Mymlan kör med veckoteman, där hon utmanar bloggosfären att skriva på ett tema. Temat för denna veckan var så bra att jag blir tvungen att skriva om det.
“Första gången”
Jag skulle kunna göra det lätt för mig. Oktober 2009 hade jag “första gången” som tema för mitt liv. Jag hade bestämt mig för att testa att göra en massa grejer som jag aldrig gjort tidigare, helt enkelt för att se hur det var. (Jag tävlade i MMA, skrev “Spineless Fiction” (interaktiv zombienovell för min del), försökte springa marathon – men bröt efter typ 2/3, självpublicerade en bok och blev till på köpet – för första gången – nominerad till ett kulturpris.)
Det skulle vara rätt enkelt att bläddra tillbaka i kalendern till i oktober, hitta något som jag gjorde som jag inte bloggade om då, och skriva en post. Men…
Det känns som att ett så laddat ämne måste kännas laddat att skriva om också. Det måste få bränna till lite. I bekvämligheten.
Samtidigt vill jag inte välja en “första gången” där jag outar något som någon annan kan bli ledsen över. Ni vet – förtroenden. Eller “första gångar” där man inte bara själv gör sig sårbar, utan även öppnar sig för en annans sårbarhet.
Så låt mig berätta om första gången jag verkligen förstod att jag gjort ett riktigt felval i livet.
Det fanns en tid då jag var Ung och Lovande inom det jag sysslade med professionellt då. Jag var grymt välbetald, grymt ung men, på riktigt, grymt kompetent på det jag gjorde. Idag finns det några fler som kunde det jag gjorde då, men då var vi kanske 20 pers totalt i Sverige som sysslade med samma grejer. Jag hade ännu inte fyllt 25 bast. Och jag kan inte ens förklara det på ett sätt som är meningsfullt för dig, mer än att det var “att jobba med data”.
Exakt vad jag och mina kollegor gjorde på den tiden går närmast att beskriva som “magi”, även för folk som faktiskt jobbade i branschen.
Anyway – jag bestämde mig för att lämna den där grejen. Och det var inte det felaktiga beslutet. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det var det enda jag gjorde rätt. Jag tror inte att jag fortfarande hade varit gift om jag jobbat vidare där, exempelvis.
Men för att göra en lång historia kort – jag hade valt att gå vidare till ett jobb som… well… “pastor” kanske vi kan kalla det (för att slippa använda någon specifik terminologi). Och det var Det Dummaste Jag Gjort ™. I alla fall dittills.
De flesta som känner mig sitter nu och skakar på huvudet.
“Men Mackan – du passar ju inte alls som pastor…”
Nej, just det. Men jag trodde i förväg att jag skulle göra det. På något sätt.
Det gjorde jag nu inte. Jag arbetade i tre olika församlingar och lyckades göra mig rätt impopulär på alla tre ställena. Den sista församlingen var en liten, liten församling i Skåne. Det var därför vi flyttade hit.
Och det var verkligen en sådan där makalös kulturkrock och ett så katastrofalt misslyckande att jag, även sedan jag slutat där, gråtit i telefon till mamma, fått ett nytt jobb (fortfarande rätt tekniskt avancerat. Yay!) och slutligen börjat få lite ordning på livet, fortfarande inte ens kunde gå förbi lokalen utan att få dåliga vibbar.
Församlingen i fråga är nedlagd nu, men jag är fortfarande obekväm när jag går förbi utanför.
När man står där, inför avgrunden, när det plötsligt går upp för en att man satsat allt på fel kort och att det inte finns någon väg tillbaka – då är det dj__lar inte kul.
Och första gången man är med om det – då blir man livrädd. Man tror att man aldrig kommer att resa sig igen och att livet är slut.
Det tog inte slut, då heller. Jag är kvar. Och sysslar med annat. Och mår bra. Trots att jag säkert gjort felaktiga livsval också efter detta. Men törs man gå vidare och börja på nytt, inte leta efter trygghet i gamla mönster, inte rekonstruera sig själv, utan nykonstruera ett själv… Då går det.
Och i oktober samma år gjorde jag en annan grej för första gången – jag stod på scenen, som komiker, och människor skrattade. Jag var hemma! Även det, på ett sätt, för första gången i livet.
