Dark Arts of Nerdery – Blind Craft: Making Dungeon Tiles for DnD

2016 May 13
by mackan

To be honest I have just made one. To see how hard it is. But I wanted to share with you (and brag) how it came out. As always in a “Things I Have Not Seen”-fashion.

So – advice for cheap GMs, crafty blind folk and other hobbyists to follow:

First - I started with a sheet of roughly 12 cm by 60 cm thick cardboard. Unpainted.

First - I started with a sheet of roughly 12 cm by 60 cm thick cardboard. Unpainted.

I had some ideas for this project. First – I wanted it to be CHEAP. Like, preferrably, dirt cheap. As in made of scraps that I would otherwise throw away.

Secondly – I wanted to see if it was as SIMPLE as I had imagined, when checking out the Dungeon Master G, who has this really cool show on YouTube on how to make a LOT of DnD miniature stuff. Could I even pull this off, not seing?

This is important – all methods here are his. I have only learned by listening to YouTube. Any credit for cool looking tiles goes to him.

The cardboard used for this project came from packaging for the boys’ new beds, so it was totally worth trying out this… The paint came at about 40 SEK each for white and black – so… 8 USD in total?

It took 15 minutes for the black paint to dry up enough for me to continue, so the whole piece took like 30 minutes or so to make. Totally feasible for a blind person. If you are into crafting your own stuff.

For those of you who see with your eyes – how does it look? Good enough to play an encounter on?

I used a sponge to paint the cardboard with black acrylic paint as a primer / background.

I used a sponge to paint the cardboard with black acrylic paint as a primer / background.

My Fiancé, who sees a little bit with her eyes, helped me cut out a 1 inch by 1 inch (2,5 cm * 2,5 cm) sponge

My Fiancé, who sees a little bit with her eyes, helped me cut out a 1 inch by 1 inch (2,5 cm * 2,5 cm) sponge

Squirt out a little white paint, and on the larger white paint, put a smaller blob of black paint. Use the sponge to apply in square-ish, stone-ish shapes. The paints will mix into a grey-ish / highlighted / shadowed stone pattern.

Squirt out a little white paint, and on the larger white paint, put a smaller blob of black paint. Use the sponge to apply in square-ish, stone-ish shapes. The paints will mix into a grey-ish / highlighted / shadowed stone pattern.

Stamp the sponge into stone-ish shapes, forming a grid-ish pattern (it can be used as a "battle-grid", roughly, for those who play that way).

Stamp the sponge into stone-ish shapes, forming a grid-ish pattern (it can be used as a "battle-grid", roughly, for those who play that way).

The "finished" corridor. And the messy table around it.

The "finished" corridor. And the messy table around it.

Finished piece with miniatures. Close up.

Finished piece with miniatures. Close up.

The finished piece with figurines. Zoom out.

The finished piece with figurines. Zoom out.

#DagensKyrkohistoriaFörIckeNördar – Risus Paschalis. Påskaskrattet

2016 March 26
by mackan
Mackan kör standup

Mackan kör standup

Under slutet av medeltiden fanns en tradition i Europa som kallades “Risus Paschalis” – Påskaskrattet.

Påskaskrattet gick till så att på Påskdagen skulle prästen locka församlingen till skratt.

Den teologiska tanken bakom var att när Jesus uppväcktes från de döda, var det ett Kosmiskt skämt. Ett hånskratt rakt upp i synen på djävul och död. Och en skrattande Gud skulle tillbes i ett liturgiskt, gemensamt skratt. Det handlade, bokstavligen, om att fira en Glad Påsk. Inte enbart, vilket en del religionshistoriker hävdar, ett firande av (den hårda och svåra) fastan var slut. Utan en akt av tillbedjan.

Traditionen dog ut efter Reformationen.

Eller gjorde den det? Kanske ska vi återuppliva den? Fira en, i sanning, Glad Påsk? Det finns både en genomtänkt teologi och en historiskt förankrad tradition här, i alla fall.

Hur som helst – be aldrig om ursäkt eller skäms för din humor. Aldrig. Den är ett karaktärsdrag som du ärvt av Skärmtets Herre och som gör dig till Hans avbild.

Glad Påsk! (Och skicka den här bloggposten till din församlingspastor så hen hinner förbereda sig inför i morgon.)

Några tankar kring termen “Guds Ord”

2016 March 18
by mackan

Nya Testamentet. I punktskrift.

Jag, liksom många teologer med mig, skruvar lite obekvämt på mig när människor i min närhet refererar till de bibliska skrifterna som “Guds Ord” eller ännu mer “Ordet”.

