erfarenhet av att sjunga gospel i olka sammanhang, både i Sverige och England.

Kom och låt musiken inspirera!

Den 20mars 10:00-15:00!
För mer information och anmälan: evaengman.nu@gmail.com

Dagen kostar 100 inklusive fika. Vi kommer att beställa lunch tillsammans men det finns även möjlighet att värma sin egen mat.

Mymlan kör med veckoteman, där hon utmanar bloggosfären att skriva på ett tema. Temat för denna veckan var så bra att jag blir tvungen att skriva om det.

“Första gången”

Jag skulle kunna göra det lätt för mig. Oktober 2009 hade jag “första gången” som tema för mitt liv. Jag hade bestämt mig för att testa att göra en massa grejer som jag aldrig gjort tidigare, helt enkelt för att se hur det var. (Jag tävlade i MMA, skrev “Spineless Fiction” (interaktiv zombienovell för min del), försökte springa marathon – men bröt efter typ 2/3, självpublicerade en bok och blev till på köpet – för första gången – nominerad till ett kulturpris.)

Det skulle vara rätt enkelt att bläddra tillbaka i kalendern till i oktober, hitta något som jag gjorde som jag inte bloggade om då, och skriva en post. Men…

Det känns som att ett så laddat ämne måste kännas laddat att skriva om också. Det måste få bränna till lite. I bekvämligheten.

Samtidigt vill jag inte välja en “första gången” där jag outar något som någon annan kan bli ledsen över. Ni vet – förtroenden. Eller “första gångar” där man inte bara själv gör sig sårbar, utan även öppnar sig för en annans sårbarhet.

Så låt mig berätta om första gången jag verkligen förstod att jag gjort ett riktigt felval i livet.

Det fanns en tid då jag var Ung och Lovande inom det jag sysslade med professionellt då. Jag var grymt välbetald, grymt ung men, på riktigt, grymt kompetent på det jag gjorde. Idag finns det några fler som kunde det jag gjorde då, men då var vi kanske 20 pers totalt i Sverige som sysslade med samma grejer. Jag hade ännu inte fyllt 25 bast. Och jag kan inte ens förklara det på ett sätt som är meningsfullt för dig, mer än att det var “att jobba med data”.

Exakt vad jag och mina kollegor gjorde på den tiden går närmast att beskriva som “magi”, även för folk som faktiskt jobbade i branschen.

Anyway – jag bestämde mig för att lämna den där grejen. Och det var inte det felaktiga beslutet. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det var det enda jag gjorde rätt. Jag tror inte att jag fortfarande hade varit gift om jag jobbat vidare där, exempelvis.

Men för att göra en lång historia kort – jag hade valt att gå vidare till ett jobb som… well… “pastor” kanske vi kan kalla det (för att slippa använda någon specifik terminologi). Och det var Det Dummaste Jag Gjort ™. I alla fall dittills.

De flesta som känner mig sitter nu och skakar på huvudet.

“Men Mackan – du passar ju inte alls som pastor…”

Nej, just det. Men jag trodde i förväg att jag skulle göra det. På något sätt.

Det gjorde jag nu inte. Jag arbetade i tre olika församlingar och lyckades göra mig rätt impopulär på alla tre ställena. Den sista församlingen var en liten, liten församling i Skåne. Det var därför vi flyttade hit.

Och det var verkligen en sådan där makalös kulturkrock och ett så katastrofalt misslyckande att jag, även sedan jag slutat där, gråtit i telefon till mamma, fått ett nytt jobb (fortfarande rätt tekniskt avancerat. Yay!) och slutligen börjat få lite ordning på livet, fortfarande inte ens kunde gå förbi lokalen utan att få dåliga vibbar.

Församlingen i fråga är nedlagd nu, men jag är fortfarande obekväm när jag går förbi utanför.

När man står där, inför avgrunden, när det plötsligt går upp för en att man satsat allt på fel kort och att det inte finns någon väg tillbaka – då är det dj__lar inte kul.

Och första gången man är med om det – då blir man livrädd. Man tror att man aldrig kommer att resa sig igen och att livet är slut.

Det tog inte slut, då heller. Jag är kvar. Och sysslar med annat. Och mår bra. Trots att jag säkert gjort felaktiga livsval också efter detta. Men törs man gå vidare och börja på nytt, inte leta efter trygghet i gamla mönster, inte rekonstruera sig själv, utan nykonstruera ett själv… Då går det.