Först och främst är det något som närmar sig villolära för mig, då jag inte anser att det är Bibeln som är Guds Ord, utan att det är Jesus som är det.

Och innan jag nu får arga brev från kollegor där ute; Jag står fast vid Frälsningsarméns första lärosats “(Vi tror) att Gamla och Nya Testamentets skrifter är givna av Gud genom inspiration och att de allena utgör det gudomliga rättesnöret för kristen tro och kristet liv”.

Jag tror alltså att varje lära som vi bygger måste vara grundad i texten. Men jag följer Jesus, inte Bibeln. Att vara kristen är inte i första hand att läsa Bibeln, att förstå Bibeln eller ens att följa Bibelns bud. Att vara kristen är att följa Jesus. Det är Jesus som är Ordet. (Läs gärna inledningen av Johannesevanegeliet för en presentation av den tanken).

Så – det är ett av skälen till att jag värjer mig för termen. När vi pratar om Bibeln måste vi inse vad det är för en bok (-samling) och framför allt måste vi inse att det är en bok, inte en person. Och att kristendomen är en relation med Jesus, inte ett system eller en instruktionsbok att följa.

Jag vet att en del människor som kallar sig “bibeltrogna” nu börjar skruva på sig, men det finns inga rimliga förhållningssätt till kristendomen som håller för hårt i Bibeln. Eller som sätter likhetstecken mellan att hålla hårt i Bibeln och vara “riktig kristen”.

För så här är det ju: De allra flesta kristna genom historien har inte haft tillgång till någon Bibel.

Nästan varje person du läst om i kyrkohistorien före reformationen hade inte ens en hel Bibel. (Franciskus, exempelvis, hade typ Markusevangeliet och något av breven, när han startade sin första kommunitet.) Före 1500-talet var Bibeln något man reste (långt) för att få höra. Och sedan memorera. De kunde inte hålla sig vare sig för bokstavliga till texten. Och, om vi ska vara ärliga så har under det senaste seklet kristendomen vuxit väldigt snabbt i områden där analfabetism fortfarande är väldigt utbredd och / eller där det inte finns biblar tillgängligt av andra skäl.

Så den som vill hålla sig väldigt biblicistiskt till kristendomen och / eller hävda att man måste läsa Bibeln för att vara en God Kristen måste i så fall diskvalificera i princip alla sina kristna Syskon genom hela historien och i stället hävda att den enda kristna tradition som gäller är den hyperprivilegierade som denne själv står i. Där vi har tillgång till en bibel, på vårt eget språk och vi själva fått lära oss att läsa.

Men jag har ytterligare ett, tredje, skäl till att jag skruvar lite på mig. Och det är den ganska utbredda vanan att hävda “som Ordet säger” om väldigt korta Bibelsammanhang. Eller ännu värre, att citera ett kort stycke som man tycker stämmer in på en åsikt man själv har och sedan, när man får mothugg, hävda att motståndaren talar mot Guds Ord, eller liknande. Det är ett retoriskt skamgrepp.

För; “Gamla och Nya Testamentets skrifter är givna av Gud genom inspiration“. Inte diktamen.

Gud utvalde olika människor att förmedla Hans budskap. En del var poeter, andra var fiskare eller herdar och det märks i deras språkbruk. Någon var präst, någon annan var läkare, någon tredje var diplomat. Och så vidare. Poängen är att texten fick sin utformning inte utan mänsklig påverkan eller inblandning.  Och det i sin tur innebär att vi inte kan hävda att en enskild mening eller så är “Guds Ord”.

Vi kan hävda att hela Bibeln är “Guds inspirerade ord”. Och vi kan kanske rent av hävda (med stöd i 2 Timoteusbrevet 3:16-17) att “Varje bok bland skrifterna…” är det. Men det handlar fortfarande om hela skrifter. Inte enskilda meningar, utan kontext.

Bibeln gavs inte vers för vers. Bibelns versindelning kommer på 1500-talet, först, och det är egentligen ett svek mot texten att läsa den vers för vers, utan sammanhang. Att hävda att en enskild vers, mitt i, utan att ge ett sammanhang – och sedan hävda att din åsikt är “bekräftad av Guds ord” är närmast parodiskt felaktigt. Det är att skapa villolära.  Det är att handskas ovarsamt med Skriften och det snarare döljer Guds ord än något annat.

Teologeek: Vad är Teologi egentligen?

2016 March 14
by mackan
Braille Greek New Testament

Bild på Nya Testamentet på Grekiska - typiskt sådant som teologer sysslar med.

“Teologi” är ett rätt vanskligt ord att förhålla sig till. Vad betyder det ens? Om någon säger sig ägna sig åt “Teologi” – vad gör denne då?

Teologi är egentligen ett sammansatt ord och här brukar en del anlägga en förnumstig min och hävda att “Teologi” ska utläsas som “Läran om Gud”. “Theos” och “Logia”, såsom läran.

Själv menar jag i stället att vi ska läsa ordet “logia” bokstavligt (!) och översätta som “orden om Gud”, eller kanske modernare – samtalen om Gud.

Det finns flera skäl till att jag längtar efter en sådan läsning och förståelse. Dels blir det lättare att faktiskt förstå vad någon som påstår sig ägna sig åt “teologi” ens sysslar med. Och tydlighet är ju sällan dåligt. Och dels ger det en vink om vem som är inbjuden till det där “samtalet”, nämligen alla, medan “lära” avgränsar samtalet till att enbart gälla de lärde.

Men den förståelsen av ordet “teologi” för oss också närmare en mer historiskt förankrad kristendom. Om vi tänker på kristendom och teologi som något som “lärs ut” av specifika “lärare” till enskilda “elever”, missar vi verkligen målet. I en klassisk kristendom talar man om “didaché” – träning (inte lära), om “ortodoxi” – “rätt tillbedjan” (inte lära), och så vidare. Själva ordet “teori” lyser i princip med sin frånvaro genom hela kyrkohistorien, fram till modern tid.

Det vi sysslar med är alltså inte primärt filosofi eller psykologi. Det är inte tankar. Det är förståelsen av praktiker, av tillbedjan och av träning som Teologin består. Och den förståelsen uppkommer genom samtal.

Hur skulle en utbildning i “Teologi” kunna se ut?

Ja, till att börja med skulle den vara praktisk. Det är inte mindre teologiskt att så att säga bre mackor på ett härbärge för uteliggare än att diskutera religionsfilosofi.

För det andra skulle mycket mer reflektion ske i grupp. Samtalet om Gud förutsätter flera parter. Det är inte den enskildes strävan efter Den Perfekta Läran om Gud vi sysslar med. Det är ett samtal och ett “tillsammans” måste skapas!

Först när det vi sysslar med som teologer börjar likna de här väldigt ortodoxa, praktiska och klassiska definitionerna har vi antagligen något att säga in i Kristenhetens liv. Och kanske kan också teologin (eller studier / träning i teologi) också leda till att någon faktiskt hittar Gud.

Vore inte det maxat?

Dark Arts of Nerdery – DnD 5 House Rules: Blindness

2016 February 24
by mackan

Ulgarth the Cane Bearer. Don't trip on those sharp objects, Ulgarth!

After having read Elsa Henry’s wonderful Dungeons, Dragons and Disabilities (go read if you haven’t already! No, I mean it – do it! It is great!) I got inspired to try to translate my real life experience of being and becoming blind as an adult into the DnD game.

This is mostly a starting point for a deeper discussion, but it is also a real suggestion on how to add one more… feature – because it is not only a disability – to the game.

So anyway – here are some house rules for a blind character

First of all – how should one correctly calculate DEX? Dexterity is both ones ability to move around, which typically blind people might have difficulty with. On the other hand, most blind people are very tactile, dexterious (as in nimble-fingered), etc. DEX is standardly used in defining ability to move, though, so I would suggest a 3D6 – a D4 (instead of an ordinary d20) to determine dexterity. (A DEX with maximum of 17 is feeling more realistic to me than a max of 19 with a D20 – 1, for a blind character.)

The D4 Points you detract from DEX can be added (and split between) WIS and INT instead. I am not sure that lack of eye-sight makes you smarter, per se, but intelligently adapting to your surroundings is certainly a skill that is developed in real life.

Classes

When choosing a class for a blind adventurer, I would automatically think about the different spellcaster classes. Simply because they can strike from out of range of the monster.

However, if you play a role who becomes blind during the game, I would use some sort of multi-classing. But I would not recommend that to beginner players. It makes total sense, though, reality-wise. You can be a Rouge, but loss of eye-sight force you into becoming a Bard. However – your Rouge experience is still very much in place, although you have changed careers and are now learning a new trade.

Ability scores

Being blind is not a only a DIS-ability, but also an ability. Sure, you have lower DEX, but higher WIS and in My House Rules, you have an Advantage (roll two D20, choose the best result) on any checks for Perception or Insight.