Och i oktober samma år gjorde jag en annan grej för första gången – jag stod på scenen, som komiker, och människor skrattade. Jag var hemma! Även det, på ett sätt, för första gången i livet.

Lynn Viehl (Paperback Writer) skriver både roligt, informativt och matnyttigt om varför du inte ska välja vissa typer av POD-tjänster. Bra läsning. Med flera pärlor, men bland annat:

Conspiracy Theories: Hard as it may be to believe, Publishing at large is not conspiring to prevent your genius from being made known to the world. However, anyone who suggests or even implies that is happening to you, and uses it as a reason to purchase their services is conspiring against you. They have hatched a dastardly plot to feed your paranoia in order to deduct large amounts from your checking account. Don’t let them get away with it.

Har börjat följa TheoFantastique som är en blogg om… well… Det är lite knepigt att förklara, men typ “det transcendenta i popkulturen”. Eller lite mindre flummigt – vad säger oss popkulturen om vad det innebär att vara människa.

I en intressant recension av boken “Fantasy Freaks and Gaming Geeks“ hittar jag följande. Som jag gillar.

[...] we need to remember the importance of play. All higher mammals engage in this practice, so it is no surprise that human beings do as well. Yet Western civilization has tended to emphasize work to the expense of play, particularly with the influence of the Protestant work ethic, and this causes us to minimize the appropriateness of play, particularly for adults. But I would argue that play is a significant aspect of human experience that must be balanced with work and the other adult responsibilities of life.

Vår skrivarcirkel går vidare. På onsdag är det andra gången. Jag har gett deltagarna läxa och det ska bli jättekul att se om de kunnat skriva något. Jag hoppas kunna göra det själv.

Uppgiften var, hur som helst att

1. Välja ett verk ur en genre som det “inte gillar” (alltså inte läser så ofta). Det kan vara serier, en dikt, en deckarroman eller liknande.
2. Att läsa typ 15 minuter (eller tio sidor) av den berättelsen.
3. Att skriva om berättelsen i verket i en form som de själva gillar.

Min fru, som är med i cirkeln, satt igår och tappert läste “Sandman” hemma, för att skriva om det i barnboks/sago-version. Och hon gillar verkligen inte serier. Så jag är impad och förväntansfull. (Jag tror att just Sandman VERKLIGEN kan passa som saga…)

Om någon tycker att det låter intressant så går det fortfarande att anmäla sig till kvarvarande 3 gånger av cirkeln.

Själv sitter jag just nu och funderar över hur vi ska bygga upp själva processen av “dela med sig” i gruppen, utan att det tar hur lång tid som helst när vi träffas. Antagligen får vi fotostatkopiera texterna och ge till varandra, så kan vi läsa mellan gångerna, men det tar vi när vi ses på onsdag.

Den 22 februari kraschade min mobiltelefon. För en del av er betyder det en axelryckning. En del av er som läser det här byter mobiltelefon en gång om året och brukar inte bry sig nämnvärt. De har de kontakter de behöver på SIM-kortet. En del av er som läser här har Filofax-kalendrar. På papper.

Själv fick jag panik. Jag hade en kalender med 70-någonting möten i och en telefonbok med närmare 300 telefonnummer.

För att göra en lång historia kort lyckades jag att rädda det mesta från telefonens adressbok och alla kalenderposter från april och till resten av året. Men i ett format som inte gick att flytta över till någon ny telefon.

Det blev alltså att skriva in det, igen, i en ny telefon. Och det är något som, när det inträffar, får en att fundera över hur man ska göra för att slippa att någonsin göra det igen.

Idag har jag lyckats med det – numera använder jag uteslutande Googles kalender, Googles kontakt-bok och synkar med kalendern. (Redan tidigare använder jag för övrigt Google Documents för nästan alla viktiga dokument jag har.)

Det är gratis och när datorn eller telefonen kraschar nästa gång har jag allt viktigt uppdaterat och uppbackat på Nätet. Så fort jag får igång en webbrowser kommer jag åt det jag behöver.

Det känns, trots allt, som om Google kommer att finnas kvar längre än alla andra tekniska lösningar för synkning, backup och filöverföring.