You have a disadvantage (roll two D20, choose the worst result) on any attacks. As explained by the Players’ Handbook

When you attack a target that you can’t see, you have
disadvantage on the attack roll. This is true whether
you’re guessing the target’s location or you’re targeting
a creature you can hear but not see.

Tough luck, blind adventurer. But you are gifted in other areas.

In closing

I think that any player, really, should be encouraged to try this. Maybe multi-classing is the most realistic way of describing loss of eye-sight as a grown up. But I would certainly use these rules on level 1 characters too.

In closing, I am a bit disappointed in the combat system in DnD, that only deals with general Hit Points. I would love to read some alternative on how to calculate damage in order to see if any adventurer or creature actually loses eye-sight, permanently, in the game. (Or, actually, is permanently disabled / differently abled in some other way.) But the combat is Clean this way. And the system opens for several other parts of the adventuring to be as important, so there’s that.

If there are blind players out there, I would love to hear from you about how realistic these house rules are, when describing our condition(s).

And as Always – it is, in the end, Always about having fun!

Comics – Art in relationship; A story of Joy and Being terrified at the same time

2016 February 1
by mackan

So. I did it.

My God. I did it. I actually, really, did it.

I signed up for an Art School class. On how to draw comics. Name of the class “Comics – Art in relationship”.

My inner 15-year old is very, very happy. He wanted to go to a special Comic Creation High School. (I have no idea how to translate “Serietecknargymnasiet” to English). But ended up studying Economics instead. Because you could, or so the story was told, get a job if you did.

My inner 40 year old is terrified, almost panicking.

But I still have inner Pictures, things that I want to share with you. And I am setting out to create a visual and tactile comic.

The only reason I share this with you, is so that I don’t back out or give up.

Sure – I am blind. Sure – I have not drawn a line in years. Sure – this might not work. I might not have the time to get the assignments in. I might not understand Everything visual going on in class. And I certainly can’t see or experience the art of my class mates.

But I am doing this. For real. I will do this. Finish this.

I will create my own comic. I am making art again.

The Star Wars Saga as robotic romcom

2016 January 30
by mackan

Just how many ways can I tell of my love?
16 million ways of communication,
is still not enough – it’s larger than life
and stronger than the Death Star space station.

You’re the light of the suns, you’re the shine of the stars
you’re the keeper of secrets and truth.
You’re the keeper, also, of my cirquitry heart,
you repair, make me whole and you soothe.

I will listen to you, how you beautifully bleep,
I understand every word that you say.
For this story began, a long time ago
in a galaxy far, far away.

I was talking, some time back, with my significant other about the Star Wars movies. You see – she had not seen them, but know that I am a huge fan. (yep, I know the names of most of the spaceships, what kind of race Boba Fett is and I can recite the Original Trilogy, word for word, by heart.) And now we watched the OT together, so that we could go to Ep VII – “The Force Awakens” together.

And she told me she liked the robots. That they are cute. And how, in part, they remind her of us two. How she is R2-D2 and how I am C-3PO. And it made me open my eyes and see it. It had been there all along, but I had not recognized it before. Star Wars is the multi film series about the love story between two robots, throughout some 60 years!

Just think about it!

They meet in Episode I, and R2 seem to fall in love directly with the protocol droid, even though his “parts is showing”. (Funny scene, written totally so that Lucas could make the pun). And they later come to stick together. In fact, they are the only two that constantly keep helping each other and look out for each other, though out the whole series.

They fight at times, but they always return to one another. And they stay together. They are the droids they are looking for, in each other.

Seen in this way, the series become really kinda cute. And quite Beautiful. See 3PO’s reaction in Ep IV when he spots R2 at the jawas in this new light. Your heart will melt at the “R2! It IS you! It IS you!” line. Or the “You must repair him. Sir, if any of my circuits or gears will help, I’ll gladly donate them.” Or in ep V when he tries to comfort R2 as he stands guard at the northern entrance, waiting for Luke. Or…

Actually, there are dozens of pretty mundane lines or scenes that get really Beautiful when you think of them as being said or acted out in love. The droids are self sacrifying, vulnerable and honest and really, really comitted to each other. It makes the Star Wars films Beautiful, and I love to watch them with this in mind.

The story is not about Star Wars at all, but about Droid Love!

Vad jag lärt mig av arbetet med Fribibel – ett anspråkslöst förslag

2016 January 16
by mackan
Biblar och böcker

Biblar och böcker

Jag funderar mycket kring Teologi och framför allt utbildning i Teologi.

Min kanske tydligaste tanke har hela tiden varit “Hur bedriver vi undervisning i Teologi så att det blir till nytta? Så att studenten blir bättre rustad att tjäna Församlingen? Och så att i bästa fall studenten får något att leva på själv?”

Ibland känns det som att teologistudierna är en massa kurser som inte har så mycket med vare sig varandra eller med verkligheten att göra. I alla fall inte verkligheten som präst eller pastor. Vi tenderar att dela upp det vi gör i “Religionsvetenskap” och “Teologi”, teologin i “Dogmatik / Historisk teologi” och “Exegetik”, skilja på Exegetik (skriftutläggning) och Homilitik (predikan) så att det ena knappt påverkar det andra, och så vidare, och så vidare.

Vad värre är, är att kurserna ibland mest är en uppräkning av verktyg, utan att riktigt förbereda studenten på hur man använder verktygen. Några klassiska exempel är nybörjarkurserna i Koiné-grekiska, utan att riktigt förklara varför det är viktigt att förstå Grekiskan när man läser Nya Testamentet över huvud taget. Eller att prata om Judaistik, utan att visa på hur judisk Jesus är i, exempelvis, det vi kristna kallar för “nattvarden”. Eller… Ja, du hajar. Tillämpningen lämnar ibland studenten lite vilsen efter studierna, utan att en har någon koll på vad man ska använda sin utbildning till riktigt, i tjänst som pastor eller präst eller något annat.

Så – här kommer ett anspråkslöst förslag.

Det är inte Svaret. Det är inte Lösningen med stort L. Men det är ett förslag på hur man kan ändra (strukturera) en kurs eller ett ämne och lära studenter lite mer om hur saker och ting hänger ihop. Och träna dem i att tänka själva.

Kurs i Nytestamentlig Exegetik – 101. (Om jag lärde ut den.)

Börja med Grekiskan direkt

Språket formar tanken. Genom att börja med Grekiskan, får studenten snabbt en känsla för den tankevärld som präglar Nya Testamentet.

Genom att börja i en annan ände fördärvas hela “Ad Fontes”-idealet (alltså att studenten själv gör upptäckter, direkt vid källan, i stället för att enbart rapa upp vad dennes lärare redan lärt ut som “facit”). Om man börjar i en annan ände är risken att studenten kommer med “fulla händer” till texten och läser med de teologiska glasögon som den lärt sig sedan tidigare. En Pingstvän kommer alltså att söka efter Pingstteologi, snarare efter Biblisk teologi.

Men börjar vi med språket och förståelsen av språket, kan vi lättare tänka bort övriga lager, eller introducera dem efter hand. Börja med Grekiskan och du börjar med den tankevärld som mötte de första läsarna.

Läs texterna utan artificiella delningar

Läs texten obruten. Utan kapitel- eller versindelning. Utan underrubriker.

Det är tyvärr alltför vanligt att kapitelindelningen bryter av en tankebåge. Låt i stället sedan studenten göra sin egen indelning och förklara varför. Hur kommer det sig att studenten vill att stycke börjar och slutar si eller så? Vad styr läsningen? Anteckna och låt studenten försvara / förklara sina val.

Redaktionskritik som verktyg och gränssnitt mot övriga ämnesområden

Därefter får studenten lära sig om redaktionskritik och får sedan förklara varför denne tror att en text befinner sig där den gör. Använda olika literära metoder och litteraturkritiskt komma fram till “den här idén presenteras här, men utvecklas i det här stycket senare, i den här retoriska fasen…” och så vidare.

Studenten får senare förklara varför hen tror att det här stycket befinner sig på ett visst ställe i ett tänkt kapitel, i boken och slutligen i Kanon (alltså i Nya Testamentet).

Laborera med en egen Kanon

När studenten har en intim kunskap om de olika texterna, så får denne själv sortera och skapa en egen ordning. Enda regeln är att den inte får vara historisk-genremässig. Studenten kan försöka sammanfatta Syfte eller övergripande Ämne i de olika böckerna och sortera sin kanon efter detta. Jag skulle uppmuntra det. Därefter får Studenten sammanfatta varför den gjort de val den gjort och beskriva systematiken i ordningen.

Till sist

Till sist får studenten sammanfatta vad Nya Testamentet handlar om, i en kortare skrivuppgift. Vad, menar Studenten, är det övergripande budskapet genom alla böckerna, på vilket sätt bidrar varje bok till den övergripande större berättelsen och vilka är de bärande idéerna?