Och nu är jag alldeles lugn inombords. “Min” nya smartphone uppdaterar kalender och adressbok alldeles utmärkt med nätet. Jag kommer åt kalender (egentligen “kalendrar”), dokument, kontakter överallt där jag kommer åt en Internetanslutning. Eller direkt från mobilen.

Jag ville bara säga det. I once was lost, but now at least Google know where to find me, som den gamla psalmen lyder. Jag är, uppriktigt, otroligt nöjd och tillfreds. Ett stressmoment i vardagen är borta och nu är kontaktboken uppdaterad, liksom kalendern. All is well…

(Länk: Nueva Sync)

De som har känt mig länge har säkert ibland hört mig säga det där:

(Oftast om någon snygg och begåvad kändis: “Hon hade fått gifta sig med mig om hon hade frågat i tid. Men nu har det tåget gått! Frågan är om jag ska skriva till henne och berätta det, eller om hon bara blir olycklig över att det aldrig kan bli vi?”

För så är det naturligtvis – jag är lyckligt gift. Och vem som helst som kommer nu kommer För Sent(tm). Och det är inte självklart att jag skulle svara ja i alla fall

Hur som helst – jag tänkte att man kunde försöka göra en sådan där meme av det hela. Vilka fem personer hade fått gifta sig med dig om de frågat i tid? Och varför?

Personerna måste inte stå i någon speciell ordning, de behöver inte vara nu levande (eller i “rätt” ålder), men det måste vara riktiga människor, inte fiktiva personer.

-

OK – min lista:

Nelly Furtado. Vet inte om det behöver förklaras? Hon har gjort otroligt bra musik genom åren, ser inte direkt ut som en busskrock och… well, nu sitter jag ju och försöker förklara i alla fall?!!

Jag inser att jag är klyschig när jag säger Cameron Diaz, men det finns ett ögonblick i filmhistorien då jag verkligen blev förälskad…

Kan man dansa sådär och dessutom le på det där sättet efteråt, då får man gifta sig med mig. Om man frågar i tid, givetvis. Sorry.

Gina Carano. For obvious reasons här också. Däremot är det här rätt hårda bilder, så om du har svårt med kampsport, kolla inte in videon. (Gina tävlar i Muay Thai och MMA).

Rowling. The One. Hon lyckades med så otroligt många grejer med sin Harry Potter-serie så det är svårt att riktigt förhålla sig till det. Att göra en bokserie för ungdomar, där varje bok är typ 500 sidor eller mer (med de största på omkring tusen sidor) är stort. Tänk på det, när ni tycker att jag skriver långa blogginlägg. Att hon dessutom klarar av att berätta en historia är större.

OK, jag inser att jag borde välja någon nerd-tjej också. Ada Lovelace, eller sådär. (Dotter till poeten Byron och otroligt duktig matematiker, dessutom världens första programmerare (kolla Charles Babbage och Ada Lovelace på nätet)). Eller typ Sarah Sidle från CSI, men det faller ju på att hon faktiskt inte existerar (eller existerat) i verkligheten.

Problemet är att det finns rätt få nu levande Geek Girls och jag skulle riskera att genera någon av dem om jag valde dem. Större än så är ju trots allt inte populationen.

Men geekinees är sexy i min bok.

Så – hur ser din lista ut? Vilka fem hade fått gifta sig med dig om de hade frågat i tid?

Jag och Patrik spelade idag in avsnitt 8 av podcasten “Holy Cow BBQ“. Vi hade tidigare blivit ombedda att ta upp något ämne där vi inte bara satt och höll med varandra, så vi valde medvetet att ta upp en diskussion där vi tyckt olika, väldigt länge. Och diskuterat i många år. Och där vi båda ändrat uppfattning under tiden.

Nämligen detta med Kristnas förhållande till våld. Och till kampsport.

Lyssna gärna på programmet. Och hjälp oss. Vi är inte färdiga med den här diskussionen, men vi har diskuterat i åtminstone fem år (om inte längre) och vi behöver komma fram till något bättre än att “agree to disagree”.