Studenten ska här klara att inte fastna i detaljer, men uppvisa att den förstått de bärande punkterna i De Goda Nyheterna, samt kunna skapa en egen sammanhållen berättelse / presentation / förklaringsmodell för vad de handlar om. På vilket sätt rör det här Mig, det Samhälle jag lever i och Världen? Vad i min bild av mig själv, samhället och världen ändras av de här nyheterna? På vilket sätt är det här Goda Nyheter?

På det här sättet, menar jag, öppnar man upp för att koppla Exegetiken mot intressanta frågeställningar inom Kyrkohistoria (Kanonprocessen, exempelvis), inom Dogmatik (Vilka är de viktiga kristna dogmerna? Vilka är de tydligaste?), inom Homilitik (på vilket sätt påverkar det här människor? Hur kan jag tala om det här på ett sätt som människor kan förstå?), i Religionspsykologi (Vad gör det här med mig?) och så vidare.

Och det skulle ge studenten en god grund i Nya Testamentet och i dess skriftutläggning.

Men det är ett enkelt förslag. Jag är blott en simpel narr.

Kyrkohistoria för icke-nördar: Tomten

2015 December 25
by mackan

S:t Nicolaus.

Vem var han egentligen? Och vad är grejen – hur “blev” han tomten?

Nicolaus Myrensis (eller Nicolaus de Myra) var från början från nuvarande Turkiet. Född c:a 280 o död 6 december 343.

Han genomled förföljelserna under Diocletianus o Maximianus, men var också med vid “första” Kyrkomötet, vid Nicaea. Han ansågs alltså redan i sin samtid vara “The real deal”.

När hans föräldrar gick bort lämnade de ett stort arv efter sig, som Nicolaus valde att ge till de fattiga. Så därifrån kommer traditionen av “Jultomten” som ger presenter. Han köpte bland annat tre prostituerade fria.

Så “Jultomten” visade, mer än någon annan faktiskt, att det är skillnad på ägodelar och människor. Och egentligen kanske vi borde fira honom med att tänka på vad vi lägger pengar på. så här i juletid?

Kyrkohistoria för icke-nördar: Kristendomen är inte Vårt Europeiska Kulturarv

2015 November 8
by mackan

Bild på växande senapskorn... "Det växer upp och blir ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna."

Nej, kristendomen är ingen Europeisk religion.

Jag hör emellanåt hur en del så kallade “Sverigevänner” menar att Kristendomen är en del av vårt Svenska Kulturarv eller blandar ihop kristendom och västeuropeiskt kulturarv.

Jag är ledsen att påtala det uppenabara. Men det är fel.

Så gott som alla viktiga tänkare för Kristendomen har varit utomeuropeiska. Och då menar jag inte enbart Jesus (jude, flykting som barn, dessutom till Egypten. Senare tillbakaflyttad till sitt hemland), Paulus (judisk mor, romersk far), de tolv apostlarna och så vidare. Eller ens att kristendomens första församlingar utanför Israel antagligen var i Turkiet.

Nej – i princip alla du hört talas om inom Kyrkohistorien kommer inte från Europa. Bland kyrkofäderna är det typ… tre av 25 som är européer?

Augustinus – som hela västkyrkan älskar att citera och referera till – var från Algeriet.

Men vi kan fortsätta att göra listan väldigt lång. Vår förståelse av Treenigheten är främst påverkad av teologerna Tertullianus, Origenes och Athanasius. De var ifrån Tunisien och Egypten.

Hieronymus, den som först gjorde översättningen av Bibelns böcker från originalspråken (Hebreiska och Grekiska) till Latin, var förvisso från typ nuvarande Kroatien, men flyttade till Antiokia och så småningom Betlehem. Han studerade i Egypten (under Didymos).

Det förekommer viktiga tänkare inom kristen tradition, som kommer från Europa. Absolut. (Anshelm, bland annat). Men kristendomen har alltid varit större utanför Europa än inom.

Läs det igen. De äldsta delarna av Kyrkan är inte Europeiska. De största delarna av Kyrkan är inte europeiska. Det går att hävda att Europa aldrig varit kristendomens centrum. Och inte är det nu heller. Kristendomen är en stor religion, med omkring två och en halv miljarder bekännare. Men den genomsnittlige kristne idag talar inte ett europeiskt språk och har annan hudfärg än oss.

Vi kristna är inte Européer. Vi är medborgare i Guds Rike.

Och vi har syskon över hela världen.

Storasyskon.