-

Länkar till några av grejerna som nämns i programmet (när Patrik fyller på med “tredje vägen”-länkar så ska jag uppdatera här också):

http://www.brianmclaren.net/ – Brian McLaren (som är en teolog som inspirerar oss båda, utan att någon av oss håller med om ALLT han säger…)
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Howard_Yoder – Anabaptistisk teolog som talat mycket om fredteologi. Mackan gillar Yoder. (Kanske Patrik också, men jag vet inte).
http://www.smmaf.se/ – svenska MMA-förbundet. Kolla in för regler om MMA och skillnaden mellan Svensk MMA och UFC...
http://uk.ufc.com/ – UFC Englands hemsida. UFC är världens mest kända proffsliga för MMA-fighters och deras event sänds på betal-TV världen över. STOR proffsfightinggala.

Whoaaaah! Hittade just en pärm nere i källaren med några få av mina gamla teckningar, från den tiden då jag ville bli serietecknare. (Läs: Från 13-årsåldern och framåt. Jag vill fortfarande bli serietecknare, men jag har insett att jag inte kommer att bli det.)

En tjuv. Antagligen cirka 1991, då jag gjorde fler grejer som var rätt influerade av Fantasy/Drakar och Demoner…

Hunden Fia. Som gick bort något år tidigare. Den här bilden är från 1988, faktiskt. (Jag var 13 år). Proportionerna är fel (Fia var en tax), men jag är rätt nöjd med skuggningen.

Döden. Som håller en Coca Cola-burk. Fråga inte varför, för det minns jag inte nu, men den är tecknad 1994, då jag ville vara Neil Gaiman (det vill jag fortfarande, iofs) och kunna teckna som i Sandman (det vill jag också fortfarande, iofs).

De här grejerna är inte speciellt viktiga för er andra, jag inser det. Men det är kul att hitta sånt här. Jag trodde allvarligt att allt var borta. Däremot hittar jag inga tusch-teckningar, vilket grämer mig. Jag var faktiskt rätt vass på tusch ett tag.

Orsaken till att jag lägger ut dem nu, på bloggen, är både för att jag är lätt euforisk efter att ha hittat dem och för att utmana mig själv lite. Jag tycker att det är jätteläskigt. Det här är… eh… lite privat. Men nu har ni i alla fall sett något.

(Eva Engman – this one is for you, after the talk we had yesterday…)

Jag funderar lite över det där med tajming.

Jag började läsa teologi 2004. Och redan från början klargjorde jag mitt intresse för de delar som berörde just humorn på något speciellt sätt. Det var väldigt, väldigt spännande. En läsning av Kyrkohistorian fick mig att inse att de frågor jag bar på, var jag inte först med att ställa. Ganska många hade tänkt omkring de här frågorna genom historien. I Homilitiken (”predikokonst”) fanns det naturligtvis beröringspunkter. Inom den Systematiska Teologin (dogmatik och kyrkohistoria, basically) ställde man frågor om Vem Gud Egentligen Är och för mig blev det en diskussion om Guds humor…

Inom exegetiken (”utläggning” eller “förklaring”, bibeltolkning, etc.) fanns i princip ingenting skrivet. Professor Leland Ryken hade skrivit en litteraturvetenskaplig, översiktlig artikel av olika sorters humor och sedan påvisat att så gott som samtliga böcker i Bibeln innehåller någon sorts humor. Men det var allt, i princip. En artikel. Punkt.

Jag började skriva på min första bok – Jakten på det försvunna skrattet – och 2006 var den klar för utgivning. Då hade jag inte ens pluggat färdigt. Men jag tyckte att det behövdes en bok som gav lite nya perspektiv på Humor och Tro i Sverige.

Samma vecka som boken lanserades, publicerade en Dansk tidning några skämtteckningar och plötsligt var Humor och Tro (och både humorns och trons gränser) ett hett debattämne i samtliga massmedier.

Sedan dess har det hänt en del. En annan komiker har skrivit en bok om Jesus. Förvisso ingen humor, där heller. Inom humorsvängen har det börjat lätta att tala om religion på scen, något som tidigare var väldigt tabubelagt. Flera komiker törs nu både prata om vad som berör dem och vad som känns stolligt med tron. Just nu visas standup i princip i alla TV-kanaler och flera komiker har blivit riktiga kändisar.

Själv har börjat fundera på om det skulle vara dags att göra ytterligare en resa, post-Muhammedteckningarna, post-ironi och kanske dessutom göra det där lite mer exegetiska arbetet, som inte blev av senast. Titta på humorn i Bibeln och kanske fundera lite extra över vad humorn säger om Gud. Och vad bristen på humor säger om vårt förhållande till Gud.

Någon som tycker att det vore en intressant resa?